Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schwaben - Schwabenspiegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
död blefvo icke heller dessa lydiga redskap för
konungamakten. En af dem, grefve Burchard af Rätien
(d. 910), kallades stundom hertig. "Pfalzgrefven"
Erchanger uppträdde under Konrad I med liknande
anspråk. Han blef 917 halshuggen, men Konrad kunde
ej hindra, att hertig Burchards son, Burchard,
tillvällade sig hertiglig myndighet. Konung Henrik I
bekräftade honom i hans ämbete; i realiteten blef han
så godt som oberoende. Det schwabiska hertigdömet,
med hvilket Elsass vid denna tid återförenades, egde
sedan bestånd i mer än 300 år. Genom arf tillföll
det 949 Otto I:s son Ludolf. Då denne uppreste sig
mot fadern, beröfvade denne honom hertigdömet, som
i stället tillföll hertig Burchard, en frände till
företrädarna med samma namn. Det kom sedan i händerna
på olika furstesläkter, tidtals äfven de sachsiska
och frankiska kejsarätterna, för att slutligen
1079 af Henrik IV förlänas åt grefve Fredrik I af
Hohenstaufen. Åt Berthold af Zähringen (måg till
den förutvarande hertigen af S., kejsar Rudolf),
hvilken också gjorde anspråk på hertigdömet, måste
Fredrik emellertid afstå Breisgau m. m. (se vidare
Baden). Ännu sedan den hohenstaufenska ätten 1138
bestigit Tysklands tron, stannade S. i dess händer,
till år 1268. Under tiden hade i S. uppstått en hel
mängd territorier, genom hvilkas konsolidering den
hertigliga myndigheten steg för steg kringskurits,
markgrefvarnas af Baden, grefvarnas af Württemberg,
Hohenzollern och Habsburg o. s. v. Hertigdömet
S. såsom sådant hade därigenom förlorat sin betydelse;
efter 1268 erkändes de vasaller, som förut lydt
under hertigen af S., som riksomedelbara. Någon
hertig tillsattes icke vidare, och de rättigheter,
som varit förenade med detta ämbete, tillföllo
riket. De utöfvades genom af kejsaren utnämnda fogdar
(landvögte), hvilkas myndighet dock icke kom att
utsträckas öfver de mäktigare riksvasallerna. Bland
dessa spelade grefvarna af Württemberg en
framträdande roll. Konflikter mellan de uppväxande
territorialstaterna och de svagare riksständerna (i
synnerhet de många riksstäderna, bland hvilka Ulm,
Konstanz och Augsburg intogo en ledande ställning)
satte sin prägel på den schwabiska historien under
medeltidens senare skede. Uppmuntrade af kejsar
Ludvig, sammanslöto sig 22 schwabiska städer i
det s. k. schwabiska stadsförbundet (1331), hvars
uppgift närmast var att trygga landsfreden inom S.,
men som framför allt afsåg skydd mot Württembergs
öfvergrepp. Förbundet blef gång på gång förnyadt. För
sista gången återuppstod det 1376. Sedan förbundet med
bajersk hjälp haft flera framgångar mot Württemberg,
erkändes det uttryckligen af kejsar Wenzel. På
förbundsdagar rådslogo ombud för de förbundna
städerna, hvilkas antal växte till 89, om gemensamma
angelägenheter (härväsen o. d.). Förbundet intog en
aktningsbjudande maktställning, men då det grep till
vapen mot både Bajern och Württemberg ("det stora
stadskriget"), tillfogades dess här ett kännbart
nederlag (vid Döffingen 1388) af grefve Eberhard af
Württemberg, hvarefter förbundet upplöstes. Samma öde
öfvergick några år senare en liknande sammanslutning
af det schwabiska riksridderskapet,
Schlegelförbundet. Beståndande blef däremot det schweiziska
edsförbundet (se Schweiz. Historia), som samverkat med
det schwabiska stadsförbundet, men sedermera småningom
löstes från sina förbindelser både med S. och med
Tyska riket. Äfven under 1400-talet var S. en härd för
oaflåtliga fejder, för hvilka bot förgäfves söktes
i landsfreder och förbund af olika art. Slutligen
bildades 1488 på kejsar Fredrik III:s initiativ
Schwabiska förbundet (Schwäbischer bund), hvartill
anslöto sig de flesta ständerna i S. Ledningen
utöfvades af ett förbundsråd med representanter
för furstar, städer, prelater och riddare; en
förbundsdomstol upprättades, den gemensamma härens
storlek bestämdes till 13,200 man. För återställandet
af fredliga förhållanden i S. blef förbundet af
utomordentlig betydelse. Sin styrka bevisade det
i synnerhet 1519 mot hertig Ulrik af Württemberg
och 1525 i det stora bondeupproret. På 1520-talet
begynte emellertid de religiösa motsättningarna rubba
förtroendet de förbundna emellan; 1534 blef det
formligen upplöst. Det utgör det sista allvarliga
försöket att ge S. en själfständig och enhetlig
politisk organisation. Schwabiska kretsen, som
bildades vid kretsorganisationens införande i Tyska
riket (i början af 1500-talet) och som egde bestånd,
till dess riket upplöstes (1806), blef föga mer än
en tom form. Den omfattade af det gamla S. endast
de delar, som voro belägna n. och ö. om Rhen. Litt.:
Pfister, "Pragmatische geschichte von S." (1803–27),
C. F. v. Stälin, "Wirtembergische geschichte" (4 bd,
1841–73), P. F. Stälin, "Geschichte Würtembergs"
(2 bd, 1882, 1887), afh. af Vischer, Vochezer och
Lindner om Schwabiska stadsförbundet 1376–89 i
"Forschungen zur deutschen geschichte" (bd 2, 3,
15, 19), Schweizer, "Vorgeschichte und gründung
des schwäbischen bundes" (1876), och Klüpfel,
"Der schwäbische bund" (i "Hist. taschenbuch",
1883, 1884).
2. Förr kalladt S. und Neuburg och ännu
längre tillbaka Öfre Donaukretsen, bajerskt
regeringsområde, mellan Mittelfranken,
Württemberg, Bodensjön, Vorarlberg, Tyrolen och
Oberbayern. 9,855 kvkm. 809,966 inv. (1910), till
86,1 proc. katoliker. Norra delen af landet är i
allmänhet fruktbar, på sina ställen dock uppfylld
af moras och hedar. Södra delen utgöres af det
skogrika Algaulandskapet, bekant för förträfflig
boskapsskötsel och ostberedning. Donau genomströmmar
norra delen af reg.-omr.; dess bifloder Iller och
Lech bilda dess gräns i v. och ö. Hufvudstad är
Augsburg. 1. N. H-tz. 2. (J. F. N.)
Schwabenspiegel [-splgel], urspr, benämnd lands-
och länsrättsbok, sedermera kejsarrätt, kallas från
början af 1600-talet en sydtysk samling af lagar och
förordningar, hvilken, af okänd författare (troligen
i Augsburg) skrifven på högtyska, daterar sig från
tiden omkr. 1275. Med den s. k. "Deutschenspiegel"
(en bearbetning af den nordtyska Sachsenspiegel; se
d. o.) som hufvudkälla innehåller den äfven bajersk
och ale-mannisk folkrätt, frankiska kapitularier,
utdrag ur den mosaiska, romerska och kanoniska rätten
m. m. Spridd i en mängd handskrifter, af hvilka öfver
200 finnas i behåll, och öfv. till franska, tjechiska
och latin fick den användning i Syd-Tyskland, Schweiz
och Österrike. Den har utgetts af Lass-
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller S]-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
