grek. tome, snitt), operativt aflägsnande af en lös benbit. 2. J. Å. Sekvesterlåda, kir. Se Sekvester 2. Sekvestrotomi, kir. Se Sekvester 2. Sekyon. Se Sikyon. Sel, spakvattnet, lugnvattnet emellan forsarna i en älf. Sel, härad och socken i N. Gudbrandsdalen, kring Ottas utlopp i Laagen, Kristians amt, Norge. 444,45 kvkm. 2,287 inv. (1910). S. gränsar i n. och n. ö. till Dovre och Rondane och är själft en fjällbygd med branta dalsluttningar. Det innesluter dock 5 km. n. om Otta järnvägsstation den omkr. 9 km. långa och 1 km. breda platån Selsmyrene, hvaraf blott en ringa del är uppodlad. Förträffliga fjällbeten med stora klungor af sätrar. Fordom idkades i S. bergsbruk (S:s kopparverk anlades 1624, men förstördes genom öfversvämning 1789; Aasaarens koppargrufva återupptogs 1908). Täljstensbrotten vid Ulevolden, To, Dale m. fl. st. ha de senare åren föranledt betydlig drift. Järnvägssträckan Otta--Dombaas blef färdig 1915. K. V. H. Sel., vid djurnamn förkortning för tyske zoologen E. Selenka (se denne). Sela, ett i Davids psalmer och profeten Habakuks bok förekommande ord, som anses beteckna en final i det musikaliska föredraget, hvarvid sången tystnade och endast musikinstrumentet ljöd eller hvarvid musiken ljöd kraftigare. I hvilket fall som helst betecknar ordet säkerligen ett musikaliskt understrykande eller betonande af innehållet. J. P. Sela. 1. Stad. Se Edom, sp. 1371, och Petra. — 2. Namn på en del af floden Inn (se d. o.). Selache, zool. Se Brygden. Selachii, Hajfiskar, zool., bilda tillsammans med rockorna (Batoidei) ordn. Plagiostomi l. Chondropterygii, bredmunnar l. broskfiskar, bland fiskarna. Plagiostomi, bland hvilka Selachii äro de ursprungligaste, utmärkas därigenom, att munnen på få undantag när ligger på undre kroppssidan, att stjärtfenan är osymmetrisk, att skelettet är broskigt, att de ega 5—7 par gälöppningar och att tarmen är försedd med spiralklaff. Från rockorna skiljas hajfiskarna bl. a. därigenom, att gälöppningarna sitta på sidan och ej undertill såsom hos dessa. Hajfiskarna ha lång, cylindrisk kropp, vanligen försedd med mer eller mindre tillspetsad nos samt baktill öfvergående till en stark, böjlig stjärt, som med sin bladlika fena ger dem en ovanligt stor simförmåga samt snabbhet i rörelserna. Många arter, synnerligast de större, tillhöra öppna hafvet och följa de vandrande fiskstimmen. Större delen af de mindre arterna lefver däremot nära stränderna. Talrikast förekomma hajfiskarna i hafven mellan tropikerna och aftaga i antal mot polerna. De flesta ha vidsträckt utbredning. Högst få gå ned på djupt vatten och sannolikt ej under 900 m. De nu lefvande arterna äro fördelade på 12 familjer. Hajarna sakna h. o. h. fjäll, men ha i stället huden försedd med kalkhaltiga taggar, till sin struktur lika med tänderna. Hajskinn med mycket små och tätt sittande dylika knölar kallas chagrin och användas till polering. De smärre hajarterna ätas i vissa länder, synnerligast i Kina, Japan m. fl. trakter i östra Asien. I Kina användas hajfenor dels till beredning af gelatin, dels för bordet. Hajfiske drifves därför ifrigt vid kinesiska kusten, men största delen hajfenor införes till Kina från Malakkasundet, Australien, Manila o. s. v. Hajfenorna sorteras i ”hvita”, som uteslutande utgöras af ryggfenor och äro mest värderade, samt ”svarta”, bestående af de öfriga fenorna utom stjärtfenan, hvilken ej används. — Om hajsläktet se d. o. R. L. (L—e). Seladon. Se Celadon. Seladon-porslin, kin. Lung-ts’iian-yao (efter Lung-tsiian, i Tsche-kiang, där det först tillverkades), utmärkes för fast och jämn massa af stark järnhalt, hvarför den i bränningen blir rostbrun. Godset är i allmänhet tjockt, formerna tunga och i stora dimensioner. Glasyren går i olika nyanser af grönt (blekt grågrönt, olivgrönt). Under den kinesiska Sungdynastiens tid (960—1295) torde denna tillverkning ha börjat; den bedrefs redan tidigt i stor massa, och porslinet exporterades öfver snart sagdt hela Orienten. Särskildt Persien var under medeltiden en stark afnämare af Lung-ts'iian-porslinet, hvilket där kallades Martabani (efter den forna hamnstaden Martaban på Östra indiska halfön). Under Mingdynastiens tid (1368—1644) upptog den stora kejserliga fabriken i Kin-te-tschen tillverkningen af detta porslin, och det började exporteras äfven till Europa. I Frankrike blef det under 1600-talet på modet och erhöll där namnet Seladon-(Celadon-)porslin, efter Celadon, hjälten i Honoré d’Urfés herderoman ”Astrée”, hvilken uppträdde klädd i den för detta porslin egendomliga färgen. Den största samlingen af Lung-ts’iian-yao (öfver 1,000 nummer) finnes i Seraljens skattkammare i Konstantinopel, dit det säkerligen kommit som krigsbyte från de turkiske sultanernas eröfringståg i västra Asien. I några af de större europeiska museerna finnas ganska betydande samlingar, bildade genom inköp direkt från Kina i våra dagar. Vårt Nationalmuseum eger visserligen endast 4 föremål, men de ha funnits i de kungliga samlingarna redan under 1700-talet. Enstaka pjäser finnas i enskilda svenska samlingar. E. G. F. Selaginella P. B., bot., ormbunksläkte, bildande fam. Selaginellaceæ af serien Lycopodiales, som kännetecknas därigenom, att det har två slags sporer (mikrosporer och makrosporer). Sporangierna sitta i bladveck i axlika ställningar. I axets öfre del sitta många njurlika mikrosporangier, som innehålla en stor mängd mycket små sporer, men i axets nedre del finnas makrosporangier, som hvardera innehålla blott 4 stora sporer. Protallierna äro klorofyllfria och starkt reducerade. De flesta arterna ha motsatta, dimorfa blad på platta, dorsiventrala skott. De flesta rötterna bildas på särskilda ”rotbärare”. Af släktets öfver 700, till största delen tropiska arter förekommer i Sverige endast S. ciliata, dvärglummer, en liten, nedtill grenig, glatt, gulgrön växt, som har upprätta, radiärt byggda grenar samt glest taggsågade blad. Den förekommer på fuktiga ställen och vid stränder i landets norra hälft. Bland de öfriga arterna är särskildt den i Kalifornien, Texas och Mexico växande S. lepidophylla,