1429 Representation 1430 representerar folket. - En hufvudgrundsats inom den moderna statsläran är, att statsmyndigheterna, af hvad slag de vara må, ej utöfva sin befogenhet för egen räkning, utan som representanter åt staten. Enligt denna åskådning har inom statslifvet alltid och öfverallt en representation eller statsrepresentation egt rum, och således är hvarje statsskick representativt. Men inom statslifvet förekommer också ett annat slags representation, som är egendomlig för blott vissa statsformer och består däri, att ett statsorgans myndighet utöfvas ej af organet själft, utan af ett annat å dess vägnar och i dess namn: organrepresentation (jfr om båda slagen af representation Representant). Så har statschefen representerats genom det japanska shoguna-tet (se Bd XII, sp. 1456) och det frankiska riks-hofmästarämbetet (se Major domus), och en representation af honom kan också den moderna parlamentarismen sägas innebära (se Parlamentarism, sp. 126). En annan form af detta slags representation är folkrepresentationen, och till följd af dennas stora betydelse för det moderna statslifvet fattas ordet representation ofta som liktydigt med folkets representerande eller användes som namn på samlingen aj folkets representanter, hvarjämte namnet representativt statsskick förbehålles åt ett sådant statsskick, i hvilket ett representerande af folket eger rum. Folkrepresentationen hvilar på uppfattningen, att det vid hvarje särskild tidpunkt lefvande folket (folk kan äfven betyda det öfver generationernas växling fort-lefvande folket) utgör ett omedelbart statsorgan (i stater med folksuveränitet det enda primära och i den vanliga konstitutionella monarkien ett med monarken sidoordnadt primärt organ), men att det ej själft bör utöfva sin därur härflytande myndighet, utan bör handha den genom en församling af (vanligen valda) representanter. I antikens republiker var folkrepresentationen i denna mening ej känd, utan formen för folklig själfstyrelse var där omedelbara folkförsamlingar (se Demokrati). Det romerska principatet (se d. o.) innebar visserligen ett slags folkrepresentation, i det princeps (kejsaren) ansågs ha sin makt i egenskap af folkets representant, men detta var något annat än en folket representerande församling och dessutom blott en fiktion. Samma slags representation har emellertid också förekommit i nyare tid: i det på plebiscitet hvilande napoleonska kejsardömet och i de moderna storstatsrepublikerna, särskildt den nordamerikanska, hvars president anses representera det suveräna folket (på samma gång han är statens främste representant). Det var först under medeltiden, som man så att säga upptäckte, att verklig folklig själfstyrelse kunde utöfvas genom representanter. En afsiktlig upptäckt var dock ej detta, utan något, som af sig själf framgick ur förhållandena. Äfven för germanerna var ursprungligen folkrepresentation främmande; också hos dem var den politiska friheten förbunden med omedelbara folkförsamlingar, ting, inom små områden. Efter de stora germanrikenas uppkomst i början af medeltiden råkade emellertid tingsförfattningen i upplösning, men då uppstodo aristokratiska herredagar (se Herredag och Länsväsen, sp. 198 ff.), som i olikhet med de lokalt begränsade tingen bestodo af medlemmar från hela riksområdet. Därmed erhöll detta ett gemen- samt organ jämte konungen - en representation i ordets här förut angifna betydelse. En representation i den mening, att herredagen var ställföreträdare åt folket, inneburo dock ej heller dessa möten, ty herredagens medlemmar, andliga och världsliga stormän, voro själfskrifna eller sammanträdde på personlig kallelse af konungen och ansågos därför blott representera sig själfva. Det första uppslaget till representativa församlingar torde ha getts af kyrkan, till hvars möten kallades ej blott själfskrifna prelater, utan också korporationer (t. ex. domkapitel), hvilka endast kunde deltaga genom representanter (se Representant). Ett dylikt representativt element infördes emellertid också i herredagarna, när till dem började kallas representanter för samhällen (städer och på några håll, såsom i England och Sverige, äfven landtkommu-ner), hvilka naturligtvis ej själfva kunde komma, utan därför läto företräda sig genom valda representanter. I analogi härmed började äfven samhällsklasser, till hvilka herredagarnas själfskrifna medlemmar hörde, sända valda ombud (jfr E t a t s g é n é r a u x, sp. 972), och äfven i de länder, där själfskrifvenheten delvis fortfor (såsom i England och Sverige), ansågos nu de själfskrifna ej längre representera blott sig själfva, utan folkliga intressegrupper. De sålunda utvidgade och ombildade herredagarna fingo namn af riksdagar eller allmänna ständerförsamlingar (états généraux), och i dem erhölls sålunda det på representationsprincipen grundade folkliga själf styrelseorgan, som dittills varit något inom statslifvet okändt. Till följd af den feodala privaträttsliga statsuppfattningen och då rätten att deltaga i eller välja ombud till de allmänna ständerförsamlingarna kom att tillhöra blott vissa stånd (äfven kommunernas invånare ordnade sig som stånd: borgare och jordegare af visst slag), blefvo emellertid dessa församlingar ofta betraktade som enbart vårdare af privata ståndsintressen utan hänsyn till, ja mot statsintresset. Men ställföreträdarskap för privata intressen sker normalt genom instruerade befullmäktigade, och de valda medlemmarna af medeltidens ståndsförsamlingar blefvo därför ofta blott ombud (jfr R e-presentant), som bundos genom imperativt mandat (se d. o.), eller hvilkas beslut för sin giltighet kräfde valkorporationens bekräftelse. Härigenom hindrades dessa församlingar att utveckla sig till politiska maktfaktorer af betydelse, och vid öfvergången till nya tiden dukade de mer eller mindre fullständigt under för furstemakten, som i motsats mot dem häfdade statsintresset. Det såg därför en tid ut, som om Europa skulle hemfalla under ett furstligt allenastyrande. Så skedde dock ej i Sverige och England. Af stora konungar gjordes ständerförsamlingarna här tjänstbara åt staten, hvarigenom deras bestånd tryggades och de - om också ej helt och hållet frigjorda från ståndsintressena - utvecklade sig till verkliga folk-representationer, som, å folkets vägnar, med konungarna delade statsmyndigheten. I synnerhet blef detta fallet i England (se Parlament l, sp. 115), och det är därför förnämligast från detta land, som folkrepresentationens idé, med anknytning till traditionen från de gamla ständerförsamlingarna, har spridt sig till andra länder. Därtill bidrog kraftigt Montesquieu, för hvilken England äfven