Restaureringsfrågan i modern mening är årsbarn med romantiken, och den sammanhänger i allra högsta grad med det pånyttfödda intresset för medeltiden och dess konst öfver hufvud taget. Sedermera har restaureringsfrågans utveckling gått hand i hand med det allmänna historiska sinnets utveckling under det gångna århundradet. Af största betydelse för restaureringsfrågans första utveckling har Frankrike varit. Där var skalden Victor Hugo dess främste litteräre förkämpe. Hans 1825 utgifna skrift "Guerre aux démolisseurs" är ett första samlingsrop till skydd för Frankrikes medeltida byggnadskonst, och hans roman "Notre-Dame de Paris" bidrog kanske mer än något annat till att öppna samtidens ögon för den gotiska katedralens skönhet. Vid sidan af V. Hugo böra nämnas historikern Guizot och Ch. de Montalembert, som i sin "Du vandalisme en France" bl. a. fällt det yttrande, som bättre än något annat kan sättas som motto för restaureringsverksamheten i allmänhet: "Les longs souvenirs font les grands peuples". De kämpade alla för att i ursprunglig prakt återställa den gamla nationella glansperiodens stolta, men så länge föraktade byggnadsmonument, de härliga gotiska katedralerna. Dessa hade under tidernas lopp blifvit om- och tillbyggda utan ringaste hänsyn till den ursprungliga byggnaden, hvarigenom mycket otvifvelaktigt förstörts. Om renässansen, barocken och nyantiken förut föraktat medeltiden och dess verk, så följde nu en tid, då förhållandet blef omvändt. Man ville nu se de medeltida byggnaderna i ursprunglig och oförfalskad gestalt, fria från hvarje tillsats från senare tid. Dessa betraktades som oförsynta inkräktare, som utan tvekan borde kastas ut. De praktiske omsättarna af dessa idéer voro Prosper Mérimée, Lassus och framför allt Viollet-le-Duc. Det är i synnerhet den sistnämnde, som varit den främste och betydelsefullaste representanten för den stilrena restaureringen. Denna åsyftar att återföra ett byggnadsverk till det utseende det ursprungligen haft eller, om det aldrig blifvit färdigt, till det utseende, man kan antaga, att de ursprunglige uppbyggarna afsågo att ge det. Ja, än vidare. Skall någon tillbyggnad, någon ny inredning e. d. af praktiska skäl utföras vid eller i en gammal byggnad, bör det nya få en sådan form, som fullt öfverensstämmer med byggnadens öfriga stil. Dessa ideal äro förklarliga som uttryck för den nyfödda kärleken till de medeltida stilarna (ty det är hufvudsakligen medeltidsmonument, som restaureras) och för reaktionen mot de tider, som förändrat och tillbyggt de gamla mästerverken utan minsta hänsyn till deras konstvärde. Viollet-le-Duc utförde också sina stilrena restaureringar på ett så glänsande sätt, att man allt fortfarande måste böja sig i beundran inför hans säkra konst och hans för sin tid nästan ofattligt omfattande kunskaper, äfven om man ur andra synpunkter nu skulle önska mycket af hans verk ogjordt. Hans förnämsta restaureringsarbeten äro Notre Dame i Paris (börjadt 1845), katedralerna i Saint-Dénis, Reims, Amiens och Vézelay, slottet Pierrefonds m. fl. Viollet-le-Ducs inflytande verkade starkt i hela Europa, och ända intill 1800-talets slut gjorde sig den stilrena restaureringens principer i allmänhet gällande. -- I England ledde sir Gilbert Scott restaureringsrörelsen i samma anda, och i Tyskland var -- egendomligt nog -- den store nyklassiske arkitekten Schinkel en af restaureringsintressets förste och mest verksamme förkämpar. Den, som i Sverige står som den typiske representanten för den stilrena restaureringen, är arkitekten Helgo Zettervall. Visserligen hade långt före hans tid intresset för skyddandet och restaurerandet af gamla byggnader gjort sig gällande. Johan III, Magnus Gabriel De la Gardie och Gustaf III äro kända vårdare af äfven våra historiska byggnader, men ett af de första uttrycken af restaureringsintresse i modern mening är en k. befallning 5 juli 1806 till Öfverintendentsämbetet att upprätta förslag till iståndsättande af Visby ringmur och kyrkoruiner, ett uppdrag, som utfördes af arkitekten och fortifikationsofficeren G. W. Gerss. Både P. A. Nyström och Scholander räknade bland sina arkitektoniska uppdrag åtskilliga restaureringar, men den, som före Zettervall grundligast sysslat med restaureringsarbeten i Sverige, var professorn i grekiska vid Lunds universitet K. G. Brunius. Denne, som genom sina många utgifna skrifter kan sägas ha lagt grunden till den svenska medeltidens konsthistoria, har varit lifligt verksam som ledare af kyrkliga restaureringsarbeten i synnerhet i sydliga Sverige. Hans utgångspunkt därvid var nog den stilrena restaureringen, men han saknade tillräcklig konstnärlig utbildning för att omsätta dessa idéer i en någorlunda öfvertygande form. Zettervall däremot var en konstnärligt begåfvad och skicklig arkitekt, som helt behärskades af Viollet-le-Ducs idéer, men som icke egde motsvarande historiska kunskaper på den svenska arkitekturhistoriens område. Det föll på Zettervalls lott att utföra en hel serie betydelsefulla restaureringar af vårt lands förnämsta medeltida byggnadsverk. Det första stora arbetet var restaureringen af Lunds domkyrka, utförd 1868-80. Där har Zettervall sökt återföra kyrkan till en stilren romansk form, hvilket betydde detsamma som fullständig ombyggnad af stora delar af kyrkan, hvarvid vissa partier, t. ex. västtornens öfre delar o. a., äro fullständigt nya kompositioner af Zettervall i gammal stil. Här är icke platsen att ingå på några detaljer rörande detta arbete, där den stilrena restaureringen för första gången i verkligt stor stil tillämpades i vårt land. Sedermera följde Skara, Linköpings och Uppsala domkyrkors restaureringar, alla under Zettervalls ledning. Skara och Uppsala domkyrkor blefvo därunder helt och hållet omgestaltade till utseenden, som de aldrig haft och hvilka de ursprunglige byggmästarna säkerligen ej heller drömt om. Där har nämligen arkitekten sökt pressa in kyrkorna inom ramen af vissa utländska typer på ett olyckligt och schablonmässigt sätt, därvid helt och hållet åsidosättande deras verkliga historiska karaktär. Olyckligast af dessa restaureringar är gifvetvis den, som öfvergått Uppsala domkyrka, ty det är ej nog med, att kyrkan förlorat en stor del af sitt historiska utseende, utan den nya arkitektoniska dräkten har blifvit utförd i ett synnerligen ledsamt oäkta material, nämligen cement. Den stilrena restaureringen, som uppstått för att rädda de gamla monumenten, blef så småningom genom omständigheternas makt dessas nästan farligaste fiende. Dels verkade den därhän, att alla