1467 Resonansteorien-Resp. 1468 eng. soundboard, belly^, mus., i vissa instrument (piano, harpa, cittra, luta, gitarr, mandolin, stråkinstrument) en tunn träskifva (vanligen af gran), som står i nära förbindelse med strängarna samt upptar och till brukbar ton förstärker deras vibration, hvartill äfven den i resonanslådan inneslutna luftmassan bidrar genom sitt medklingande (jfr R e-s o n a n s). Af resonansbottnens godhet beror i främsta rummet tonens styrka och skönhet. På stråkinstrument utgöres den egentliga resonansbottnen af resonanslådans öfre lock. Strör man fin sand på en resonansbotten och försätter strängarna i vibrationer, bildar sanden figurer, resonansfigurer, liknande de s. k. klangfigurerna (se C h l a d-nis klangfigurer), men otydligare än dessa. A. L.* Resonansteorien. Se Young-Helmholtz-ska teorien Resona'nter (af lat. resonäre, genljuda), fonet., språkljud, hvilkas specifika kvalitet väsentligen bestämmes af resonans. Liksom de allra flesta musikaliska instrument ge äfven röstbanden under vibration icke en enda ton, utan en tonmassa, hvars tonhöjd bestämmes af den lägsta däri ingående tonen, grundtonen. Vid den tonande talströmmens passage genom mun- och näskanal förstärkas vissa grupper af de öfriga i densamma ingående tonerna (öfvertonerna) genom mun- och näshålans egenton eller egentoner. Då nu egen-tonen eller egentonerna växla alltefter olika form hos den vibrerande luftmassan, förstärkas vid olika form olika öfvertoner, och därpå beror skillnaden mellan t. ex. olika vokaler. Är vägen åt näsan öppen, så modifieras kvaliteten genom näshålans egenton: nasalerade vokaler. Är blott näsvägen öppen, men munnen spärrad, beror ljudets kvalitet på näsresonansen jämte resonansen af den luft, som finnes i munnen bakom spärrningen: nasaler (m, n o. s. v.). Till resonanterna höra alltså a) rena vokaler, b) nasalerade vokaler (som i modern franska, portugisiska, polska), c) nasaler (konsonanter sådana som m, n, ng). Resonans finnes vid alla tonande språkljud; men hos sådana konsonanter, i hvilkas bildning ingår ett buller i munhålan (eller annanstädes), åstadkommet genom explosion, friktion, vibration af tungspets eller uvula o. s. v., är detta buller det för kvaliteten väsentligen bestämmande (ty. "geräuschlaute", i motsats mot resonanter). Lll. Resonatörer (af lat. resonäre, genljuda), fys., kulor eller vida, korta rör af glas eller metall, för- sedda med två motstående öppningar (se fig.), af hvilka den ena har skarpt afskuren kant, den andra är trattformig. Sticker man resonatorns trattfor-miga del in i örat, så att den utfyller hörselgån- gen, medan det andra örat tillstoppas, så få de flesta toner, som träffa örat, ett mera dämpadt ljud. Endast den ton, som utgör resonatorns egen grundton, framträder med ökad styrka. I ett ackord eller tillsammans med andra toner höres därför denna ton starkare än de andra, jämväl om den är svagare än dessa, och äfven en omusikalisk person kan därför med resonator urskilja, om en bestämd ton ingår i en klang eller ett ackord. För att analysera ett sammansatt ljud, en klang, begagnar man därför en serie resonatorer, af hvilka hvar och en har sin grundton. Resonatorn uppfanns af Helmholtz för att göra analyseringen af klanger oberoende af det subjektiva omdömet. Om elektriska resonatorer se Elektriska svängningar. _ R.fi.* Resonera. Se Res o n. Resorbera (lat. resorbére), insuga, uppsuga. - Resorbe'ntia (näml. remedia), lat., med., benämnas sådana läkemedel, som anses kunna bidraga till att en utgjutning af vätska i serösa säckar (lungsäckarna, hjärtsäcken, ledgångar o. s. v.) eller i kroppens väfnader ("vattsot", ödem) äfvensom diverse andra sjukliga bildningar åter uppsugas och på det sättet aflägsnas. Jodpreparat och pilokarpin äro exempel på resorberande medel. Äfven hjärt-medel (Digitalis) och sekretionerna främjande medikament, särskildt diuretica, gynna resorptionen, aflägsna vattusot o. d., men nämnas det oaktadt vanligen ej resorbentia - en benämning, som f. ö. numera är obruklig. - Resorptiön, uppsugning, fördelning. Se vidare Absorbera och A b s o r p_ t i o n 2. O. T. S. (C. G. S.) Resorbin (af lat. resorbére, insuga), farm., är ett salfvegrundlag, som framställes fabriksmässigt genom att emulgera mandelolja och vax med en lim- eller tvållösning och hvari verksamma ämnen, vanligen kvicksilfver eller jod, inmängas för ut-gnidning på huden. C. G. S. Resorcin (af lat. reslna, harts, och ordn, på grund af ämnets bildningssätt af hartser och smältande alkalier samt likhet med orcin), kem., en tvåvärdig fenol, C6 H4 (OH)2, metadioxiben-sol (se Dioxibensol, Hydrokinon, Kolväte, sp. 616, och Pyrokatekin), som upptäcktes 1864 af Hlasiwetz och Barth. Det erhålles lättast genom inverkan af svafvelsyra på bensol och smältning af därvid bildad bensol disulfonsyra med kaustikt kali. Den smälta massan löses i vatten, saltsyra tillsättes och därefter eter, som ur vätskan upptar resorcinet, hvilket återstår, sedan etern blifvit fråndestillerad. Resorcin bildar stora, väl utbildade, färglösa kristaller, som ha sot smak. Dess lösning färgas af järnklorid violett. Det användes till beredning af många vackra färgämnen samt nyttjas i medicin som antiseptiskt medel, dels invärtes vid mag- och tarmåkommor, dels utvärtes till sköljningar vid slemhinnekatarrer i blåsan och urinröret samt mest i salfva eller pasta vid en del kroniska hudåkommor. P. T. C. (C. G. S.) Resorptiön. Se Resorbera. Resorptionsfeber, med. Se Feber, sp. 1479. resp. = respektive, med särskildt afseende på hvar och en, i nämnda ordning. Resp., förkortning för lat. respondens (se R e-spondera) och res publica (se Republik).