1411 Rense-Rensläktet 1412 han genom häradsrättens utslag inmanad i häkte, hvilken åtgärd dock mildrades, så att han under bevakning fick kvarstanna i sitt hem, tills han af Vasa hofrätt frigafs. Sedan målet blifvit återremit-teradt till häradsrätten, afkunnade hof rätten först mot slutet af 1827 utslag, hvarigenom R. för ovördsamt uppförande mot förmän cch godtycklig bestraffning af några församlingsmedlemmar dömdes till af bön samt ett års suspension. Under processens fortgång lefde R. med familj i svåra förhållanden. Han skildes 1823 från Libelits och förordnades till extra predikant i Borgå, blef därefter t. f. rektor vid Borgå pedagogi, men beröfvades äfven denna klent aflönade plats samt blef 1826 tillförordnad fångpredikant på Svartholms fästning. Genom meningsfränders understöd och utgifvande af andliga skrifter, i synnerhet öfversättningar, kunde han dock nödtorftigt bärga sig. 1835 utnämndes han till kapellan i Sordavala och 1842 till vice pastor. R. stod på spänd fot till P. Ruotsalainen. ehuru dennes lära var besläktad med hans egen. Emot de s. k. evangelisterna yrkade han, med erkännande af trons saliggörande kraft, på flitig bön, gudaktig-hetsöfningar och lefvernets förbättring. Han polemiserade i dessa frågor med F. G. Hedberg och andra evangeliskt sinnade prästmän, hvilka han angrep som förkunnare af en död tro. Sin lära framställde han i på finska författade skrifter, bland hvilka må nämnas Tutkinto rukouksen tarpeellisuu-desta (Undersökning om bönens nödvändighet, 1835). Han utgaf öfversättningar till finska af Arndts, Gerhards m. fl:s skrifter. Hans brefväxling med personer i olika nejder i Finland var betydande. R:s lif och lära äro belysta i M. Akianders "Religiösa rörelser", VI, VII. M. G. S. Rense (Rhens), förr stad, nu köping i preussiska reg.-omr. Koblenz (Rhenprovinsen), vid vänstra Rhenstranden, 9 km. ofvanför Koblenz. Omkr. 1,600 inv. Ett kort stycke n. därom ligger "Königsstuhl", en 1376 på Karl IV:s befallning af huggen sten uppförd byggnad, snarlik en talarstol (7,5 m. i diameter och 5 m. hög), där kurfurstarna samlades för att öfverlägga om Tyska rikets angelägenheter, afsluta landsfred samt företa konungaval. I slutet af 1700-talet hade Königsstuhl förfallit, men den återuppbyggdes 1843 i sin förra gestalt och delvis med det gamla materialet af en patriotisk förening i Koblenz. Renselsedagsfesten. Se Kyndelsmässan. Rensjön, Stora och Lilla, två sjöar tillhörande Indalsälfvens vattenområde, belägna 501 m. ö. h. i Undersåkers socken, Jämtlands län, af-flyta mot n. till Korsvattnet och Summelsjön och vidare österut genom Vukumanån till Anjan och Kallsjön. Renska gulden, myntv. Se Gulden 2. Renskrubbel, text. Se K a r d n i n g, sp. 923. Rensläktet, Rangifer, zool., hör till familjen hjortdjur (Gervidce) och ordningen hofdjur (Ungu-lata) inom däggdjurens klass. Hornen, som vanligtvis också finnas hos hondjuret, äro släta med långa, delvis plattade grenar med svag rosenkrans, benen äro tämligen korta med breda, på sidorna rundade och med spetsarna inåtböjda klöfvar samt långa lättklöfvar; nosen är fullständigt hårig; svansen kort; öfre hörntand finnes. Detta släkte omfattar en art, R. tarandus, med flera lokalvarieteter, och är utbredt öfver norra Europa, Asien, Island, Spetsbergen, Nord-Amerika och Grönland (sefärgpl. till art. Polarländer, fig. 6, vildren). Medan alltså dess utbredning nu är arktisk och boreal, sträckte den sig under kvartärperioden söderut till Alperna och Pyrenéerna. De olika formerna växla ej obetydligt till färg, storlek och hornens beskaffenhet. Färgen växlar mellan mörkt brunaktig och nästan hvit på de öfre kroppsdelarna; äfven under olika årstider är färgen olika; kalfven är under de första månaderna rödbrunaktig. Hvad storleken beträffar blir rentjuren af en i British Columbia förekommande renform 140 cm. hög öfver bogarna (honan ej mera än 120 cm.), medan hos Alaskarenen samma mått är 99-124 cm. - Inom Sverige finnas ej längre några vildrenar, som fordom - ända inpå 1860-talet - talrikt förekommo i dess nordliga delar så långt söderut som in i Dalarna; äfven i Skånes torfmossar ha rester af ren ej sällan blifvit påträffade. I Norge har vildrenen ännu en vidsträckt utbredning: från Troldheimen och Dovre ned till Kristiansands stift samt en svag stam i det inre af Finnmarken och Kvsenangen. I Finland förekommer vildrenen endast sporadiskt i Karelen. I Norges sydfjäll har vildrenen sitt hufvudsakliga tillhåll på de öppna vidderna ofvan trädgränsen; den går aldrig ned i låglandet. Ehuru renflockarna äro i ständig rörelse, äro utvandringar i större skala från ett distrikt till ett annat sällsynta. Efter parningstiden (sept.-okt.) bildas större hjordar. När kalfningen (april-juni) börjar, lämna tjurarna flockarna och hålla sig under hela sommaren för sig själfva i småflockar på 3-5 individer; korna och ungdjuren lefva under sagda tid tillsammans i stora hjordar, som befinna sig på ständig vandring efter näring. Renen simmar och klättrar med stor lätthet. Den vädrar människor eller någon annan af sina fiender (varg, järf, lodjur, björn) på omkring l km. afstånd. Under försommaren är renen utsatt för angrepp af renstynget och myggen. Stora nederlag i vildrenarnas hjordar anställa under vintern snöskreden, och antalet af de på detta sätt omkomna kan uppgå till flera tusen på få år. Vildrenens hufvudsakliga föda utgöres af gräs och blad, om vintern företrädesvis af lafvar; snön från lafvar och grästufvor af sparkas med de breda klöfvarna. Omåttlig förföljelse och intrång af tamrenar hotade vildrenstammen i Norge med undergång, så att total fridlysning 1902-06 måste införas; numera har antalet vildrenar därstädes åter stigit. Medan denna renform betecknas som "fjällren", förekommer på Kolahalfön en ren, som både genom betydligare storlek och genom annat lefnadssätt, nämligen i skogsregionen, skiljer sig från den förra och benämnts "skogsren". Äfven hos den i Amerika förekommande renen (karibun) kan man skilja på fjäll- och skogsrenar; de förra lefva vanligtvis och alltid om sommaren på kala fjäll eller på tundror; de senare vistas hufvudsakligen i skogarna äfven om sommaren. Med afseende på hornfällningen förtjänar anmärkas, att de gamle hannarna fälla hornen i dec., de yngre om våren cch de dräktiga honorna först om sommaren. - Sedan urminnes tider har renen hållits tam af åtskilliga polarfolk, t. ex. lappar, samojeder, ostjaker, tunguser, jukagirer, tjuktjer och korjaker. De tama renarna utgöra lapparnas