19 Selenat-Selencell 20 ialler. Kåämnet för framställandet af selen utgö-xes af den bottensats, som samlar sig på bottnen af blykamrarna i svafvelsyrefabriker vid användning af selenhaltiga kiser som råmaterial. Selen ansluter sig nära till svafvel och förekommer, liksom detta, i flera allotropiska modifikationer. Fälld med svafvelsyrlighet ur en lösning af selensyrlighet, bildar den en amorf,, blodröd, flockig massa, som är löslig i kolsvafla och därur kan erhållas i mörkröda, genomskinliga kristaller, af smältpunkt 170-180°. Smält selen bildar efter hastig afsvalning en glasglänsande, amorf, spröd och svart massa, som icke leder elektricitet. Om däremot smält selen hålles någon tid vid 200°, blir den grå och ledande för elektriciteten. Likaså bildas den metalliska formen af selen, om den .aniorfa upphettas till ung. 100°, hvarvid ombild-ningen sker under plötslig temperaturstegring. Den metalliska selenen smälter vid 217°, kokar vid 680° och är olöslig i kolsvafla. Dess elektriska ledningsförmåga ändras märkvärdigt nog vid belysning, så att, om en cylinder af metallisk selen inkopplas i en elektrisk strömbana, strömmen går lätt igenom, så länge cylindern är starkt belyst; men om ljuset afstänges, växer ledningsmotståndet betydligt. Beträffande tillämpningar af denna egendomliga företeelse, hvilken antagligen orsakas af selens omvandling i olika allotropiska modifikationer, se F o n o g r a f, sp. 816 f., Fot o-clektriska fenomen och Fotofon. Upphettad i luften, antändes selen och brinner med blå låga samt utbreder därunder (ifall den är förorenad af damm eller organiska ämnen) en värnjelig lukt af skämda rättikor. Selens atomvikt, scm tecknas Se, är 79,2. I kemiskt afseende liknar detta ämne dels svafvel, dels tellur samt .är liksom dessa grundämnen två-, fyr- och sex-atomigt, hvilket allt står i god öfverensstämmelse med dess plats i det periodiska systemet (se Grundämnen, sp. 436). Af Berzelius räknades selen jämte syre, svafvel och tellur till a m f i derna (se d. o.), emedan den med andra grundämnen bildar föreningar af dels sur, dels basisk karaktär. Dess väteförening, H2 Se, är en gas, som är högst farlig att inandas. Selenvätet fäller, i likhet med svafvelväte, metallsaltlösningar under bildning af s e l e n i d e r, som motsvara .sulfiderna. Yid förbränning ger selen en dioxid, Se 02, hvilken stundom kallas selensyrlig-h e t. Den bildar färglösa, sublimerbara kristall-nålar, som lätt lösas i vatten och därvid ge den .egentliga selensyrligheten, H2Se03, som är en tvåbasisk syra. I motsats till svafvelsyrlighet kan således selendioxid med vatten ge ett beständigt hydrat, hvilket dock vid upphettning sönderfaller i vatten och dioxid. En vattenlösning af selensyrlighet reduceras lätt af t. ex. svafvelsyrlighet, hvarvid röd, amorf selen utfaller. En annan syra af selen är selensyran, H2 Se 04, som i allt väsentligt liknar svafvelsyran. Dess natriumsalt erhålles lättast genom oxidation af fast selendioxid med natriumsuperoxid. K. A. V-g. Seienät, kem.) selensyrade salter. Selenbly, K l a u s t h a 111, miner., = Pb Se, .ett med blyglans isomorft mineral, som förekommer, ehuru sällsynt, vid några ställen på Harz, i Spanien och Syd-Amerika. Ant. Sj.* Selencell, fys., en apparat, vid hvilken en elektrisk ström får passera genom ett tunt skikt af selen, som utsattes för bestrålning från en ljuskälla af växlande styrka. Metallen selen har nämligen den egenskapen att, då den belyses, öka sin elektriska ledningsförmåga. När belysningen upphör, återgår ledningsförmågan till det värde den hade före belysningen. Enligt nyare undersökningar förekommer selen i två modifikationer, Se A och SeB, och ökningen i elektrisk ledningsförmåga vid belysning förklaras därigenom, att en förskjutning i jämvikten (SeA < > SeB) mellan de båda modifikationerna eger rum, hvarvid mängden SeB, som har mycket större elektrisk ledningsförmåga än SeA, ökas, under det att mängden SeA undergår en motsvarande minskning. Om belysningen upphör, ändrar sig jämvikten i motsatt riktning och ledningsförmågan minskas till sitt ursprungliga värde. Af ifrågavarande egenskap hos selen har man begagnat sig vid konstruktionen af selencellen, hvars hufvudbeståndsdel utgöres af metallisk selen, som inkopplas i en elektrisk strömkrets. Så länge metallen icke belyses, är dess motstånd mycket stort, och strömstyrkan är därför liten, men vid belysning sjunker motståndet till en bråkdel af sitt ursprungliga värde, och strömstyrkan ökas i motsvarande grad. Genom att observera förändringarna i strömstyrkan kan man alltså bestämma växlingarna i ljusstyrkan. För att göra den verksamma ytan så stor som möjligt insättas selenceller vanligen så, att två fina koppartrådar upp-lindas isolerade från hvarandra på en liten skifferplatta (P i fig. 1) i form af en dubbelgängad skruf med ungefär l mm. afstånd mellan trådarna. Mel- Fig. 1. Fig. 2. lanrummet mellan de båda trådarna utfylles med ett tunt selenskikt. Selencellen inmonteras i en liten trälåda, och ändarna af koppartrådarna förbindas med klämskrufvar för inkoppling af strömkällan. Genom att fälla upp locket till lådan kan man utsätta selencellen för belysning. Selencellen göres också i form af en cylinder (fig. 2), som inmonteras i en liten glascylinder, från hvilken luften utpumpas och som för att kunna inkopplas i en strömkrets är försedd med samma anordning som en vanlig glödlampa. Motståndet hos dessa celler