tid kan användas, utan att bli utsliten. Med hänsyn härtill har man konstruerat olika slag af s. k. hästskyddare (se fig. 3), hvilka anbringas

Fig. 3. Hästskyddare.

som föreningslänk mellan seldonets draglina och fordonet. Svensken Sidéns hästskyddare har stora fördelar framför andra dylika apparater. Den består af tvenne åt motsatt håll spända stålfjädrar, lagda i spiral, den ena innanför den andra, hvilka sättas i verksamhet samtidigt och då mindre kraft utvecklas af dragarna, samt en kort och styf spiralfjäder, som träder i verksamhet, då större kraft erfordras för fordonets framförande. B. C-m. Seldschuker, en turkisk folkstam, som efter sin omvändelse till islam under 1000-talet började sprida sig från sina gamla hemvist på stäpperna ö. om Kaspiska hafvet inåt det sönderfallande kalifatets länder. Efter bujidernas fall intågade seldschukernas anförare Togrul Beg 1055 i Bagdad, till namnet som vasall, men i verkligheten som det vanmäktiga abbasidiska kalifatets härskare. Under honom och hans båda efterträdare, Alp Arslan och Malik schah, hvilka antogo den i Österlandet alltmera öfliga titeln af sultan, nådde den seldschukiska makten sin största höjd. Alla folk från Indien till Bysans fingo känna tyngden af deras segrande vapen, på samma gång de uppträdde icke som råa barbarer, utan som främjare och beskyddare af den då ännu blomstrande österländsk-islamitiska odlingen. Sannolikt skulle de samlat spillrorna af kalifernas rike och ånyo förenat västra Asien till ett stort och mäktigt helt, om ej deras kraft brutits af de evinnerliga, i Österlandet vanliga striderna mellan härskarhusets olika grenar. Deras historia upplöser sig i brödrastrider, och slutligen gingo deras försvagade välden under, ett efter annat. Det förnämsta, hvars sultan härskade i Irak och Kurdistan, föll år 1194 för kovaresmiernas nya makt (se Persien, sp. 557). I v. höllo de syriske sultanerna tidtals sitt välde vid makt under oupphörliga strider mot korsfararna, utan att dock någon af dem kunde göra anspråk på ett namn i historien. I Mindre Asien hade Malik schahs frände Sulejman omkr. 1075 grundlagt ett välde, som snart blef farligt för bysantinerna och, sedan sultanen tagit säte i Nicæa, hotade själfva deras hufvudstad. Den sluga bysantinska politiken förstod emellertid med vanligt mästerskap att mot dem vända den fara, hvarmed Bysans samtidigt från ett annat håll hotades af korsfararna, hvilka snart i förbund med bysantinerna återtogo Nicæa och frånryckte sultan Kilidj Arslan det mesta af hans eröfringar. Därmed var Konstantinopel för mer än tre århundraden räddadt åt kristenheten, om än de seldschukiske sultanerna snart återvunno sin makt. Med säte i Ikonium bestod deras välde ända till omkr. 1245, då det störtades af mongolerna, som dock ännu ungefär ett halft århundrade unnade de siste sultanerna en skugga af makt. Det var på spillrorna af deras välde, som osmanska väldet omedelbart därefter började växa upp. Litt.: Müller, "Der islam im morgen- und abendland" (1885--87), Muir, "The caliphate, its rise, decline, and fall" (3:e uppl. 1899), Huart, "Histoire des arabes" (1912--13), Lane-Poole, "The Mohammadan dynasties" (1894), Geiger och Kuhn, "Grundriss der iranischen philologie" II (1896--1904). E. Sn. (K. V. Z.) Sele, gemensam benämning på remtyg med tillbehör, som äro afsedda för hästens användning som dragare (se d. o.). Man skiljer efter utgångspunkten för draget mellan bröstsele, som används företrädesvis vid körning i snabba takter och till lätta fordon samt till jordbruksarbete i trakter med lätt jordmån, l o k s e l e, som tillhör merendels arbetsselen och enklare seldon, och kollersele, som f. n. är det mest brukade seldonet. Alltefter selens användning skiljes mellan enbets-, par- och spannsele, arbetssele o. s. v. Selens viktigaste beståndsdelar äro följande: B r ö s t a n, hvarifrån dragkraften utgår Fig. 1. Enbets-bröstsele. A brösta, B däckel, G svansrem, D hindertyg, E draglina, F skakel. från bröstets yta, på bröstselen (se fig. 1). Den får ej spännas så högt, att hästens luftstrupe utsattes för tryck, och ej hel- ler så lågt, att hästens öfver- arm hindras i sm rörelse. Lok a n, hvarifrån dragkraf- ten utgår från främre hälften af bogbladets yttre yta, på lokselen (se fig. 2). Lokan bör undei sin yttre del, lo k- träet, ha en väl stoppad l o k p u t a ; lokans nedre ändar sammanhållas af lok- remmen, som skall spännas så, att lokan väl sluter till hästen, utan att vare sig klämma eller glappa. K o 1 1- ret på kollerselen (se fig. 3), som motsvarar lokan på lok- selen, utgöres af en samma,- hängande krans och skall vara noga afpassadt efter hästens storlek, ty hvarje koller passar ej till hvarje häst. I stall, där hästbesättningen ofta växlar 2- Loka- ^ lok- Ä% i art Seldon.)