1431 Representation 1432 med afseende på den representativa principen var mönsterlandet. Kousseau, som i det vid hvarje särskild tidpunkt lefvande folket såg ej ett organ åt staten, utan denna själf, suveränen, och ansåg, att suveräniteten skulle genom representation gå förlorad, förkastade däremot folkrepresentations-institutet, hvarför han fordrade omedelbar folkomröstning i st. f. beslut af representativa församlingar. Men icke ens under iranska revolutionen slog denna lära annat än delvis igenom. Folkomröstningar förekommo endast som supplement till revolutionens representativa församlingar. Och sedan Rousseaus teori genom plebiscitet (se Plebiscit) ledt till det napoleonska enväldet, blef folkrepresentationsprincipen alla frihetssträf-vandens palladium. Den är nu också mer eller mindre fullständigt tillämpad i alla af den västerländska kulturen i någon mån berörda stater. Äfven där, hvarest på senare tider omedelbara folkomröstningar införts (se Referendum), äro dessa kombinerade med institutioner, som grundas på folkrepresentation. - Folkrepresentationen, i betydelsen af en församling, som inom statslifvet företräder de lefvande folkmedlemmarna, och sådan institutionen framgått ur den ofvan skildrade utvecklingen, har en dubbel uppgift. Den ena är att som ett omedelbart statsorgan representera staten och sålunda inom lagbestämda gränser med full frihet besluta å dennas vägnar. Den andra är att på samma gång representera folket (vara ett sekundärt organ åt detta; se Representant). Det senare innebär, att folkrepresentanterna skola tillse, att det representerade folkets (privata) intressen behörigen tillgodoses vid statsviljans bildande och ej onödigtvis åsidosättas för ett förment statsintresse. Vid konflikter mellan dessa båda slag af intressen bör statsintresset äfven för folkrepresentanterna på grund af deras egenskap af statsorgan vara den högsta ledstjärnan, och för att så må kunna ske, måste deras tillsättning bero af lag och ej af kommittenternas godtycke, och de böra ej af kommittenterna kunna godtyckligt beröfvas sitt uppdrag; de måste vidare mot dessa ha full handlingsfrihet (få ej bindas genom imperativa mandat) och rätt att - för såvidt ej referendum är stad-gadt - definitivt besluta å deras vägnar. Garantien för att de ej missvårda den andra uppgiften - att ge uttryck åt de representerades önskningar -. får endast vara opinionens makt och kommittenternas rätt att vid valperiodens slut ej omvälja dem. Genom denna sin andra uppgift skiljer sig folkrepresentantkallct från regerings- och ämbets-mannakallet, som har till speciell uppgift att häfda statens öfver de tillfälliga folkliga intressena höjda kraf. Till följd häraf har en tendens gjort sig gällande att utestänga ämbetsmän från folkrepresentationen, men detta har i allmänhet ej genomförts. Förhållandet mellan regeringen och dess organ å ena sidan och folkrepresentationen å den andra bör ej vara ett rent motsatsförhållande, utan samverkan, och till en fruktbringande sådan kan bidraga, att folkrepresentationen inom sig har medlemmar med ämbetsmannainsikter och att hos ämbetsmannakåren rätten att deltaga i folkrepresentationen håller vid lif känslan af, att äfven den är medlem af folket. Endast ett verkligt samarbete mellan regering och folkrepresentation kan främja det, som genom den senare framför allt bör främjas: en god och för det allmännas väl offervillig medborgaranda inom folket. Till stärkande af sambandet mellan regering och folkrepresentation tjäna också den förras öfverallt existerande rätt att sammankalla den senare (stundom förenad med rätt att under vissa förhållanden afbryta dess förhandlingar) och den rätt, som vanligen tillkommer regeringen, att med anbefallande af nya val upplösa representationen eller den af dess afdelningar, som i synnerhet anses böra ge uttryck åt den allmänna folkmeningen. Nödvändigt behöfver ej en representant tillsättas af den representerade (så tillsätter ju ej hos oss vid en interimsregering konungen sin ställföreträdare). Också utses i vissa länder medlemmar af folkrepresentationens öfre kammare ej genom folkval, utan tillsättas af konungen eller äro själfskrifna på grund af börd eller ämbete (en kvarlefva från herredagarna). Då det naturliga är, att representanter tillsättas af de representerade själfva, så får emellertid under nuvarande sociala förhållanden i allmänhet en ur folkval af något slag framgången öfre kammare större auktoritet än en på annat sätt bildad. - Uppkommen i monarkier, förutsätter folkrepresentationsinstitutionen en fristående regering, med hvilken den delar makten. Den lämpar sig ej heller att själf regera. Försöken med en regerande riksdag ha alltid utfallit olyckligt. Äfven de moderna republikerna, som lånat institutionen från den konstitutionella monarkien, ha regeringar vid sidan af folkrepresentationen. Om förhållandet mellan regering och representation i parlamentariskt styrda stater, mon-arkiska eller republikanska, se Parlamentarism. I den konstitutionella monarkien är detta förhållande vanligen sådant, att representationen har beskattningsrätt, delar lagstiftningsrätten med regeringen och utöfvar kontroll öfver denna, särskildt genom ministeransvarighet. - Formerna för folkrepresentationens sammansättning och verksamhet ha växlat under tidernas lopp och äro olika i olika länder. (Se härom redogörelserna under hvarje land samt Parlament l och R i k s-d a g.) Då institutionen ej är sitt eget ändamål, utan blott är till för att främja statsfolkets väl, äro de former därför de bästa, genom hvilka detta ändamål i hvarje särskildt fall bäst tillgodoses. Något allmängiltigt recept för folkrepresentationens anordning ges sålunda ej. Till följd af det engelska föredömet och erfarenhetens lärdomar har emellertid en vanlig form blifvit, att representationen är fördelad på två '"kamrar" (eller "hus"), af hvilka den öfre är afsedd att representera de mera aristokratiska och konservativa elementen inom folket och den undre att återspegla den för tillfället rådande allmänna folkmeningen. I en del länder förekommer dock enkammarsystem. De gamla ståndsrepresentationerna hade vanligen flera än 2 afdelningar, men en sådan anordning förekommer numera ingenstädes. Det sista exemplet därpå var den svenska och finska fyrståndsrepresentationen. Om de mot denna i Sverige riktade sträfvan-dena efter en representationsreform och deras slutliga seger genom 1866 års riksdagsordning se R i k s d a g. I Finland utbyttes fyr-ståndsrepresentationen 1906 mot en enkammarre-presentation. - Uppkomsten af folkrepresentatio-