vårdagjämningspunktens precession och rörelserna af planetbanornas apsid- och nodlinjer, accelerationen i månens medelrörelse m. fl. Motsatsen till sekulära störingar äro periodiska, d. v. s. sådana, som ha en relativt kort period. Om sekulär parallax se Parallax 1, sp 34. — Sekulär variation, fys. Se Deklination 3, sp. 40, och Jordmagnetism, sp. 152. — Sekulärisobaser, geol. Se Isobaser. — Sekulär vittring, geol. Se Förvittring. <tab>(B—d.) Sekularisation l. Sekularisering (af lat. sæculum, se d. o., världen, det borgerliga samhället, i motsats till kyrkan) kallas kyrkliga besittningars eller rättigheters öfverflyttning till världsliga innehafvare. Åtgärder af sådant slag ha förekommit på många håll (se Amortisation), men termen har i synnerhet brukats i Tyskland. Den första stora sekularisationen där framkallades af reformationen och bestod dels däri, att protestantiska furstar bemäktigade sig kyrklig egendom inom sina territorier, dels däri, att katolska andliga behöllo besittningar de innehaft såsom sådana, äfven sedan de öfvergått till protestantismen, därmed förvandlande dem till världsliga. Om de katolska motförsöken se Andliga förbehållet och Restitutionsediktet. Den andra stora tyska sekularisationen föranleddes af franska revolutionskrigen och omfattade alla återstående andliga furstendömen, hvilka i sammanhang härmed mediatiserades (se Mediat). Exempel på sekulariseringar i stor skala i andra länder är indragningen af de svenska kyrkogodsen under Gustaf Vasa, af de franska under den stora revolutionen och 1906 samt af de engelska klostergodsen under Henrik VIII. Jfr Kyrkoegendom. — Sekularisera, förvandla kyrkliga besittningar till världsliga. <tab>S. B. Sekularister (eng. secularists, af lat. sæculum, världen i motsats till kyrkan) kallas G. J. Holyoakes (se denne) anhängare, fritänkare (agnostiker), som med förkastande af kyrkans dogmer vilja arbeta på mänsklighetens sedliga utveckling med ledning af lifvets erfarenheter och oberoende af, om en gud finnes eller ej. Deras syfte har angetts vara att ”lefva och dö för världen och arbeta för människornas välfärd i denna världen”, ”främjande med timliga medel af mänsklighetens timliga väl”. Denna konsekvent utilitaristiska etik fick sedermera eftersägare i utilisterna. Inom den engelska sekularismen framträdde mera utprägladt ateistiska drag, när Ch. Bradlaugh (se d. o.) omkr. 1870 blef en af dess tongifvande män. Han införde bland dess anhängare äfven åtskilliga ganska vulgära ceremonier för dop, begrafning o. s. v. Småningom drogo sig de mera vetenskapligt bildade sekularisterna af den äldre typen tillbaka från den urartade rörelsen och föredrogo att kalla sig agnostiker. Som särskild antireligiös sekt torde sekularismen sedan ett par årtionden ha upphört. Jfr G. J. Holyoake, ”Secularism, its origin and nature” (1897). <tab>(V. S—g.) Sekulär (fr. séculaire, af lat. sæcularis). Se Sekular. Sekund (af lat. secu'ndus, den andre). 1. Astron. (Eg. pars minuta secunda, ytterligare förminskad del) Sextiondedelen af en tids- eller bågminut (tidssekund, bågsekund). Se Minut. — 2. Mus., andra tonsteget i den diatoniska skalan. Sekunden är antingen stor (c—d), liten (c—dess) eller öfverstigande (c—diss). Jfr Intervall. — 3. Fäktk. Ett sätt att stöta. Se Fäktkonst, sp. 215. — 4. I åtskilliga militärtitlar: andre, under-. <tab>1. (B—d.) Sekunda (lat. secu'nda, den andra i ordningen). 1. (Med underförstådt cla'ssis, klass) Andra (i Tyskland näst högsta) klassen i ett läroverk. Lärjungarna i den klassen kallas (i Tyskland) sekundaner. — 2. Boktr., den sida af ett ark, som tryckes sist. — 3. Hand. a) Om kvalitet, antingen i fullt bestämd betydelse om en viss fastställd kvalitet under ”prima”, men eventuellt öfver ”tertia” etc. (t. ex. i fråga om trävaror), eller, särskildt i det allmänna språket, i mera obestämd betydelse af lägre eller t. o. m. dålig kvalitet (”sekunda vara”). — b) Om växel, detsamma som sekunda växel. Se Växel. Sekund-ackord, mus., tredje omvändningen af ett septim-ackord (se d. o. och Omvändning). Sekundan. Se Sekunda 1. Sekundanblomma, bot., blomma, som afslutar första biaxeln i en cymös blomställning. <tab>G. L—m. Sekundant (af lat. secundare, gynna, göra lyckosam), biträde åt en duellant (vid utmaning till duell och under duellens gång), envigsvittne. Se Duell. Sekundchef (se Sekund 4), andre chef, underchef. Benämningen användes i Sverige för att beteckna den verklige innehafvaren af chefsbefattningen vid ett regemente, där konungen innehar det nominella chefskapet eller någon högre officer står såsom chef utan att utöfva befattningen. Numera förekommer benämningen endast vid gardesregementena och de tre från Lifregementet till häst härstammande regementen (Lifregementets dragoner, Lifregementets husarer, Lifregementets grenadjärer), för hvilka konungen ”antagit chefskapet”. <tab>C. O. N. Sekundera (af lat. secundus, den andre, nästföljande), hjälpa, bistå. 1. Jaktv. Hönshunden säges sekundera, när den, då en kamrat står för fågel, inställer söket och intar ståndställning utan att själf känna vittring af vildt. — 2. Mus., spela eller sjunga andra stämman. <tab>1. G. G. Sekundkommendör (se Sekund 4), sjöv. Se Kanonkommendör. Sekundlöjtnant (se Sekund 4), sjöv., enligt regleringen 1824 subalterngrad vid flottan med två löneklasser, den högre medförande löjtnants och den lägre underlöjtnants rang. 1841 erhöll den äldre klassen namn af premiärlöjtnant, under det att den yngre bibehöll sin titel till 1866, då flottan delades, hvarvid de nämnda gradernas namn förändrades till löjtnant och underlöjtnant med motsvarande rang som inom armén. Jfr Löjtnant. <tab>R. N.* Sekundmajor (se Sekund 4). Se Kapten 1, sp. 884. Sekundogenitur (af lat. secundus, den andre, och genitus, född), rättighet att som den andre i ordningen bland barnen i en familj erhålla någon viss del af familjens förmögenhet eller besittningar, som ersättning för att familjeegendomens hufvudsakliga del förbehålles den förstfödde