Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sele ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Selenat-Selencell
20
ialler. Kåämnet för framställandet af selen utgö-xes
af den bottensats, som samlar sig på bottnen af
blykamrarna i svafvelsyrefabriker vid användning af
selenhaltiga kiser som råmaterial. Selen ansluter
sig nära till svafvel och förekommer, liksom detta,
i flera allotropiska modifikationer. Fälld med
svafvelsyrlighet ur en lösning af selensyrlighet,
bildar den en amorf,, blodröd, flockig massa,
som är löslig i kolsvafla och därur kan erhållas i
mörkröda, genomskinliga kristaller, af smältpunkt
170-180°. Smält selen bildar efter hastig afsvalning
en glasglänsande, amorf, spröd och svart massa,
som icke leder elektricitet. Om däremot smält selen
hålles någon tid vid 200°, blir den grå och ledande
för elektriciteten. Likaså bildas den metalliska
formen af selen, om den .aniorfa upphettas till
ung. 100°, hvarvid ombild-ningen sker under plötslig
temperaturstegring. Den metalliska selenen smälter vid
217°, kokar vid 680° och är olöslig i kolsvafla. Dess
elektriska ledningsförmåga ändras märkvärdigt nog
vid belysning, så att, om en cylinder af metallisk
selen inkopplas i en elektrisk strömbana, strömmen
går lätt igenom, så länge cylindern är starkt belyst;
men om ljuset afstänges, växer ledningsmotståndet
betydligt. Beträffande tillämpningar af denna
egendomliga företeelse, hvilken antagligen orsakas af
selens omvandling i olika allotropiska modifikationer,
se F o n o g r a f, sp. 816 f., Fot o-clektriska
fenomen och Fotofon. Upphettad i luften, antändes
selen och brinner med blå låga samt utbreder därunder
(ifall den är förorenad af damm eller organiska ämnen)
en värnjelig lukt af skämda rättikor. Selens atomvikt,
scm tecknas Se, är 79,2. I kemiskt afseende liknar
detta ämne dels svafvel, dels tellur samt .är liksom
dessa grundämnen två-, fyr- och sex-atomigt, hvilket
allt står i god öfverensstämmelse med dess plats i
det periodiska systemet (se Grundämnen, sp. 436). Af
Berzelius räknades selen jämte syre, svafvel och
tellur till a m f i derna (se d. o.), emedan den
med andra grundämnen bildar föreningar af dels sur,
dels basisk karaktär. Dess väteförening, H2 Se, är
en gas, som är högst farlig att inandas. Selenvätet
fäller, i likhet med svafvelväte, metallsaltlösningar
under bildning af s e l e n i d e r, som motsvara
.sulfiderna. Yid förbränning ger selen en dioxid,
Se 02, hvilken stundom kallas selensyrlig-h e t. Den
bildar färglösa, sublimerbara kristall-nålar, som
lätt lösas i vatten och därvid ge den .egentliga
selensyrligheten, H2Se03, som är en tvåbasisk syra. I
motsats till svafvelsyrlighet kan således selendioxid
med vatten ge ett beständigt hydrat, hvilket dock
vid upphettning sönderfaller i vatten och dioxid. En
vattenlösning af selensyrlighet reduceras lätt af
t. ex. svafvelsyrlighet, hvarvid röd, amorf selen
utfaller. En annan syra af selen är selensyran, H2 Se
04, som i allt väsentligt liknar svafvelsyran. Dess
natriumsalt erhålles lättast genom oxidation af fast
selendioxid med natriumsuperoxid. K. A. V-g.
Seienät, kem.) selensyrade salter.
Selenbly, K l a u s t h a 111, miner., = Pb Se,
.ett med blyglans isomorft mineral, som förekommer,
ehuru sällsynt, vid några ställen på Harz, i Spanien
och Syd-Amerika. Ant. Sj.*
Selencell, fys., en apparat, vid hvilken en elektrisk
ström får passera genom ett tunt skikt af selen,
som utsattes för bestrålning från en ljuskälla af
växlande styrka. Metallen selen har nämligen den
egenskapen att, då den belyses, öka sin elektriska
ledningsförmåga. När belysningen upphör, återgår
ledningsförmågan till det värde den hade före
belysningen. Enligt nyare undersökningar förekommer
selen i två modifikationer, Se A och SeB, och ökningen
i elektrisk ledningsförmåga vid belysning förklaras
därigenom, att en förskjutning i jämvikten (SeA <
> SeB) mellan de båda modifikationerna eger rum,
hvarvid mängden SeB, som har mycket större elektrisk
ledningsförmåga än SeA, ökas, under det att mängden
SeA undergår en motsvarande minskning. Om belysningen
upphör, ändrar sig jämvikten i motsatt riktning
och ledningsförmågan minskas till sitt ursprungliga
värde. Af ifrågavarande egenskap hos selen har man
begagnat sig vid konstruktionen af selencellen,
hvars hufvudbeståndsdel utgöres af metallisk selen,
som inkopplas i en elektrisk strömkrets. Så länge
metallen icke belyses, är dess motstånd mycket
stort, och strömstyrkan är därför liten, men vid
belysning sjunker motståndet till en bråkdel af
sitt ursprungliga värde, och strömstyrkan ökas i
motsvarande grad. Genom att observera förändringarna
i strömstyrkan kan man alltså bestämma växlingarna i
ljusstyrkan. För att göra den verksamma ytan så stor
som möjligt insättas selenceller vanligen så, att två
fina koppartrådar upp-lindas isolerade från hvarandra
på en liten skifferplatta (P i fig. 1) i form af en
dubbelgängad skruf med ungefär l mm. afstånd mellan
trådarna. Mel-
Fig. 1.
Fig. 2.
lanrummet mellan de båda trådarna utfylles med ett
tunt selenskikt. Selencellen inmonteras i en liten
trälåda, och ändarna af koppartrådarna förbindas med
klämskrufvar för inkoppling af strömkällan. Genom
att fälla upp locket till lådan kan man utsätta
selencellen för belysning. Selencellen göres också
i form af en cylinder (fig. 2), som inmonteras i en
liten glascylinder, från hvilken luften utpumpas
och som för att kunna inkopplas i en strömkrets
är försedd med samma anordning som en vanlig
glödlampa. Motståndet hos dessa celler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
