Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renqvist, Henrik - Rense (Rhens), förr stad, nu köping i preussiska reg.-omr. Koblenz (Rhenprovinsen) - Renselsedagsfesten. Se Kyndelsmässan - Rensjön, Stora och Lilla - Renska gulden, myntv. Se Gulden 2 - Renskrubbel, text. Se Kardning, sp. 923 - Rensläktet, Rangifer, zool., hör till familjen hjortdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1411
Rense-Rensläktet
1412
han genom häradsrättens utslag inmanad i häkte,
hvilken åtgärd dock mildrades, så att han under
bevakning fick kvarstanna i sitt hem, tills han
af Vasa hofrätt frigafs. Sedan målet blifvit
återremit-teradt till häradsrätten, afkunnade
hof rätten först mot slutet af 1827 utslag,
hvarigenom R. för ovördsamt uppförande mot förmän cch
godtycklig bestraffning af några församlingsmedlemmar
dömdes till af bön samt ett års suspension. Under
processens fortgång lefde R. med familj i svåra
förhållanden. Han skildes 1823 från Libelits
och förordnades till extra predikant i Borgå,
blef därefter t. f. rektor vid Borgå pedagogi,
men beröfvades äfven denna klent aflönade plats
samt blef 1826 tillförordnad fångpredikant på
Svartholms fästning. Genom meningsfränders understöd
och utgifvande af andliga skrifter, i synnerhet
öfversättningar, kunde han dock nödtorftigt bärga
sig. 1835 utnämndes han till kapellan i Sordavala
och 1842 till vice pastor. R. stod på spänd fot till
P. Ruotsalainen. ehuru dennes lära var besläktad
med hans egen. Emot de s. k. evangelisterna
yrkade han, med erkännande af trons saliggörande
kraft, på flitig bön, gudaktig-hetsöfningar och
lefvernets förbättring. Han polemiserade i dessa
frågor med F. G. Hedberg och andra evangeliskt
sinnade prästmän, hvilka han angrep som förkunnare
af en död tro. Sin lära framställde han i på finska
författade skrifter, bland hvilka må nämnas Tutkinto
rukouksen tarpeellisuu-desta (Undersökning om bönens
nödvändighet, 1835). Han utgaf öfversättningar till
finska af Arndts, Gerhards m. fl:s skrifter. Hans
brefväxling med personer i olika nejder i Finland
var betydande. R:s lif och lära äro belysta
i M. Akianders "Religiösa rörelser", VI, VII.
M. G. S.
Rense (Rhens), förr stad, nu köping i preussiska
reg.-omr. Koblenz (Rhenprovinsen), vid vänstra
Rhenstranden, 9 km. ofvanför Koblenz. Omkr. 1,600
inv. Ett kort stycke n. därom ligger "Königsstuhl",
en 1376 på Karl IV:s befallning af huggen sten uppförd
byggnad, snarlik en talarstol (7,5 m. i diameter och 5
m. hög), där kurfurstarna samlades för att öfverlägga
om Tyska rikets angelägenheter, afsluta landsfred
samt företa konungaval. I slutet af 1700-talet hade
Königsstuhl förfallit, men den återuppbyggdes 1843 i
sin förra gestalt och delvis med det gamla materialet
af en patriotisk förening i Koblenz.
Renselsedagsfesten. Se Kyndelsmässan.
Rensjön, Stora och Lilla, två sjöar tillhörande
Indalsälfvens vattenområde, belägna 501 m. ö. h. i
Undersåkers socken, Jämtlands län, af-flyta mot
n. till Korsvattnet och Summelsjön och vidare österut
genom Vukumanån till Anjan och Kallsjön.
Renska gulden, myntv. Se Gulden 2.
Renskrubbel, text. Se K a r d n i n g, sp. 923.
