(primogenitur). Särskildt har sekundogenitur användts som beteckning för furstendömen, hvilka gått i arf efter dessa grundsatser, t. ex. Toscana i huset Habsburg-Lothringen. Jfr Tronföljd. Sekundpendel, fys. Se Pendel, sp. 390. Sekundvisare, urvisare, som utmärker sekunder. Sekundär (fr. secondaire, af lat. secu'ndus, den andre i ordningen), som kommer i andra rummet, i motsats till primär, som kommer i första rummet; som kommer efter; underordnad. Sekundära interjektioner. Se Interjektioner. Sekundära kvaliteter, filos. Se Locke, sp. 946, och Primär 1. Sekundära märgstrålar, bot. Se Märgstrålar. Sekundära papillom [-åm]. Se Papillom. Sekundära strålar, fys. Se Katodstrålar, sp. 1301, Norrsken, sp. 6, Radioaktivitet, sp. 870, och Röntgenstrålar, sp. 184. Sekundär automatism, psyk. Se Automatiska rörelser. Sekundärbana. Se Järnväg, sp. 423. Sekundär bark, bot. Se Bark, sp. 928. Sekundärelement, fys. Se Galvaniskt element, sp. 662. Sekundärfunktion. Se Idéassociation. Sekundärgenerator, elektrot., föråldrad benämning på transformator; i Sverige obruklig benämning på omformare. Jfr Elektriska maskiner, sp. 290. Sekundär infektion, med. Se Bakteriologi, sp. 713. Sekundärt meristem, bot. Se Meristem. Sekundärt spektrum, fys. Se Akromatism. Sekundär undervisning, pedag., en något sväfvande benämning för en högre skolundervisning än den primära (se Primär 2). I svensk pedagogisk litteratur används vanligen primärundervisning som beteckning för hvad som motsvarar vår folkskoleundervisning, och sekundärundervisning för hvad som motsvarar undervisningen vid våra allmänna läroverk och högre flickskolor. Där bottenskoleidén icke slagit igenom, gå den primära och den sekundära undervisningen delvis parallellt med hvarandra. I sådant fall plägar ofta förekomsten af främmande språk på undervisningsplanen utgöra ett framträdande kännemärke för den sekundära undervisningen. Där folkskolan utgör det gemensamma bildningsunderlaget, plägar gränsen mellan den primära undervisningen, äfven kallad den lägre, och den sekundära undervisningen, äfven kallad den högre, infalla vid 12—13-årsåldern. Som typiskt exempel kan från vårt land anföras förhållandet mellan folkskolan och den kommunala mellanskolan, hvilken senare räknas till den sekundära undervisningen. De för meddelande af dessa olika slag af undervisning afsedda skolorna pläga stundom benämnas primärskolor, resp. sekundärskolor. I några länder användas motsvarande uttryck som skoladministrativa termer. <tab>P. E. L—m. Sekuritet (fr. sécurité, af lat. securus, säker), säkerhet, trygghet, tillförsikt. Sekvaner, en gallisk (keltisk) folkstam, bosatt i Transalpinska Gallien, mellan Jura och Saône, i de nuv. landskapen Franche-Comté och Bourgogne. Hufvudstad var Vesontio (Besançon). Sekvanerna, hvilka voro ett själfständigt folk, styrdt af egna konungar, lågo i strid med æduerna och nödgades omkr. 70 f. Kr. till sin hjälp inkalla svever och andra germaner under Ariovistus. Själfva kufvade af dessa, blefvo de liksom öfriga galler lagda under romarväldet af Cæsar år 52. Jfr Galler, sp. 620. Se bl. a. Holmes, ”Conquest of Gaul” (1911). <tab>(J. C.) Sekvens (”följdsång”, af lat. se'quens, följande), mus. 1. Ett slags hymn i den gamla kyrkosången. Sekvensen uppkom i S:t Gallen i Schweiz under senare hälften af 800-talet och hade sitt ursprung i de s. k. ”jubilationerna”, ett slags utdragna vokaliser på sista stafvelsen af ”Halleluja”, hvilka småningom afsöndrades som särskilda melodier och underlades egen text. Sekvensen kallades äfven prosa (af pro sā, förkortning af mlat. pro sequentia). Notker Balbulus var en af de äldste och flitigaste sekvenskompositörerna. Flera sekvenser ha blifvit berömda dels genom sin sköna text, dels genom de härliga större kompositioner, som åtskilliga senare mästare satt till dem; så t. ex. ”Stabat mater”, författad af Jacoponus (se Benedictis), och ”Dies iræ”, af Tomas af Celano (d. 1255). Pius V afskaffade sekvenserna 1568, så när som på fem, som ännu användas i katolska kyrkan, näml. Victimæ paschali laudes vid påsken, Veni Sancte Spiritus vid pingsten, Lauda Sion salvatorem vid Kristi lekamens fest, Stabat mater vid firandet af ”jungfru Marias sju smärtor” samt Dies iræ vid själamässan. En stor mängd nordiska sekvenser från 1400-talet finns i det 1490 tryckta Graduale (se Ghotan) i K. biblioteket, Stockholm. Om de norska se Reiss, ”To sekvenser for S:t Olav” (1910) och ”Musiken ved den middelalderlige Olavsdyrkelse i Norden” (1912); om de danska se A. Hammerich, ”Musik-mindesmærker fra middelalderen” (1913), om de svenska birgittinordenssekvenserna se T. Norlind, ”Vadstena klosters veckoritual” (i ”Samlaren”, 1907). Se ock Bartsch, ”Die lateinischen sequenzen des mittelalters in musikalischer und rhythmischer beziehung” (1868), Kehrein, ”Lateinische sequenzen des mittelalters” (1873; hufvudkällan för sekvenstexterna), Dreves, ”Analecta hymnica” (1886—1904), och Blume, ”Sequentiæ ineditæ”, 4 bd (1900). — 2. I kompositionsläran betyder sekvens hvarje upprepad förskjutning i högre eller lägre tonlägen af ett motiv eller en ackordföljd. Vanligast äro sekvenser af septimackord, modulatoriska sekvenser samt melodiska sekvenser, äfven kallade rosalier. Genom sin logiska regelmässighet gör sekvensen ett angenämt intryck och är ett viktigt medel i kompositörens hand, men alltför flitigt anlitad, får den lätt något torrt och mekaniskt. Jfr Ergo, ”Verhandeling over de sequensen” (1898). 1—2. A. L. (E. F—t.) Sekvester (fr. séquestre, lat. seque'strum). 1. (Stundom arrest.) Jur., kvarstad (se d. o.). — Sekvestrera, belägga med kvarstad. — 2. Kir., lös benbit, mer eller mindre omsluten af bendelar samt oftast uppkommen genom benröta. — Sekvesterlåda, det skal af bevaradt eller nybidadt ben, som omsluter det bortdöda benstycket. — Sekvestrotomi (af