Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Republikaner, politiskt parti i Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
republikanism. Omkr. 1815 upptog emellertid detta parti
i stället namnet demokrater (se d. o.). Under
1830-talets politiska strider kallade sig
J. Q. Adams’ och H. Clays anhängare för
nationella republikaner, Jacksons och van Burens
däremot för demokratiska republikaner, hvilka
benämningar dock snart utbyttes mot resp. "whigs" och
"demokrater". – Det nutida republikanska partiet i
Förenta staterna leder sitt ursprung från striderna
om slafverifrågan, och det bildades under intrycket
af den fara antagandet af Kansas-Nebraska-billen (se
d. o.) 1854 medförde för unionens sammanhållning och
folkfrihetens grundsatser. I denna partibildning
deltogo dels avancerade antislafverimän från
det 1840 uppkomna s. k. Liberty party
(se d. o.) samt den moderatare slafverifientliga
grupp, som 1848 brutit sig ut från såväl whigs som
demokraterna under namnet freesoilers,
dels äfven hufvudmassan af det gamla whigpartiet (se
Whigs 2) och en del öfver sydstatsmännens utmanande
slafveripolitik bekymrade nordstatsdemokrater. Namnet
republikaner antogs formligen på ett konstituerande
partimöte för staten Michigan 6 juli 1854 samt kort
därefter af partimöten i ett flertal andra stater, i
synnerhet i västern. Genomförd nationell organisation
fick partiet 1856, då det vid presidentvalet framförde
J. C. Frémont som sin kandidat mot demokraten Buchanan
och i valprogrammet ("platformen"), med förkastande
af St. Douglas’ teori om "popular sovereignty"
(se Douglas, sp. 778), förklarade som "kongressens
både rätt och plikt" att i territorierna förbjuda
"barbariets tvillingåterstoder, polygami och
slafveri". Partiet, till hvars ledande män hörde
W. H. Seward, S. Chase, Ch. Sumner och H. Greely,
vann redan vid 1856 års valstrid betydande segrar
i de norra och västra staterna och genomdref
1860 till följd af demokraternas splittring valet
till president af sin kandidat, den på partimötet
(nationalkonventet) i Chicago (med förbigående af
partiledaren Seward) genom en kompromiss nominerade,
inom partiet utanför sin hemstat relativt föga
kände Abr. Lincoln. Under den djupgående kris, som
nu inträdde, blef först unionens upprätthållande
och sedan, efter inbördeskrigets utbrott 1861,
dess återställande hufvudsyftemålet för partiets
sträfvanden, och det stödde därvid, om än tidvis
ganska ofullständigt och ovilligt, i regel Lincolns
statskloka politik. Först på nationalkonventet 1864,
då Lincoln uppställdes som kandidat för återval till
president, upptog partiet på sitt program slafveriets
fullständiga afskaffande inom Förenta staternas
område, hvilken till en början af rätt inflytelserika
kretsar inom partiet bekämpade grundsats därpå
förverkligades 1865 genom 13:e amendemanget
till förbundsförfattningen. Efter Lincolns död
s. å. fingo vid lösandet af den svåra frågan om
sättet för sydstaternas återupptagande i unionen
och deras framtida ställning ytterlighetsmännen
öfvertag inom partiet, och i samband därmed
grep därinom snart korruptionen allt ohöljdare
omkring sig (jfr Nord-Amerikas förenta stater,
sp. 1228–29). Sydstaterna tyranniserades af norrifrån
komna hänsynslösa republikanska ämbetsjägare
(carpet-baggers), hvilka stödde sin politiska makt
på de i hast med rösträtt begåfvade negrerna och på
sina lokala förbundsbröder bland "fattiga hvita" af mycket tvifvelaktigt
medborgerligt värde (scalawags). Äfven i
nordstaterna fick korruptionen starkt insteg i
samband med storkapitalets växande inflytande
inom administrationen och folkrepresentationen,
särskildt under U. S. Grants andra presidentskap
(1873–77). Redan under presidentvalkampanjen
1872 kom inom partiet till synes opposition
mot förtrycket i sydstaterna, de godtyckliga
partibelöningarna vid ämbetsutnämningar och andra
korruptionsyttringar. Tyskamerikanen Karl Schurz och
Ch. Fr. Adams hade kort förut kring sig samlat en
grupp liberala republikaner med högsint behandling af
de besegrade sydstaterna och partimoralens allmänna
lyftning som önskemål. Oklok taktik vid utseende af
gruppens presidentkandidat (som blef den sedan äfven
af demokraterna accepterade och just därför af vida
valmanskretsar med misstro mötte H. Greely) beröfvade
denna frondbildning dess utsikter till framgång,
och Grant, stödd på den officiella partimaskinen och
dess "bossar", vann en lätt seger. Reformsträfvandena
inom partiet lefde emellertid kvar, och de vunno ökadt
beaktande, då det vid presidentvalet 1876 visade sig,
att partiet förlorat valmansflertalets förtroende,
så att det endast med ganska tvifvelaktiga medel
kunde få sin kandidat, R. Hayes, proklamerad som
president (1877). De fronderande reformvännerna,
numera kallade mugwumps (ett indianskt ord, som
ungefär betyder "ädla höfdingar") omöjliggjorde 1880
uppställandet af Grant som kandidat för en tredje
ämbetsperiod, och deras moraliska lyftningskraf
tillgodosågos i ej ringa mån af presidenterna Hayes,
Garfield och Arthur. Då presidentkandidaturen 1884
tillföll Grants och "bossarnas" vän J. G. Blaine,
röstade de i rätt stor utsträckning mot partiet
och möjliggjorde därigenom Gr. Clevelands val,
demokraternas första presidentvalseger efter
inbördeskriget. Häftigast var den inre republikanska
partisplittringen inom staten New York, där
reformifrarna (jfr Civil service reform) rönte segt
motstånd från partimaskinens handgångna män; dessa
plägade kallas stalwarts ("duktiga"), medan de af
unionsregeringen stödde reformvännerna betecknades
med vedernamnet half-breeds ("halfblod"). Vid 1888
års presidentval kommo republikanerna åter till
makten, stödda af storindustrien mot Clevelands
tullnedsättningsprogram, men deras då segrande
kandidat, B. Harrison, besegrades däremot 1892
af Cleveland, som ånyo hade satt tullnedsättning
främst på sitt program. Valstriden 1896 gällde
frågan om myntfoten, och republikanerna segrade
därvid med W. Mac Kinley på programmet guldmyntfot
och höga skyddstullar mot demokraten W. J. Bryans
kraf på "fritt silfver". De togo 1898 ansvaret för
kriget mot Spanien och drefvos i samband därmed
öfver till en "imperialistisk" politik, hvars
förkroppsling blef den 1900 återvalde, men 1901
mördade Mac Kinleys efterträdare, Th. Roosevelt
(se d. o.). Under Roosevelts ämbetstid (1903–09)
vållade frågan om unionskontroll öfver trustväsendets
missbruk många slitningar inom partiet, och en ny
frond började framträda, de s. k. insurgenterna, med
partiprogrammets demokratisering, de inom partiet
traditionella centralisationsidéernas modifiering
och större hänsyn till konsumenterna både i tull-
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
