1417 Renålandet-Renässans 1418 Wien, där hans cirkus äfven gjorde stor lycka, och här uppförde han en cirkusbyggnad, som länge ansågs som en af stadens sevärdheter. Han utnämndes till kommerseråd och efterlämnade en förmögenhet på 16 mill. mark. Hans äldste son, Franz R., som öfvertog cirkusen, måste efter fem år draga sig tillbaka till privatlifvet efter att ha uppoffrat större delen af sin förmögenhet. Kommerserådets sonson, Ernst R., misslyckades äfven fullständigt, och slutligen måste cirkusbyggnaderna säljas. B. C-m. Renålandet, kronopark i Ströms socken af Jämtlands län, tillhör Frostvikens revir af Mellersta Norrlands distrikt. Kronoparken har enligt bestämmelserna i k. br. 22 dec. 1869 vid afvittring bildats af gammal kronomark. Arealen var vid 1910 års slut 3,992 har. S-r. Renässa'ns (fr. renaissance), pånyttfödelse, kallas den rörelse på alla områden inom det andliga lifvet, som framträdde i Italien i början af 1400-talet och därifrån utbredde sig till andra länder och som blifvit ansedd som ett återupplifvande (it. rinascimento) af den antika odlingen. Begreppet renässans är i själfva verket mycket omfattande och tänjbart. V. Söderhjelm definierar det sålunda: "Renässansen är icke blott en konstens, vetenskapens, litteraturens pånyttfödelse, den är inbegreppet af hela den egendomliga utveckling, Europas icke blott kulturella men också sociala, politiska, merkantila lif genomgår under en viss tid, den är pånyttfödelsen af hela lifvet, den moderna tidens och det moderna samhällets långvariga födsloprocess, andens luttring i eld och kamp ur medeltidens mörker, mänsklighetens under en oerhörd spänning af alla lifskrafter skeende utveckling till intellektuell frihet." Michelet sammanfattar kort och godt begreppet renässans som "upptäckten af världen och människorna". Den traditionella betydelsen af ordet är dock vetenskapens och konstens födelse på nytt. Den antika odlingen, som bildar dess grundval, hade likväl ej varit helt glömd och alls ej underskattad, och man har på senare tid börjat använda ordet renässans äfven i förbindelse med tidigare försök att återupplifva denna. Exempelvis talas om den karolinska renässansen vid 700-talets slut under Karl den store, om den hohenstaufenska i södra Italien under Fredrik II (1200-talets början) och äfven om den bysantinska efter bildstridens slut (900-talet). En och annan nutida författare talar likaledes om "antikens renässans" under 1700-talets senare hälft och om "gotikens renässans" på 1800-talet. Från östromerska riket sökte sig den klassiska traditionen fram väster ut, till en början på olika vägar till södra och till norra Italien. Redan under 500-talet inkommo dit massor af greker, och under bildstriden (700-talet) sökte konstidkare i mängd sitt uppehälle i Italien. Efter Konstantino-pels fall 1204 följde en ny massinvandring af konstskickliga män. De fornminnen, som funnos i öfver-flöd i Italien, bevarade i sin mån hågkomsten af den förgångna blomstringen, liksom minnen af grekisk och romersk kultur funnos talrikt äfven i västra Europa, framför allt i södra Frankrike och Rhen-trakten. I västra Europa gick konstutvecklingen följdriktigt framåt under medeltiden, den roman- ska liksom den gotiska konsten bar vittne om, att det alls ej var ett skede af natt och mörker, som föregick "pånyttfödelsen". Men väl tillkom det klassiska inflytandet som ett element af mäktig och genomgripande betydelse äfven på detta område. - Inom vetenskapen yttrar sig renässansen som universellt forskningsbegär. De naturvetenskapliga och matematiska studierna idkas med mycken lif-aktighet, och med största energi riktas intresset på de humanistiska studierna, på språk- och historieforskning, grundad på kännedomen om fornlittera-turen (jfr Humanism). Redan före det bysantinska kejsardömets slutliga upplösning hade den klassiska bildningens skatter blifvit omfattade med största intresse äfven i Västerlandet. Liksom konstidkare kommo vetenskapsmän från östromerska riket öfver till Italien, och under det följande skedet gjordes mångenstädes i olika länder upptäckter af gamla manuskript af stor betydelse. Boktryckets uppfinning blef epokgörande för kunskapsspridandet. Och äfven andra omständigheter, såsom de stora geografiska upptäckterna, vidgade i hög grad den andliga synkretsen. Rörelsen innebar en reaktion mot medeltidens hela föreställningssätt och medförde ett allmänt och lifligt begär efter bildning och upplysning. På det religiösa området fick detta forskningsbegär sitt mest genomgripande uttryck i de kyrkliga reformsträfvandena; på det vittra och konstnärliga området medförde det sträfvan efter natursanning och ädel form. Antikens litteratur och konst ställdes som mönster, mytologiska, allegoriska och historiska ämnen fördes i vida högre grad, än hvad förut förekommit, inom kretsen för vitter och konstnärlig framställning. I vitterheten stå Petrarca och Boccaccio som renässansens vågbrytare och portalfigurer. Inom konsten förekomma antika element först i skulptur och dekoration - i Syd-Italien, i Venezia1, i Rom (se Gosmaterna) och i Toscana (se P i sa no). Under 1400-talets förra halft tar antikinflytandet fart och vinner allt mer styrka och målmedvetenhet, och från detta århundrades början räknar man renässansens segerlopp. Med namnet ungrenässans plägar man beteckna tiden från omkr. 1420 till slutet af århundradet (på italienska kalladt quattrocento, liksom 1300-talet kallas trecento). Under 1400-talet är Florens den italienska konstutvecklingens hufvudstad, men från början af 1500-talet (cinquecento) tar Rom ledningen. Med största klarhet belysas de olika perioderna af arkitekturen. Ungrenässansen experimenterar med de klassiska elementen med stor frihet för individuell smak och fantasi, efterbildar de antika detaljerna - framför allt de dekorativa - med rätt mycken själfständighet, utan att låta binda sig strängt af regler, sammanställer obesväradt det nya med det gamla och visar i stort sedt större kombinerings-förmåga än konstruktiv skicklighet. Studiet af antika förebilder idkas emellertid med allt större lärolystnad och insikt och leder till högrenässansens ståndpunkt, till sträfvan efter samlad, enhetlig harmoni i ett byggnadsverk, till reda och klarhet i dispositionen af det hela och dess delar och till ett väl afvägdt förhållande mellan konstruktion och dekoration. Konstnärerna drogos alltmera till Rom, och där öppnades deras ögon för fornkonstens monumentala storhet, framför allt för de gamle ro-