1453 Reserv 1454 järnväg begagnar sig af plats i sofvagn, är han berättigad att bekomma ersättning för den afgift sådan plats betingar. Resekostnadsersättning må ej beräknas för färd inom stads, köpings eller annat därmed jämförligt samhälles planlagda område eller för färd mellan olika delar af det område, som är föremål för förrättning, där icke i sistnämnda fall färden of verstigit 5 km. För färd med skjuts, som icke öfverstiger l km., må ej heller ersättning beräknas. Yid resa med skjuts ersattes åkdons-lega, med däri inbegripen godtgörelse för beställningspenningar, med visst belopp för mil. Färdas den resande på fartyg eller järnväg, må han för hvarje transport af reseffekter till eller från fartyget eller järnvägen åtnjuta viss ersättning; dock får sådan icke beräknas, om den resande samma dag han af rest från en plats dit återvänder, ej heller då den resande med skjuts färdas till eller från ångbåts- eller järnvägsstation. Räkning på resekostnads- och traktamentsersättning skall innefatta såväl underrättelse om resans ändamål som upplysning, huruvida förrättningen skett på grund af gällande instruktion eller efter särskildt förordnande, hvilket då bör räkningen biläggas, samt äfven uppgift på de dagar, under hvilka förrättningen samt resorna till och från densamma egt rum. Jfr Dagtraktamente och Resekostnadsersättning. U. V. Reserrv (fr. réserve, af lat. reserväre, spara), förråd eller besparing, afsedd att begagnas i nödfall eller till ersättning för hvad som förbrukats; krigsv., kallas i taktiskt hänseende hvarje trupp-afdelning, som ställes till en högre befälhafvares särskilda förfogande för att sättas in, då en afgörande kraftyttring erfordras eller en oväntad fara måste afvändas. Vid infanteriets insättande i striden behåller hvarje befälhafvare en del af sin afdelning till sitt förfogande. Denna del kallas vanligen efter den afdelning, från hvilken den uttages, kompanireserv, bataljonsreserv o. s. v. Då ett kavalleriregemente framgår till anfall, af delar det en eller två skvadroner till reserv att falla fienden i flanken eller möta fientliga flankanfall. Vid artilleriet tjänar den del, som icke kommit till användning, som reserv. Redan i äldre tiders stridsordningar finner man reserver, t. ex. triarierna i romerska legionen, och i Gustaf II Adolfs slagordning märkas såväl mindre reserver som någon gång en större sådan. I 1700-talets Ii-neartaktik var andra träffen väl ett slags reserv, men indrcgs vanligen snart i första träffens strid och uppfyllde föga sitt ändamål. Napoleon I insåg till fullo reservens, den allmänna reservens, stora uppgift, och han vann sina förnämsta segrar hufvudsakligen genom det utmärkta sätt, på hvilket han förstod att använda sin reserv. De bästa trupperna, gardet och grenadjärerna, tillhörde den ganska stora reserven. När kejsaren förmått motståndaren att sätta in alla sina trupper i striden och då han funnit den punkt, där slaget med största fördel kunde afgöras, dröjde han icke att där kasta in reserven, hvars våldsamma stöt vanligen afgjorde utgången. Då befälhafvarna med nutidens kraftiga eldvapen föga kunna behärska de i striden insatta trupperna, består ledningen hufvudsakligen i reservernas insättande, till följd hvaraf dessa vunnit än mera i betydelse. - Specialreserver be- nämnas vid försvaret ofta de reserver, som tillhöra enskilda delar af ställningen (stridsgrupper). - Med strategiska reserver förstår man de truppafdelningar, som uppställas, helst vid en ter-rängafskärning, på något afstånd bakom den ftope-rerande armén för att skydda dess rygg, för att tjäna till dess förstärkning, då så erfordras, och slutligen för att i händelse af motgång upptaga densamma. För dessa ändamål kunna äfven särskilda reservarméer sammandragas. - I den moderna arméorganisationen förstås med reserven allt det manskap (reservister) samt officerare, underofficerare och militära tjänstemän, som icke äro i tjänstgöring, men stå till fältarméns förfogande för att uppbringa denna till krigsstyrka. Med reservbataljoner, reservbrigader, reservdivisioner o. s. v. förstår man de afdelningar, som vid krigsutbrott eller under pågående krig uppsättas för att förstärka fältarmén och som vanligen till största delen utgöras af reservmanskap. Stundom finnas dylika trupper, vanligen med svaga kadrer, redan i fredstid, såsom Frankrikes reservregementen, Rysslands 1910 upplösta reservbataljoner, regementen och brigader. - Reserv af befäl finnes numera ordnad i alla arméer. I den svenska utgöres denna reserv af officerare, som förut medgetts tillstånd att kvarstå i armén, af officerare och underofficerare såsom pensionerade tjänstskyldiga i krigstid, af värnpliktiga förutvarande officerare samt i regementenas, generalitetets, generalstabens, arméfördelningarnas, fortifikationens, fältläkarkårens, intendenturkårens, fältveterinärkårens reserv kvarstående officerare med vederlikar, underofficerare och korpraler, hvilka i dessa reserver kunna kvarstå, officerare och underofficerare till 65 (undantagsvis 70) års, korpraler till 32 (34) års ålder. Med fyllnadspension af gångna officerare, underofficerare och civilmilitärer äro efter 1905 skyldiga att kvarstå i reserven intill sagda tid. - Regementenas reserver utgöras sedan år 1892 jämväl af officerare, underofficerare och korpraler, som omedelbart anställas i reserven (under åren 1892- 1905 med benämning reservunderlöjtnant eller reservsergeant) såsom underlöjtnant eller sergeant eller i korpralsgrad. Officerarna skola för detta ändamål ha genomgått särskild utbildning, underofficerarna vanlig underofficersutbildning. Befordran kan ske till löjtnant, kapten eller fanjunkare i reserven (reservlöjtnant o. s. v.). Befäl i reserven erhåller under tjänstgöring lön och dagaflöning såsom aktiv af motsvarande grad, hvarjämte pension åtnjutes efter fyllda 55 lefnadsår. - Jfr äfven Reservstater. C.O.N. Flottans reserv utgöres af personer, som äro tjänstgöringsskyldiga endast vid krig och större rustningar samt eventuellt under vissa kortare perioder i fredstid. På olika sätt organiserade reserver ha redan sedan längre tider tillbaka funnits vid svenska örlogsflottan. 1852 inrättades K. M:ts flottas reservstat, å hvilken officerare, som icke vidare egde sin fulla verksamhetsförmåga, kunde öfverflyttas på egen ansökan. Då flottan 1866 delades i K. flottan och K. skärgårdsartilleriet, inrättades en ny reservstat, kallad K. M:ts flottas nya reservstat, till hvilken öfverflyttades alla de officerare och underofficerare, som icke upptogos på någon af de nya kårerna. Denna