1419 Renässansmänniska- Reometer 1420 marnas rumskonst. Byggnadsverken från kejsartiden bli nu typbildande, och arkitekturen når en harmoni, som var främmande för 1400-talets byggnadsverk. Från Rom går rörelsen ut öfver landet och får på de olika platserna olika karaktär, betingad af lokala traditioner och lokal smak. Äfven i den romerska arkitekturen spåras ganska snart en ny smakriktning. Det skede, som börjar med 1530-talet, plägar kallas senrenässans - på de allra sista åren har benämningen ungbarock börjat användas. Stilen är fullt utbildad omkr. 1580. Den är strängt skolad, hvilar på grundliga studier af klassiska byggnadsverk, söker storhet, styrka, mäktighet, förenad med lagbunden konsekvens i konstruktionen, vill imponera och öfverväldiga. Det är jättekyrkornas och de omfångsrika palatsens skede. Yid början af 1600-talet (seicenio) är stilen inne i ett nytt skede, den tänjer på de klassiska reglerna, söker modern karaktär, ger stort spelrum åt fantasi och subjektivitet, söker effekt, rörlighet och yppig rikedom i dekorationen (se Barock). - I figurkonsten ha likaledes de olika skedena en olikartad karaktär. Ungrenässansen är de tekniska landvinningarnas, det metodiska studiets tid, och detta studium gäller först och sist de grundläggande och bestämmande elementen i bildkonsten: teckning, modellering, anatomi, perspektiv. Det är experimenterandets, men äfven teoretiserandets, klargörandets tid (Alberti, Lionardo da Vinci, Diirer beteckna som upplysningsmän begreppens klargörande intill början af 1500-talet). Högrenässansen söker på grundval af den vunna kunskapen ideell och stor stil, monumental hållning, sluten och enhetlig komposition. Under senrenässansen blir figurkonsten liksom arkitekturen lärd och metodiskt skolad, nu fastslås skönhetslagar med anspråk på allmängiltighet, nu uppammas en akademisk konst. Denna föres från Italien i första rummet till Frankrike, som blir den klassicistiska konstens högkvarter och sprider den ut öfver Europa. I Frankrike hade renässansen fått insteg under loppet af 1400-talet, till en början - här liksom öfverallt - i arkitektoniska detaljer, i ornamental och dekorativ prydnad. Italiens ungrenässans motsvaras i Frankrike af Frans I:s stil (1500-talets förra hälft), hög- och senrenässansen af Henrik II:s och Ludvig XIILs stil (till omkr. midten af 1600-talet). Den nya smaken medför hufvudsakligen en sammansmältning af lokal tradition och italiensk klassicism. I Spaniens arkitektur medför renässansen en egendomlig blandning af sträng hållning och yppig dekoration ("platereskstil"). Äfven i Tyskland är renässansen till en början en dekorationsstil ; vid 1500-talets slut gör den sig gällande äfven i byggnadssättet. I England blir "Tudorstilen" en blandning af gotik och renässanselement. Till de skandinaviska länderna fördes renässansstilen hufvudsakligen från Tyskland och Holland. I Sverige tog den sig företrädesvis uttryck i de slottsbyggen, som utfördes under Gustaf Vasa och hans söner. Framför allt sökte Johan III i sina nybyggen till-lämpa italienska regler och lagar, italienska .- ibland äfven franska - former återkomma i Sverige i portaler och brunnsbyggnader, i dekorativ prydnad och rumsinredning. Äfven i fontänfigurer, graf-monument och annan kyrklig skulptur införes italiensk renässanssmak, i regel af tyska eller neder- ländska skulptörer. - Jfr J. Burckhardt, "Die kultur der renaissance in Italien" (1860; 10:e uppl., utg. af L. Geiger 1912), W. H. Pater, "Studies in the history of the renaissance" (1878), J. A. Symonds, "Renaissance in Italy" (5 dlr, 1875 -81), L. Geiger, "Humanismus und renaissance in Italien und Deutschland" (1882; 2:a uppl. 1899), V. och T. Söderhjelm, "Italiensk renässans" (1907; 3:e uppl. 1912), C. V. Chledowski, "Rom. Die menschen der renaissance" (tysk öfv. från det polska originalet; 3:e uppl. 1913) och "Rom. Die menschen des barock" (3:e uppl. 1912), Wölfflin, "Renaissance und barock" (5:e uppl. 1908) samt öfrig konsthistorisk litteratur; på svenska: G. Nordensvan, "Allmän konsthistoria" (2 dlr, 1911 -12), samt om svensk renässanskonst G. Upmark, "Svensk byggnadskonst 1530-1760" (ty. 1897- 1900, sv. 1904), A. Hahr, "Studier i Johan III:s renässans" (1907 ff.) m. fl. G-g N. Renässa^smänniska kallar man den, som har mångsidiga, lifliga intressen, som sträfvar att utbilda sina möjligheter på olika områden till det högsta möjliga, som kanske icke är så noga med de medel hon använder för att nå sina mål, som skrifver sin egen lag, litar på egen kraft och klokhet, lefver efter eget hufvud och förstår att ge sitt lif en vacker och behaglig infattning. Renö, namn på flera öar i Finnmarken amt: ö i Maasö härad s. om Rolfsöen och skild från fastlandet genom Bustadsund, 30 kvkm.; ö i Kistrands härad i inre delen af Porsangerfjorden; ö i Norra ishafvet nära Vardö; ö i Bökfjorden, Sydvaranger härad. Äfven Reinöy (se d. o.) i Tromsö amt kallades förr R. K. V. H. Reobatométer (af grek. rheros, ström, och b a-t om et er, se d. o.), hydrogr., ett 1873 af E. Stahlberger i Fiume beskrifvet, numera knappast användt instrument för att bestämma hafsström-mars riktning och hastighet samt äfven hafvets djup. B. Rolf. Reoför 1. Rheoför (af grek. rheros, ström, och fefréin, föra), fys., kallar Ampere den ledningstråd, hvarmed den elektriska strömmen från ett galvaniskt element eller batteri slutes. Termen används numera ytterst sällan. Reoforés (af grek. rbe'os, ström, och fefréin, föra), med., dets. som katafores (se d. o.). Reokörd [-å-] 1. R h e o k o r d (af grek. rhe'os, ström, och chordé, sträng), fys. För reglering af elektrisk ström och för elektriska mätningar användes understundom Poggendorffs reokord, som består af två metalltrådar (a, b å fig.), spända öfver ett bräde och satta i ledande förbindelse sinsemellan genom en flyttbar kontakt (k). Genom förflyttning af kontakten kunna större eller mindre delar af metalltrådarna införas i en elektrisk strömkrets och dessa delars motstånd afläsas på en å brädet fäst skala. Åtskilliga multipelétaloner äro försedda med ett reokord för mätande af delar af ohm. (T. E. A.) Réole [reå'11], La, arrondissemangshufvudstad i franska dep. Gironde, på högra stranden af Ga-ronne, vid sydbanan. 4,241 inv. (1911) som kommun. College. Fabrikation af brännvin och likör. (J- F. N.) Reometer 1. R h e o m e t e r (af grek. rhe'os, ström, och me'tron, mått), fys., apparat för upp-