17 Sele-Selen 18 eller där man har att göra med hästar af växlande storlekar, blir det för dyrbart att bestå hvarje häst ett särskildt koller; man använder då med fördel s. k. h a l f k o 11 e r, som från h e l k o 11- Fig. 3. Par-helkollersele. A koller, B stångkoppel. r e t skiljer sig därigenom, att dess båda sidodelar vid nedre ändan icke äro fast förenade med hvarandra, utan där medelst en rem kunna spännas hårdare eller lösare på samma sätt som lokan. Till arbetshästar lämpar sig dock bäst en sele med s. k. p a t e n t k o 11 e r, som har den fördelen att kunna efter behof förlängas och förkortas, göras bredare eller smalare och således lätt kan afpassas för olika slags hästar. För den grofva och tunga arbetshästen, som endast i långsam takt har att draga tungt lass, används ofta loka eller koller af betydligt större groflek och tyngd än till den vanliga arbetshästens sele (se fig. 4). Stång-k o p p l e t (se fig. 3) förekommer icke på enbets-sele; det förbinder stånghiistens sele med fordonets stång (se d. o.) och är antingen af läder eller metallkedja. Med stångkopplen hålla hästarna igen Fig. 4. Arbetssele med patentkoller. och styra fordonet. D äckel n (B å fig. 1), den del af selen, som hvilar på hästens rygg, göres till enbetsselen vanligen större och starkare än till parselen, enär den å den förra har att uppbära ej blott skakelns vikt, utan äfven en del af lasten, då tvåhjuligt fordon används. Hindertyg (se vidare d. o.) kallas det remtyg, som löper rundt dragarens bakdel (D å fig. 1). Svansremmen (C å fig. 1), som begagnas allmänt till hvarje slags sele, bidrar att hålla däckeln i dess rätta läge; behörigen stoppad på den del, som ligger under hästens svans, kan den äfven åstadkomma, att denna bäres upp ordentligt, hvilket ock är af praktisk betydelse, då hästen har ovanan att söka fånga tömmarna med svansen. D r a g l i n o r n a (E å fig. 1), medelst hvilka dragkraften fortplantas från bröstan och lokan, äro vanligen af läder, men göras ofta Fig. 5. Rysk sele. till arbetsselar äfven af rep eller järnkedja, i hvilket fall de böra ha särskildt skyddsläder på den del, som berör hästens sida för att skydda densamma mot skafning. Till tvåhjuliga fordon användas stundom inga linor; hästen drager då i stället lasset enbart med skakeln. Ryska selen har en träbåge (se fig. 5), som fastspännes mellan lokan eller kollret och skaklarna samt åstadkommer en viss fjädring i draget. Till hvarje sele hör betsel (se d. o.), som vanligen har skygg-lappar och stundom äfven stuptygel. B. C-m. Sele, flod i italienska prov. Salerno, flyter först i sydlig, sedan i sydvästlig riktning och upptar därunder fr. v. Tanagro, fr. h. Calore. Den utfaller i Salernobukten. Längd 75 km. Fordom kallad Silarus, var den under romartiden gräns mellan Kampanien och Lukanien. (J- F. N.) Selebo, härad i Södermanlands län, ingår i Lifgedingets domsaga och Åkers och S. härads tingslag samt Gripsholms fögderi samt omfattar socknarna Toresund, Öfverselö, Ytterselö, Aspö, Kärnbo, Taxinge, Öfverenhörna, Ytterenhörna. 37,509 har. 7,204 inv. (1915). Sele'cta (lat., "utvald", med underförstådt classis, klass). Se Kadett, sp. 530. Select vestry [sile'kt ve'stri], eng. Se Kommunernas historia, sp. 670. Selefke, stad i Mindre Asien, turkiska vilajetet Adana, vid Gök-su. Omkr. 2,500 inv. Armeniskt fäste. Ruiner af Seleukeia Trachea, med klippgrafvar och inskrifter. Selektion (lat. selefctio), urval. - Selektionsteorien 1. selektionsprincipen, läran om det naturliga urvalet. Se D e s c e n-d e n s t e o r i, sp. 179. Selektiv (af lat. seWgere, utvälja), fys., utväljande. Se Absorption, sp. 68. - Selektiv strålning. Se Strålning. Selen (af grek. seléne, måne: namnet gafs, emedan selens kemiska egenskaper erinra om egenskaperna hos tellur, hvars benämning härrör af lat. tellus, jord), kem., ett af Berzelius 1817 upptäckt, icke-metalliskt grundämne, som i naturen förekommer som väsentlig beståndsdel i några få, sällsynta mineral och som en ringa inblandning i kiser och andra naturliga svafvelme-