senare tillbyggnader, inredningar o. d., om än så värdefulla, blefvo rifna eller utkastade, hvarvid stora konstnärliga och historiska värden förstördes i stilrenhetens namn, dels ledde den till ett slags dokumentförfalskning af ganska betänklig art. Ty man ansåg sig böra och kunna utföra kompletteringar och nybyggnader vid de gamla monumenten på sådant sätt, att de ej skulle kunna skiljas från det verkligt gamla och äkta. Därmed var man inne på en väg, som dels ledde till de verkliga historiska monumentens förfalskning, dels till en imitationsstil, som snart förde till äfven ur konstnärlig synpunkt dödfödda och märglösa skapelser. Slutligen hade detta slags restaurering med sig en sorglig brist på aktsamhet mot det gamla bevarade, som ej egentligen behöfde någon åtgärd. Det var ej monumentet i dess orörda äkthet, som var hufvudsaken, utan dess formella stil. Det var lika bra med en väl utförd och naturligtvis då också stilenligt kompletterad kopia som med originalet. Om alltså under tidigare skeden de gamla monumenten hållit på att småningom gå under af brist på omvårdnad, så uppstod genom den nya stilrena restaureringsifvern och därmed jämförliga riktningar en öfverhängande fara, att de nu skulle helt förstöras af alltför mycken och hårdhändt vård. Också uppstod snart öfverallt en stark reaktion mot restaurering i ordets egentliga mening. I Frankrike uppträdde Anatole Leroy-Beaulieu, Geymüller och de Lasteyrie redan på 1870-talet mot den hårdhändta restaureringen, och i England voro John Ruskin och William Morris de ifrigaste kämparna mot restaureringslusten. I Tyskland ha en Dehio, en Cornelius Gurlitt, en Muthesius framgångsrikt bekämpat de stilrena restaureringarna. Denna reaktion har haft till mål först och främst bevarandet af monumentens äkthet. Vidare har man velat tillerkänna alla olika tiders konstnärliga insatser å en byggnad samma respekt. Och slutligen vill man af nödvändiga nya tillbyggnader till ett gammalt monument fordra, att äfven dessa skola kläda sig i en äkta form och ej i maskeradkostym. Den nya tillbyggnaden skall byggas i den nya tidens stil, ej göra sig till att vara äldre, än den är. Det är denna sträfvan efter äkthet och sanning, som kännetecknat de senare årens arbete på restaureringsområdet. I Sverige växte sig oppositionen stark i synnerhet efter Uppsala domkyrkas och Gripsholms slotts restaureringar. Många röster höjdes däremot, och bland dem märkes Verner von Heidenstams stridsskrift "Modern barbarism" (1894). Konstforskare och arkeologer å ena sidan fordrade respekt för de historiska dokumenten, konstnärerna å andra sidan kräfde frihet från stiltvång för det nya. Ett uttryck för dessa nya idéer var den skrifvelse, som Konstakademien på arkitekten F. Bobergs initiativ 1902 inlämnade till K. M:t med begäran om åtgärder till skydd för våra byggnadsminnen. I denna skrifvelse utvecklas äfven de nya principerna för restaurering. Under det senaste årtiondet har också utvecklingen gått därhän, att man öfverallt, där det gäller behandlingen af gamla byggnadsverk, numera framför allt söker bevara dem så orörda som möjligt, där sådant går för sig. Där åtgärder äro nödvändiga, anser man numera målet med ett restaureringsarbete vara att sätta en byggnad i stånd att själf så äkta och så vackert som möjligt berätta sin historia och visa sina skatter, på samma gång som man, då det gäller "lefvande" byggnader, d. v. s. sådana, som fortfarande tjäna ett praktiskt ändamål, söker anpassa dem efter den nya tidens kraf. Äro nya tillbyggnader eller inredningar nödvändiga, kräfver man, att dessa skola vara äkta och i och för sig själfva konstnärliga arbeten med lefvande lif och kraft, men också med tillbörlig hänsyn mot det gamla. Det kräfves därför mycken takt och konstnärlig finkänslighet att lyckligt lösa dylika tillbyggnadsfrågor. Byggnadsminnesmärkenas goda vård har sedan länge ansetts vara ett allmänt statsintresse, hvarför lagstiftningen i alla kulturländer sökt skapa mer eller mindre starka garantier för att åstadkomma en sådan vård. Äfven i detta afseende torde Frankrike få anses som ett föregångsland. Där tillämpas den s. k. klasserings- eller registreringsprincipen, d. v. s. alla värdefulla byggnader "klasseras" eller registreras genom en sakkunnig myndighet, och dessa byggnader äro sedan underkastade viss granskning och kontroll, så snart de skola restaureras, ändras e. d. I alla nyare skyddslagar för byggnadsmonument synes man numera äfven i andra länder börja tillämpa samma system. I Sverige finnes ännu ej någon lagstiftning af ifrågavarande slag. Här är det egentligen blott kyrkobyggnaderna, som äro underkastade sakkunnig kontroll vid förändringsarbeten. Deras vård grundar sig dels på en k. förordning 31 juli 1776 om publika byggnader, dels på k. förordningen 29 nov. 1867 ang. forntida minnesmärkens fredande. En af K. M:t tillsatt kommitté är emellertid f. n. sysselsatt med utarbetande af nya stadganden i berörda frågor. -- Jfr Konservera, sp. 806 och 808. Litt.: E. Beckett, "Church restoration" (1880) och "Notes on the repair of ancient buildings, issued by the society for protection of ancient buildings" (1903), R. de Lasteyrie, "Conservation ou restauration des oeuvres d'art et des monuments" (i "Ami des monuments", III, s. 36 ff.), de Geymüller, "De la restauration des monuments" (därsammast., VI, s. 15 ff.), P. Clemen, "Die denkmalspflege in Frankreich" (1898), B. Brown, "The care of ancient monuments" (1905), S. Curman, "Restaureringsprinciper" (i "Kult och konst", 1906, s. 241 ff.), och A. v. Oechelhaeuser, "Denkmalpflege", II (1913; innehåller en sammanställning af stenografiska referat af de för restaureringsfrågornas utveckling i Tyskland viktiga kongresserna "Tage für denkmalpflege", hvilka hållits årligen sedan 1900). 2. Till restaurering af oljetaflor höra: rengöring af konstverket, aflägsnande af smutsig fernissa, borttagande af möjligen befintliga öfvermålningar samt slutligen, om så behöfves, fästande af lossnande färghinna, utfyllning med kitt och förnyande af defekta ställen. För restaurering af oljetaflor, som genom fysikaliska förändringar i fernissan under tidens lopp blifvit mörka eller svarta, uppfann den tyske hygienikern M. von Pettenkofer på 1860-talet ett förfaringssätt, som består däri, att målningen utsattes för inverkan af alkoholångor, om den är öfverdragen med lackfernissa, eller afputsas med en af kopaivabalsam och ammoniak beredd såpa, om den är bestruken med oljefernissa. Jfr Pettenkofer, "Ueber oelfarbe