Rensläktet, Rangifer, zool., hör till familjen
hjortdjur (Gervidce) och ordningen hofdjur (Ungu-lata)
inom däggdjurens klass. Hornen, som vanligtvis
också finnas hos hondjuret, äro släta med långa,
delvis plattade grenar med svag rosenkrans, benen äro
tämligen korta med breda, på sidorna rundade och med
spetsarna inåtböjda klöfvar samt långa lättklöfvar;
nosen är fullständigt hårig; svansen kort; öfre
hörntand finnes. Detta släkte omfattar
en art, R. tarandus, med flera lokalvarieteter,
och är utbredt öfver norra Europa, Asien, Island,
Spetsbergen, Nord-Amerika och Grönland (sefärgpl. till
art. Polarländer, fig. 6, vildren). Medan alltså
dess utbredning nu är arktisk och boreal, sträckte
den sig under kvartärperioden söderut till Alperna
och Pyrenéerna. De olika formerna växla ej obetydligt
till färg, storlek och hornens beskaffenhet. Färgen
växlar mellan mörkt brunaktig och nästan hvit på de
öfre kroppsdelarna; äfven under olika årstider är
färgen olika; kalfven är under de första månaderna
rödbrunaktig. Hvad storleken beträffar blir rentjuren
af en i British Columbia förekommande renform 140
cm. hög öfver bogarna (honan ej mera än 120 cm.),
medan hos Alaskarenen samma mått är 99-124 cm. -
Inom Sverige finnas ej längre några vildrenar, som
fordom - ända inpå 1860-talet - talrikt förekommo i
dess nordliga delar så långt söderut som in i Dalarna;
äfven i Skånes torfmossar ha rester af ren ej sällan
blifvit påträffade. I Norge har vildrenen ännu en
vidsträckt utbredning: från Troldheimen och Dovre ned
till Kristiansands stift samt en svag stam i det inre
af Finnmarken och Kvsenangen. I Finland förekommer
vildrenen endast sporadiskt i Karelen. I Norges
sydfjäll har vildrenen sitt hufvudsakliga tillhåll på
de öppna vidderna ofvan trädgränsen; den går aldrig
ned i låglandet. Ehuru renflockarna äro i ständig
rörelse, äro utvandringar i större skala från ett
distrikt till ett annat sällsynta. Efter parningstiden
(sept.-okt.) bildas större hjordar. När kalfningen
(april-juni) börjar, lämna tjurarna flockarna och
hålla sig under hela sommaren för sig själfva i
småflockar på 3-5 individer; korna och ungdjuren
lefva under sagda tid tillsammans i stora hjordar, som
befinna sig på ständig vandring efter näring. Renen
simmar och klättrar med stor lätthet. Den vädrar
människor eller någon annan af sina fiender (varg,
järf, lodjur, björn) på omkring l km. afstånd. Under
försommaren är renen utsatt för angrepp af renstynget
och myggen. Stora nederlag i vildrenarnas hjordar
anställa under vintern snöskreden, och antalet af
de på detta sätt omkomna kan uppgå till flera tusen
på få år. Vildrenens hufvudsakliga föda utgöres af
gräs och blad, om vintern företrädesvis af lafvar;
snön från lafvar och grästufvor af sparkas med de
breda klöfvarna. Omåttlig förföljelse och intrång af
tamrenar hotade vildrenstammen i Norge med undergång,
så att total fridlysning 1902-06 måste införas; numera
har antalet vildrenar därstädes åter stigit. Medan
denna renform betecknas som "fjällren", förekommer
på Kolahalfön en ren, som både genom betydligare
storlek och genom annat lefnadssätt, nämligen i
skogsregionen, skiljer sig från den förra och benämnts
"skogsren". Äfven hos den i Amerika förekommande renen
(karibun) kan man skilja på fjäll- och skogsrenar;
de förra lefva vanligtvis och alltid om sommaren
på kala fjäll eller på tundror; de senare vistas
hufvudsakligen i skogarna äfven om sommaren. Med
afseende på hornfällningen förtjänar anmärkas, att de
gamle hannarna fälla hornen i dec., de yngre om våren
cch de dräktiga honorna först om sommaren. - Sedan
urminnes tider har renen hållits tam af åtskilliga
polarfolk, t. ex. lappar, samojeder, ostjaker,
tunguser, jukagirer, tjuktjer och korjaker. De tama
renarna utgöra lapparnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
