1491 Retningshöjd-Retorik 1492 ning blir uttrycket retning i det närmaste liktydigt med lifsföreteelse. I hvarje fall betecknar emellertid den biologiska termen retning en utlösningsföreteelse, jämförlig med aftryckningen af en spänd fjäder, antändningen af en krutladdning, öppnandet af en dammlucka o. s. v. Det utlösande momentet kallar man retmedel. Dessa kunna, som ofvan anfördes, vara af olika art. Man talar sålunda om kemiska, mekaniska, elektriska o. s. v. retmedel. Från biologisk synpunkt skiljer man mellan adekvata och inadekvata retmedel och från experimentalteknisk mellan naturliga och konstgjorda. Hvarje sinnesorgan har sitt bestämda adekvata retmedel, för hvilket det är anpassadt. Näthinnan i ögat är anpassad för etervibrationer af viss våglängd (ljus). .Synförnimmelser kunna emellertid utlösas äfven genom mekaniskt tryck på ögat eller medels genomledning af en elektrisk ström. Dessa genom inadekvata retmedel åstadkomna förnimmel-.ser ha emellertid ej de associationsmöjligheter som de vanliga, och de spela endast en obetydlig roll i individens lif. Det naturliga ret-medlet för musklerna tillföres dem genom nerver och utgöres af den ännu till sin natur obekanta "nervprincipen" eller "nervimpulsen". På .konstgjord väg kan man emellertid utlösa en muskelkontraktion genom att anbringa ett slag på muskeln eller en saltlösning eller genomleda en elektrisk ström, som verkar retande vid slutande och öppnande. De elektriska retmedlen ha kommit till en synnerligen stor användning inom den experimentella fysiologien, framför allt i form af induktionsströmmar. De kunna med lätthet och utan skada anbringas ej allenast på muskler, utan äfven på nerver, sinnesorgan och delar af det centrala nervsystemet. Man kan bekvämt afpassa styrkan och tidslängden af retningen och ganska väl begränsa den. Med tillhjälp af denna form af konstgjord retning kan man behärska verksamheten i det organ, som är föremål för undersökningen. Induktionsströmmarna infördes i den experimentella fysiologien af Eduard Weber (1845) och Du Bois-Eeymond (1849). För att utöfva någon verkan måste retmedlets styrka (intensitet) of verstiga ett visst värde, retningströskel n. ökas retmedlets styrka, tilltar i regel effekten, t. ex. muskelryckningens höjd, till en viss gräns, retningsmaximum. En del organ, t. ex. hjärtmuskeln, ger en maximal verkan, så snart retmedlet uppnått retningströskeln, ett förhållande, för hvilket man infört uttrycket "allt eller intet". I regel förflyter en viss tid från retningsögonblicket till effektens inträdande, det s. k. latenta retningsstadiet eller latenstiden (jfr Muskler, sp. 1466). Utom af retmedlets styrka beror effekten af det retade organets tillstånd, dess retbarhet (se d. o.), som påverkas af en mängd faktorer. En konstant elektrisk ström, som genomlöper en nervtråd, ökar dess retbarhet i närheten af katoden och nedsätter densamma vid anoden, ett förhållande, som fått benämningen elektrotonus (Pfliiger). Vissa ämnen öka, andra minska retbarheten hos ett organ. Vid ihållande retning sjunker retbarheten, trötthet, Retbarheten är i väsentlig mån beroende af närings- och syretillförseln. I en del fall tilltar retningseffekten vid retningens upprepning, en företeelse, som fått benämningen trappa. Om en retning träffar ett organ, under det detta befinner sig i verksamhet i följd af en föregående retning, inträffar i en del fall en summation af de på hvarandra följande retningarna, re t n in gs-summation (jfr Muskel, Tetanus). Vissa organ, t. ex. hjärtmuskeln, visa sig under ett visst stadium af sin verksamhet okänsliga, ref råk-tär a, för en ny retning. Under sådana förhållanden är en retningssummation omöjlig. Inom nervsystemet kan man iakttaga fall, då en efterföljande retning upphäfver verkan af en föregående, en företeelse, som kallas hämning. Om ett organ, t. ex. en muskel eller en nerv, på en viss punkt träffas af en retning, fortplantar sig retningsprocessen med en viss hastighet från retningsstället - retningsledning, öfvergår retningen från ett organ till ett annat, föreligger en retningsöfverföring. I kroppens olika förrättningar ingår retningsöfverföring som ett af de viktigaste momenten. Det är på denna väg, som de olika organen bringas att samverka och hela organismen att anpassa sig efter omgifningen. Retningsöfverföringen förmedlas dels genom nervsystemet, dels genom s. k. r et ämnen, hormoner, som transporteras med blodströmmen. Angående bildningen af dessa ämnen se Inre sekretion (jfr äfven Au t om ät i). J. E. J-n. Retningshöjd, psyk. o. fysiol., den intensitet hos en retning af ett sinnesorgan, hvilken är så hög, att en större intensitet ej medför någon ökning af sinnesförnimmelsens intensitet. Se Retning och Sinnesförnimmelse. S-e. Retningsrörelse, bot. Se Rörelsefenomen (hos växterna). Retningströskel, psyk. och fysiol., den svagaste intensitet, som en viss retning måste ha för att åstadkomma en märkbar sinnesförnimmelse. Retningströskeln är i allmänhet högre, om man mäter den genom att småningom öfvergå från omärklig retning till märkbar sådan, än om man tvärtom gradvis försvagar en starkare retning, till dess att den ej åstadkommer någon märkbar sinnesförnimmelse. Man skiljer mellan generell retningströskel, som betecknar den lägsta intensitet, som retningen måste ha för att öfver hufvud framkalla en märkbar sinnesförnimmelse, och specifik retningströskel, som måste ha uppnåtts, för att den motsvarande sinneskvaliteten skall uppfattas. Se Retning och Sinnesförnimmelse. S-e. Rétor (grek. rhétor), hos forntidens greker dels talare, dels lärare, teoretiker, i vältalighetens konst (se R e t o r i k). I den senare betydelsen har ordet öfvergått först till romarna (hos hvilka den praktiskt verksamme talaren benämndes med det rent latinska ordet orator) och sedermera till nyare tidens språkbruk. Då retoriken hos grekerna mestadels idkades af sofisterna, blef "retor" ofta liktydigt med "sofist". A. M. A. Retorik (grek. rhetorike, d. v. s. techne), vältalighet, talarkonst, i synnerhet den systematiskt utbildade teorien för talarkonsten. I vidsträcktare mening sträcker sig retoriken till alla slag af konstnärligt utbildad prosastil och bildar sålunda ett motstycke till poetiken eller teorien för skaldekonsten.