21 Selene-Selensyra 22 sjunker vid belysning ända ned till 1/so af det motstånd, som de ha, då de icke belysas. Då belysningen upphör, återgår motståndet icke ögonblickligen till sitt ursprungliga värde. Alla selenceller äro därför behäftade med en viss "tröghet". Angående användningen af selenceller se F o t o-fon, Fö t ometer, sp. 1011, Simons och Bells ljustelefon och Telegrafering af bilder. Litt.: R. Marc, "Die physikalisch-chemischen eigenschaften des metallischen selens" (1907), och Chr. Riess, "Die elektrischen eigenschaften und die bedeutung des selens fiir die elek-trotechnik" (1908). T. E. A. Selene. 1. (Grek. Zs/^rr)} Grek. myt., mångudinnan, vanligen betecknad som dotter af titanen Hyperion och Theia, syster till solguden (Helios) och morgonrodnaden (Eos). Hon tänktes färdas öfver himmelen i en vagn, dragen af två hvita hästar eller mulåsnor, stundom äfven af två kor, med hänsyftning på half månens hornlika spetsar. S. älskades af Zeus och Pan samt älskade själf E n-dy m i o n (ss d. o.). I senare tider identifierades hon med Artemis (Diana), liksom hennes broder Helios med Apollon. Hos romarna motsvaras hon af L u n a. - 2. Astron., en af småplaneterna. 1. A. M. A. Selenf otometer, fys. Se F o t o m e t e r, sp. 1011. Selenföreningar, toxik., äro giftiga och verka i mycket likt arsenik. De reduceras i kroppen och bilda därvid metylselenid, Se(CH3)2. Selensyr-lighet är giftig äfven för växter; hos djur verkar den starkt etsande; vid införande i magen uppstå symtom, lika dem af arsenikförgiftning (se d. o.): jämte mag- och tarmsymtom märkes förlamning af centrala nervsystemet och af hjärtat. Selensyrligt natrium dödar hundar vid subkutan insprutning redan i dos af 3 mg. pr kg. Selensyrade salter äro mindre giftiga. Det gasformiga selenvätet {H2 Se) retar slemhinnorna starkt, t. ex. vid inandning; då det inträngt i väfnaderna, afskiljes selen som röda inlagringar i dessa. C. G. S. Selenga, flod i östra Asien, rinner upp i Mongoliet, på Changaibergen, upptar från samma berg Orchon (fr. h.) och Eder (fr. v.) samt Eginkol, som är aflopp för sjön Kossogol, flyter i nordöstlig riktning in i det rysk-sibiriska Transbaikalien och är redan då segelbar, vänder därefter mot n. och ö., mottagande (fr. h.) Tjikoj, Chilok och Uda samt faller genom åtta grenar ut i Baikalsjön. Längd 1,205 km., flodområde 443,350 kvkm. (enl. Strelbitsky). (J. F. N.) Selenglanser, miner., en grupp mineral, analoga och, så vidt hittills är kändt, isomorfa med motsvarande svafvelföreningar. Hit höra selenbly, selenkvicksilfverbly, selenkvicksilfver, selenkoppar-bly, selenkoppar, selensilfver m. fl. A. Hng. Selenid, kem. Se Solen. Selenit (af grek. selēne, måne), ifrågasatt invånare på månen. Sele'nka, Emil, tysk zoolog, f. 1842 i Braunschweig, d. 1902, var professor i zoologi och jämförande, anatomi i Leiden 1868-74 och i Erlan-gen 1874-96. Hans viktigaste arbeten behandla tagghudingarnas och ryggradsdjurens embryologi: Zoologische studien (2 dlr, 1878-81) och Studien iiber entwicklungsgeschichte der tiere (14 dlr, 1898-1906). I förening med Rosenthal och Rees uppsatte han 1881 "Biologischeszentralblatt". L-e. Selenkoppar, Berzelianlt, miner., en förening med sammansättningen Cu2 Se, innehållande 61,5 proc. koppar och 38,5 proc. selen. Den har silfverhvit färg, metallglans och glänsande streck samt förekommer vid Skrikerums ödelagda koppar-grufva i Kalmar län samt vid Lehrbach på Harz. Ant.Sj.« Selenmalm, bergsv. Se Falu grufva, sp. 1346. Selenodo^t (af grek. selene, måne, och odus, genit. odo'ntosy tand), zool., paleont., en med half-månformade eller trubbigt Y-formade emaljveck försedd kindtand hos partåiga däggdjur. A. Hng. Selenografi (af grek. selene, måne, och grafféln} skrifva), månens topografi, beskrifning af formationerna på månytan (se Månen, sp. 211 ff.). Förtjänsten af att ha utfört den första något så när utförliga månkartan tillkommer J. Hevelius (se d. o.). Hans "Selenographia", till hvilken han egenhändigt förfärdigat kopparsticken, utkom i Danzig 1647. Från detta arbete härstamma namnen på de s. k. hafven, såsom "Mare serenitatis", Stilla hafvet, "Mare frigoris", Ishafvet, "Mare imbrium", Regnhafvet, "Oceanus procellarum" Stormarnas ocean o. s. v. Bergen, som af Hevelius fått geografiska namn och af jesuiten Langren betecknats med namn från den heliga historien, erhöllo af Riccioli, i den af honom och Grimaldi 1651 publicerade "Nya Almagest", de nu brukliga namnen Plato, Kepler, Tyko o. s. v. Det första viktiga framsteget på selenografiens område efter Hevelius gjordes af Tobias Mayer. Denne var den förste, som gjorde till sin uppgift att grunda en månkarta, ej på teckningar efter ögonmått, utan på exakta mätningar. Särskildt bestämde han den selenografiska longituden och latituden för 27 fläckar. Af den månglob i 24 sektioner, som han hade för afsikt att utföra, voro vid hans död (1762) blott 4 färdiga. Schröter publicerade i sina "Seleno-graphische fragmente" 1799 och 1801 resultaten af sina bemödanden att med användning af starka teleskop uppgöra teckningar af enskilda månlandskap, tillräckligt detaljerade för att kunna tjäna som grundval för iakttagelse af möjliga förändringar på månens yta. Det första fullt utförda selenografiska arbetet påbörjades 1821 af Lohr-mann, men publicerades först af Jul. Schmidt 1878 (ny uppl. 1892). Dessförinnan kommo Beer och Mädler med sin berömda "Mappa selenogra-phica", 1834-36. Fullständigare än något föregående selenografiskt arbete var Jul. Schmidts "Charte der gebirge des mondes" (1878). Ang. de nyare, delvis på fotografisk väg åstadkomna arbetena af detta slag. se Månen, sp. 213. - Selenogräf, månbeskrifvare. K. B. (B-d.) Selenologi (af grek. selene, måne, och lo'gos, lära), vetenskapen om månen. Selensilfver, Naumannit, miner., Ag2Se, ett på Harz förekommande af selen, silfver och bly bestående, med silfverglans isomorft mineral, som kristalliserar i kuber, har metallglänsande färg och järnsvart streck. Ant. Sj.* Selensyra, Selensyrlighet, kem. Se Selen och Selenföreningar.