1465 Resningslinje-Resonansbotten 1466 Resningslinje, skpsb., kallas den linje, som på , en långskeppsgenomskärning genom ett träfartygs medelplan utvisar resningens öfverkant eller på den del af fartyget, som saknar resning, spantens öfverkant. c- K- s- Res nullius, lat. Se Herrelöst gods. Reso (fi. Ra'isio), imperiellt pastorat af 3:e kl., Åbo domprosten, Åbo ärkestift, Finland, Åbo och Björneborgs län, Masku härad och domsaga. Areal 65 kvkm. 2,171 pers. (1913), finsktalande. A. G. F. Resolut 1. Resolverad (af lat. reso'lvere, lösa, frigöra), fast i sina beslut, rask och tilltagsen. Resolution [resol jo'j n], ö i arktiska Nord-Amerika, s. ö. om Baffin land, vid inloppet till Hudsonsundet, mellan 61° och 62° n. br., 2,530 kvkm. J- F. N. Resolution (lat. resolutio, upplösning, utredning). 1. Gramm., ett i praktiskt syfte vid språkundervisningen användt tillvägagående, hvarvid såväl de särskilda satserna i en satsfogning eller satsbindning ("mening") uppdelas och till sin syntaktiska art bestämmas som i synnerhet de särskilda orden i en sats undersökas och förklaras i anseende till form, funktion och syntaktisk ställning (som satsdelar). - 2. Jur. Resolution är icke blott den vanligaste beteckningen för regeringsmyndighetens och lägre myndigheters beslut i förvaltningsärenden, utan användes äfven i rättegångsförfarandet i flera fall jämte uttrycken dom, utslag och beslut. I synnerhet förekommer benämningen resolution för domstols eller därtill befogad domstolsledamots beslut, att en ansökning skall kommuniceras (kommunikationsresolution, se d. o.) eller att den ej kan upptagas, äfvensom för beslut, som eljest tecknas på ingifven handling. Huruvida reso-Intici sRall anses som den rätta beteckningen för ett visst beslut är för öfrigt beroende af praxis, och denna är med afseende härå ingalunda stadgad. - 3. Med., den fysikaliska förändring af ett exsu-dat, hvarigenom det öfverföres från ett mer eller mindre fast aggregationstillstånd till flytande och därigenom lättare resorberbart sådant; härvid äro fermentartade ämnen verksamma. 2. K II. B. (E. K.) 3. G. H. ReSOlutiV (af fr. résolutif), fördelande; upplösande. Resolvent, mat., kallas en funktion af en alge-braisk ekvations rötter, hvilken lättare än dessa rötter kan bestämmas och genom hvilken dessa i sin ordning kunna på ett enkelt sätt erhållas; den ekvation, genom hvilken resolventen bestämmes, kallas resolventekvation. Ofta förstår man dock med resolvent just själfva resolventekvationen. Med resolvent menas då en ekvation, som lättare än den gifna kan lösas ("resolveras") och efter hvars lösning den gifna ekvationens rötter på ett enkelt sätt erhållas. Den vanliga resolventekvationen till en allmän kubisk ekvation är af sjätte graden, men kan omedelbart reduceras till andra graden och således på elementär väg lösas. Den vanliga resolventekvationen till en allmän ekvation af fjärde graden är likaledes af sjätte graden, men kan omedelbart reduceras till tredje graden och således algebraiskt lösas. Däremot finnes till den allmänna femtegradsekvationen ingen resolventekvation. Den ekvation, som skulle erhållas, om man förf öre på samma sätt som vid tredje och fjärde gradens ekva- tioner, blir af tjugufjärde graden och kan visserligen sänkas till sjätte graden, men icke på något sätt reduceras till lösbar form. (I- F.) Resolve'ntia, lat. Se Fördelande medel. Resolvera (lat. reso'lvere, upplösa), besluta, afgöra, af kunna utslag; upplösa satser och ange ordens böjning o. s. v. Se vidare Resolution och Resolvent. - Resolverad. Se Resolut. Resön (fr. raison, af lat. ratio], skäl, grund; sansadt tanke- och handlingssätt, eftertanke; billighet, skälighet. - Resonäbel, förståndig, hof sam, som tar skäl, medgörlig. - Resone-marng (fr. raisonnement), tankeföljd, kedja af slutsatser, tankegång, anförande af skäl och grunder ; samtal. - Resonemangsparti, äktenskap, som ingås på grund af resonemang (d. v. s. uppfattning om, att det är ekonomiskt förmånligt o. d.), ej af kärlek. - Resonera, fälla omdömen, göra en följd slutsatser; utbyta skäl och möt-skäl, samspråka; orda, prata; göra invändningar. - Resonör, person, som tycker om att resonera; en i många komedier förekommande allvarlig personage, som är språkrör för åsikter, dem författaren vill ge luft åt. Resonans [-a^s], fr. résonnance (af lat. sofnus, ljud, ton), återklang eller efterklingande af en gifven ton. 1. Fys. Om två musikinstrument, som äro stämda i samma ton, uppställas i grannskapet af hvarandra och det ena bringas att ljuda, börjar äfven det andra ljuda. Detta fenomen kallas resonans och beror därpå, att de stötar, som det förstnämnda instrumentet, då det försättes i vibration, meddelar den kringliggande luften, framkalla en vågrörelse, som i sin ordning åstadkommer stötar på det andra instrumentet. Hvar och en af dessa stötar är visserligen i och för sig mycket svag, men om instrumentet är stämdt så, att det kan svänga i samma takt som denna vågrörelse, komma verkningarna af stötarna att summera sig till hvarandra, hvarigenom svängningarna hos instrumentet kunna bli så starka, att en hörbar ton erhålles. Resonansen uppkommer således på alldeles samma sätt som en gunga genom svaga, men upprepade och i takt med gungans svängningar af-passade stötar kan försättas i allt starkare svängningar. Om de båda instrumenten icke äro lika stämda, uppkommer visserligen på samma sätt som nyss en vågrörelse, som meddelar det andra instrumentet stötar, men då dessa icke längre äro af-passade efter dettas svängningstal, komma senare stötar snart att motverka och upphäfva de svaga svängningar, som föregående stötar framkallat hos instrumentet. Resonansfenomenet är af mycket stor betydelse vid musikinstrumenten (se Resonansbotten och Stämgaffel). Om Elektrisk resonans se d. o. och Elektriskt motstånd. - 2. Mus. På den sångliga tonbildningens område betecknar resonans den mer eller mindre starka vibration, som under luftens pressning mot stämbanden bibringas struphufvudet samt svalget, munhålan och näshålan äfvensom flera andra mjuka och hårda delar i öfverkroppen och hvarigenom tonen får klangfyllighet och färg. - 3. Skpsb. Se Rullningsperiod. 1. T. E. A. 2. E. F-t. Resonansbotten [-a^s-; fr. table d'harmonie,