- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1493-1494

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Retorik - Retorisk - Retorsion - Retort (af lat. retortus, tillbakaböjd). Se Destilleringsapparat och Lysgas med fig. - Retortugn, tekn. Se Koks, sp. 507 - Retouche, fr. Se Retusch - Retraktil (fr. rétractile, af lat. retrahere, tillbakadraga), indragbar (säges om kattdjurens klor m. m.) - Retraktion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1493 Retorisk-Retraktion 1494 Det offentliga ordets stora betydelse i de grekiska fristaterna i förening med grekernas fina formsinne kallade tidigt till lif en efter teoretiska grunder inrättad vältalighet. Ingen, som önskade vinna politiskt inflytande, fick försumma att inhämta denna den mest praktiska bland alla vetenskaper, och besökandet af retorskolorna var oundgängligt för hvarje till högre bildning sträfvande yngling. Med hänsyn till de olika områdena för den praktiske talarens verksamhet sönderföll retoriken i två hufvud-afdelningar, af hvilka den ena afsåg de vid domstolarna förekommande anklagelse- och försvarstalen (genos dikanikofn, lat. genus judiciale), den andra tal, som hållas inför rådplägande församlingar (genos symbuleutikorn, lat. genus deliberativum), hvartill sedermera lades en tredje afdelning om dels högtids- och åminnelsetal, dels sådana tal, hvilka, utan att tjäna något yttre syftemål, blott af sågo att såsom retoriska mästerstycken skänka njutning och tillvinna sig beundran (genos epideiktiko'n, lat. genus demonstrativum). För hvar och en bland dessa tre hufvudarter af vältalighet gåfvos särskilda föreskrifter beträffande ämnets eller innehållets uppfinning (hefuresis; lat. inventio), anordning (taxis; lat. dispositio), stilen eller den språkliga formen (lexis-, lat. elocutio), det utarbetade talets inlärande och bevarande i minnet (mneme; lat. me-moria) och slutligen utförandet (hypo'krisis; lat. actio, pronuntiatio; jfr Kria). Stor vikt lades i synnerhet vid den språkliga formen och dess utsmyckning medelst väl af passad periodbyggnad, an-titetiska vändningar och andra s. k. retoriska figurer. De första försöken att uppställa en retorisk teori synas ha gjorts på Sicilien af K o r a x och T i s i a s, och därifrån öfverfördes denna nya konst af G o r g i a s till Aten, som sedermera länge var hufvudort för de retoriska studierna. Vid sidan af denna attiska talarskola, som företrädesvis be-flitade sig om ett måttfullt och enkelt framställningssätt, uppstod längre fram i Mindre Asiens kuststäder den s. k. asiatiska skolan, som utmärkte sig genom en patetisk och svulstigt praktfull stil. En förmedlande ställning intog enligt Cicero talar-skolan på ön Khodos. Det äldsta bibehållna arbetet i retorik är tillegnadt Alexander den store (Tech-ne rhetorike pros Alexandron) och finnes upptaget bland Aristoteles' skrifter, men anses på goda grunder vara författadt af den på 300-talet f. Kr. lefvande retorn Araximenes från Lampsakos. En mera vetenskaplig behandling fick retoriken genom Aristoteles, hvars retoriska system länge var normgifvande. Berömda som lärare och författare i vältalighetskonst voro för öfrigt I s o-krates, Apollonios, Dionysios från Ha-likarnassos, Aftonios, Hermagoras, Her-mogenes, Aristeidesm. fi. Deras i behåll varande skrifter äro under titeln "Rhetores graeci" utgifna af Walz (1832) och Spengel (1853; ny uppl. 1894). Till Eom spreds kännedomen om den grekiska retoriken genom de tre filosoferna Kritolaos, Diogenes och Karneades, hvilka 156 f. Kr. kommo dit i en politisk beskickning. Den tillvann sig äfven