republikanism. Omkr. 1815 upptog emellertid detta parti i stället namnet demokrater (se d. o.). Under 1830-talets politiska strider kallade sig J. Q. Adams' och H. Clays anhängare för nationella republikaner, Jacksons och van Burens däremot för demokratiska republikaner, hvilka benämningar dock snart utbyttes mot resp. "whigs" och "demokrater". -- Det nutida republikanska partiet i Förenta staterna leder sitt ursprung från striderna om slafverifrågan, och det bildades under intrycket af den fara antagandet af Kansas-Nebraska-billen (se d. o.) 1854 medförde för unionens sammanhållning och folkfrihetens grundsatser. I denna partibildning deltogo dels avancerade antislafverimän från det 1840 uppkomna s. k. Liberty party (se d. o.) samt den moderatare slafverifientliga grupp, som 1848 brutit sig ut från såväl whigs som demokraterna under namnet freesoilers, dels äfven hufvudmassan af det gamla whigpartiet (se Whigs 2) och en del öfver sydstatsmännens utmanande slafveripolitik bekymrade nordstatsdemokrater. Namnet republikaner antogs formligen på ett konstituerande partimöte för staten Michigan 6 juli 1854 samt kort därefter af partimöten i ett flertal andra stater, i synnerhet i västern. Genomförd nationell organisation fick partiet 1856, då det vid presidentvalet framförde J. C. Frémont som sin kandidat mot demokraten Buchanan och i valprogrammet ("platformen"), med förkastande af St. Douglas' teori om "popular sovereignty" (se Douglas, sp. 778), förklarade som "kongressens både rätt och plikt" att i territorierna förbjuda "barbariets tvillingåterstoder, polygami och slafveri". Partiet, till hvars ledande män hörde W. H. Seward, S. Chase, Ch. Sumner och H. Greely, vann redan vid 1856 års valstrid betydande segrar i de norra och västra staterna och genomdref 1860 till följd af demokraternas splittring valet till president af sin kandidat, den på partimötet (nationalkonventet) i Chicago (med förbigående af partiledaren Seward) genom en kompromiss nominerade, inom partiet utanför sin hemstat relativt föga kände Abr. Lincoln. Under den djupgående kris, som nu inträdde, blef först unionens upprätthållande och sedan, efter inbördeskrigets utbrott 1861, dess återställande hufvudsyftemålet för partiets sträfvanden, och det stödde därvid, om än tidvis ganska ofullständigt och ovilligt, i regel Lincolns statskloka politik. Först på nationalkonventet 1864, då Lincoln uppställdes som kandidat för återval till president, upptog partiet på sitt program slafveriets fullständiga afskaffande inom Förenta staternas område, hvilken till en början af rätt inflytelserika kretsar inom partiet bekämpade grundsats därpå förverkligades 1865 genom 13:e amendemanget till förbundsförfattningen. Efter Lincolns död s. å. fingo vid lösandet af den svåra frågan om sättet för sydstaternas återupptagande i unionen och deras framtida ställning ytterlighetsmännen öfvertag inom partiet, och i samband därmed grep därinom snart korruptionen allt ohöljdare omkring sig (jfr Nord-Amerikas förenta stater, sp. 1228--29). Sydstaterna tyranniserades af norrifrån komna hänsynslösa republikanska ämbetsjägare (carpet-baggers), hvilka stödde sin politiska makt på de i hast med rösträtt begåfvade negrerna och på sina lokala förbundsbröder bland "fattiga hvita" af mycket tvifvelaktigt medborgerligt värde (scalawags). Äfven i nordstaterna fick korruptionen starkt insteg i samband med storkapitalets växande inflytande inom administrationen och folkrepresentationen, särskildt under U. S. Grants andra presidentskap (1873--77). Redan under presidentvalkampanjen 1872 kom inom partiet till synes opposition mot förtrycket i sydstaterna, de godtyckliga partibelöningarna vid ämbetsutnämningar och andra korruptionsyttringar. Tyskamerikanen Karl Schurz och Ch. Fr. Adams hade kort förut kring sig samlat en grupp liberala republikaner med högsint behandling af de besegrade sydstaterna och partimoralens allmänna lyftning som önskemål. Oklok taktik vid utseende af gruppens presidentkandidat (som blef den sedan äfven af demokraterna accepterade och just därför af vida valmanskretsar med misstro mötte H. Greely) beröfvade denna frondbildning dess utsikter till framgång, och Grant, stödd på den officiella partimaskinen och dess "bossar", vann en lätt seger. Reformsträfvandena inom partiet lefde emellertid kvar, och de vunno ökadt beaktande, då det vid presidentvalet 1876 visade sig, att partiet förlorat valmansflertalets förtroende, så att det endast med ganska tvifvelaktiga medel kunde få sin kandidat, R. Hayes, proklamerad som president (1877). De fronderande reformvännerna, numera kallade mugwumps (ett indianskt ord, som ungefär betyder "ädla höfdingar") omöjliggjorde 1880 uppställandet af Grant som kandidat för en tredje ämbetsperiod, och deras moraliska lyftningskraf tillgodosågos i ej ringa mån af presidenterna Hayes, Garfield och Arthur. Då presidentkandidaturen 1884 tillföll Grants och "bossarnas" vän J. G. Blaine, röstade de i rätt stor utsträckning mot partiet och möjliggjorde därigenom Gr. Clevelands val, demokraternas första presidentvalseger efter inbördeskriget. Häftigast var den inre republikanska partisplittringen inom staten New York, där reformifrarna (jfr Civil service reform) rönte segt motstånd från partimaskinens handgångna män; dessa plägade kallas stalwarts ("duktiga"), medan de af unionsregeringen stödde reformvännerna betecknades med vedernamnet half-breeds ("halfblod"). Vid 1888 års presidentval kommo republikanerna åter till makten, stödda af storindustrien mot Clevelands tullnedsättningsprogram, men deras då segrande kandidat, B. Harrison, besegrades däremot 1892 af Cleveland, som ånyo hade satt tullnedsättning främst på sitt program. Valstriden 1896 gällde frågan om myntfoten, och republikanerna segrade därvid med W. Mac Kinley på programmet guldmyntfot och höga skyddstullar mot demokraten W. J. Bryans kraf på "fritt silfver". De togo 1898 ansvaret för kriget mot Spanien och drefvos i samband därmed öfver till en "imperialistisk" politik, hvars förkroppsling blef den 1900 återvalde, men 1901 mördade Mac Kinleys efterträdare, Th. Roosevelt (se d. o.). Under Roosevelts ämbetstid (1903--09) vållade frågan om unionskontroll öfver trustväsendets missbruk många slitningar inom partiet, och en ny frond började framträda, de s. k. insurgenterna, med partiprogrammets demokratisering, de inom partiet traditionella centralisationsidéernas modifiering och större hänsyn till konsumenterna både i tull- och