und konservirung der gemälde" (2:a uppl. 1872), Lucanus, "Anleitung zur erhaltung, reinigung und wiederherstellung der gemälde, kupferstiche" etc. (4:e uppl. 1881), Büttner Pfänner zu Thal, "Handbuch über erhaltung, reinigung und wiederherstellung der gemälde" (1897),och Frimmel, "Handbuch der gemäldekunde" (2:a uppl. 1904). 1. S. C-n. Restera (lat. restare), återstå, bli öfrig, vara utestående (om fordringsbelopp). Resteröd, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands Fräkne härad. 1,745 har. 498 inv. (1914). Annex till Forshälla, Göteborgs stift, Älfsyssels norra kontrakt. Restif de la Bretonne. Se Rétif de la Bretonne. Restinga, bot., sandområden på Brasiliens kuster, som ofta utbreda sig flera kilometer från de yttre sanddynerna inåt landet och äro bevuxna med låga träd och buskar af Anacardium occidentale, Coccoloba, myrtacéer, Clusia m. fl. och xerofytiska örter. G. L-m. Restio, bot. Se Restionaceae. Restionaceae, bot., en växtfamilj (af serien Farinosae) af starrliknande örter, tillhörande södra halfklotets tempererade och subtropiska trakter. De öfver 250 arterna äro xerofyter eller sumpväxter. Blommorna äro samlade i ax, oftast skildkönade och likna blommorna hos Juncus, men ståndarna äro blott 2 eller 3, motsatta de inre kalkbladen. De vackra blomställningarna af många Restio-arter exporteras till Europa, där de användts bl. a. i s. k. makartsbuketter. O. T. S. (G.L-m.) Restituera (lat. restituere), återställa, tillbakage, återlämna; återinsätta i förlorade rättigheter. -- Restitution. 1. Återställelse, tillbakalämnande; ett i vissa fall medgifvet återbärande af erlagda tullumgälder (jfr Dråback). -- 2. Jur. Återställande af en enligt den stränga rättens fordringar upphörd rättssituation. Enligt svensk lag kan restitution dels af konungen i nådeväg meddelas, dels som ett särskildt rättsmedel anlitas för den, som drabbats af en rättsförlust. Den restitution, som i nådeväg meddelas, afser återställande af ett rättstillstånd, som blifvit af någon förverkadt eller försämradt till straff för förbrytelser, hvartill han genom laga kraftvunnet utslag i ett anhängiggjordt brottmål känts skyldig. Den kan således icke förekomma annat än i brottmål och består dels i återgifvande af förverkadt gods, hvarunder äfven äro att hänföra ålagda böter, dels i återskänkande af ämbeten och sociala förmåner, hvilka blifvit någon fråndömda, dels i rehabilitation af den, som förlorat medborgerligt förtroende eller eljest blifvit obehörig att utöfva medborgerliga eller politiska rättigheter. Dylik restitutionsrätt tillkommer konungen på grund af den honom i R. F. § 25 tillerkända rätt att "återgifva ära och till kronan förverkadt gods". Denna rätt är dock noga begränsad till hvad till straff och straffpåföljd hör, men omfattar icke rätt att befria från det skadestånd, hvilket som civil påföljd ådömes (jfr Benådningsrätt). Hvad beträffar restitution som särskildt rättsmedel, får anledningen till rättsförlusten icke vara någon rättsstridig handling, vare sig af den, som drabbas af rättsförlusten, eller af någon annan, ty i senare fallet har man att fordra upprättelse vid domstol och i förra fallet kan benådning användas. Orsaken måste bero af särskilda förhållanden, som innebära giltig ursäkt för den uraktlåtenhet att iakttaga de med rättighetens utöfning förknippade föreskrifter, hvilkas åsidosättande eller förbiseende vållade rättighetens förlust. Denna restitution kan afse verkliga rättigheters återställande, t. ex. medborgarrätt, som upphört genom bosättning i annat land, återbekommande af medel, som obehörigen influtit i statskassan. Oftast afser den återställelse af en till följd af uraktlåtet uppfyllande af vissa föreskrifna villkor upphäfd behörighet att göra en rättighet gällande. Som de viktigaste af dessa böra märkas återställelse af laga tid, som försutten är, restitutio fatalium, och resning af dom, som vunnit laga kraft (se Resning, jur.). Restitution kan afse fall, som komma under lag, hvilken af konung och riksdag gemensamt stiftas; rättigheten till restitution beror då af denna lag samt beviljas af konungen eller den myndighet, som lagen bestämmer. Så upptagas restitutionsfrågor af finansiell natur af vederbörande myndighet, resning af dom samt restitutio fatalium af Högsta domstolen eller Regeringsrätten enligt R. F. § 18. Afser restitution förhållanden, som höra under konungens ekonomiska lagstiftningsmakt, så tillkommer densammas beviljande konungen eller underordnad administrativ myndighet, åt hvilken konungen uppdragit det, när goda skäl därför finnas. Restitutio fatalium i administrativa mål hör äfven under konungens administrativa makt, efter hvad senare tids praxis gifvit vid handen. 2. H. L. R.* Restitutio fatalium, lat., återställande af försutten tid för ett rättsärendes företagande. Se Resning, jur., och Restituera 2. Restitutio in integrum, lat. (eg. återställande i sitt förra tillstånd), jur., resning (se d. o.); återbrytande af dom. Restitution. Se under Restituera. Restitutionsediktet, den af kejsar Ferdinand II 6 mars 1629 (n. st.) utfärdade förordning, hvarigenom den katolska tolkningen af religionsfreden i Augsburg fastslogs som gällande rätt och formerna för beifrandet af de många öfverträdelserna mot nämnda fred, så tolkad, bestämdes. Såväl med anledning af de genom de katolska vapnens framgångar föranledda territoriella hvälfningarna som på grund af väckta processer angående indraget kyrkogods yrkade de katolske kurfurstarna redan 1627 på ett utslag på religionspartiernas besvär, hvilket kunde tjäna som rättesnöre i de särskilda fallen, och i okt. 1628 afgaf rikshof rätten under form af ett betänkande öfver dessa besvär ett utlåtande, som lades till grund för den kejserliga förordningen. Ediktet förklarade, att det andliga förbehållet (se d. o.) hade rättskraft och att följaktligen protestanter ej finge inneha biskopsdömen, prelaturer och dylika kyrkliga värdigheter, att riksmedelbara kloster, stift och prelaturer, som efter Passaufördraget indragits af landsfurstarna, skulle återställas, samt att religionsfreden endast gällde för de protestanter, som anslutit sig till den Augsburgska bekännelsen, alltså ej för de reformerte. För de mål, som blefvo en följd af ediktet, förordnades särskilda processformer: efter ett summariskt förhör inför kejserliga kommissarier skulle dom genast fällas och därpå exekutionen