där många anhängare, oaktadt den af de styrande länge betraktades som en farlig konst, hvars idkare därför mer än en gång utvisades. Inom den romerska litteraturen är retoriken representerad hufvudsakligen genom Ciceros välbekanta arbe- ten "De oratore", "Brutus", "Orator" m. fl. och den bland hans skrifter upptagna (sannolikt af Cor-nificius författade) "Rhetorica ad Herennium" samt Quintilianus' "Institutio oratoria". A.M.A. Den moderna retoriken sönderfaller i två väsentligen olika delar: den rent praktiska läran om, hur man skolar sig till ett verkningsfullt föredrag, och teorien för de förändringar i behandlingen af konstprosan (eller, undantagsvis, versen), hvilka framkallas af det muntliga föredraget som sådant. I den förra ingår en hel del ganska olikartade ting: frågor rörande det yttre uppträdandet i fråga om klädedräkt, åtbörder m. m., och särskildt kroppens hållning, som är af vikt att lära begagna för andningens ekonomisering (jfr O. Rutz, "Sprache, gesang und körperhaltung", 1911); den ytterligt viktiga röstbehandlingen, som numera är föremål för noggrann och verkningsfull undervisning; den likaledes. mycket betydelsefulla utbildningen af ett rent och riktigt uttal och, slutligen, den tekniska fulländningen i fråga om sätten att verksammast begagna talarens medel att göra intryck, röra, egga, rycka med sig, öfvertyga. Jfr Deklamation l och där anförd litt. Den senare delen åter utgör en afdelning af stilistiken. Af litteratur må nämnas, i fråga om retorikens historia: Yolkmann, "Hermagoras öder elemente der rhetorik" (1865) och "Die rhetorik der griechen und römer" (2:a uppl. 1885; 3:e förk. uppl. af Hammer 1901), Chaignet, "La rhétorique et son histoire" (1888), A. Chabrier, "Les orateurs politiques de la France (1302-1830)" (1888), M. Roustan, "L'éloquence" ; i fråga om praktisk-teoretisk handledning: Ortloff, "Lehrbuch der gerichtlichen redekunst" (1886), Witz, "L'éloquence scientifique" (1887), Skraup, "Die kunst der rede" (1894), Hilty, "Lesen und reden" (1895), Ringwalt, "Modern american ora-tory" (1898), Roudés (pseudonym för M. Bou-chault) 'L'orateur möderne" (1909), Damasch-ke, "Volkstiimliche redekunst" (1911) samt naturligtvis antologier af berömda eller karakteristiska tal och analyser af talare, sådana som H. Wunderlich, "Die kunst der rede in ihren haupt-ziigen an den reden Bismarcks dargestellt" (1898). Liksom undervisningen i muntlig framställning i Sverige är högeligen förbisedd, ega vi icke heller någon nämnvärd litteratur i ämnet. &-n Bf Retorisk (se Retor och Retorik), som hör till retoriken 1. talarkonsten; uppfylld af sådana ordvändningar, som äro utmärkande för vältaligheten (i dess motsats till poesi och vanlig prosa); prålig, svulstig. - Retoriska figurer, uttryckssätt, som komma till användning inom den konstnärligt utbildade prosastilen. Retorsiön (fr. rétorsion, af lat. re, tillbaka, och torquére, vrida). 1. Det dialektiska konstgrepp, som består i att emot motståndaren vända hans egna skäl. - 2. Statsr. Se Repressalier. Reto'rt (af lat. reio'rtusy tillbakaböjd). Se D e-stilleringsapparat och L y s g a s med fig. Reto'rtugn, tekn. Se Koks, sp. 507. Retouche [retö'j], fr. Se R et u sch. Retraktil (fr. rétractile, af lat. retra'here, tillbakadraga), indragbar (säges om kattdjurens klor m. m.). Retraktion (af lat. retra'here, tillbakadraga), med., sammandragning, förkortning af senor, väf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 20 22:59:03 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0775.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free