23 Selenvismutglans-Seleukos 24 Selenvismutglans, miner., detsamma som gua-najuatit, ett ortorombiskt, i nålformade prismor kristalliserande mineral af sammansättningen Bi2(Se . S)3. A- Hns- Selenväte, kem. Se Selen och Selenföreningar. Selet, f. d. stockfångstskog i öfverluleå socken och tingslag af Norrbottens län, tillhör Bodens revir i nedre Norrbottens öfverjägmästardistrikt. Skogen bildades därigenom, att Selets sågverk i ersättning- för privilegierad stockfångst om 2,000 träd årligen från kronans marker enligt K. M:ts be-fallningshafvandes utslag 15 jan. 1859 och 30 dec. 1862 tillerkändes afverkningsrätt å ett område om 5,809 har kronomark. Genom öfverenskommelse med dåv. Gällivare bolag 27 jan. 1888 återföll skogen till kronan med tillträdesrätt l juni 1898. 6 okt. 1903 förordnade Domänstyrelsen, att skogen skulle förvaltas som kronopark. S-r. Seléucia, lat. Se S e l e u k e i a. Selelicider. Se S e l e u k i d e r. Seleli'cus. Se Seleukos. Seleukeia (grek. Σελεύκεια, lat. Seleucīa och Seleucēa), namn på åtskilliga af Seleukos I grundlagda städer. Ryktbarast och betydligast bland dem var den, som låg i Babylonien, på västra stranden af floden Tigris, ungefär 90 km. n. om Babylon, och tillika vid den stora kanal, som förenade Tigris med Eufrat. Detta läge och den därigenom betingade förbindelsen med det inre Asiens stora handelsvägar, jämte egenskapen att vara det stora syriska rikets hufvudstad, gjorde staden rik och mäktig. Äfven sedan residenset förlagts till Antiokia, fortfor S:s välstånd. Den af många olika nationaliteter (greker, macedonier, babylonier, judar m. fl.) sammansatta befolkningen uppgick, enligt Plinius, i 1:a årh. e. Kr. till 600,000. Den på flodstranden utsträckta staden säges ha varit anlagd i form af en örn med utbredda vingar och egde starka fästningsverk, hvilka satte den i stånd att hela sju år motstå parternas angrepp. Omkr. 140 f. Kr. eröfrades den dock af dessa och tjänade sedan under någon tid som de arsacidiske härskarnas residens. Under romerskt välde åtnjöt staden en viss själfständighet, men blef med anledning af en upprorisk resning intagen och delvis uppbränd af Trajanus (116 e. Kr.) samt därefter fullständigt förstörd af romerske fältherren Avidius Cassius (161). S. uppbyggdes dock ånyo och egde bestånd, tills anläggandet af Bagdad på 700-talet medförde fullständig undergång för såväl S. som den midt öfver floden belägna staden Ktesifon (se d. o.). De båda städerna betecknades af araberna med det gemensamma namnet El Madaïn ("dubbelstaden"). -- Ett annat S. (med tillnamnet Pieri'a), likaledes stort och väl befäst, låg i Syrien, n. om floden Orontes' mynning; ett tredje (S. Trachea, nu Selefke, se d. o.) i Cilicien, i hvars närhet kejsarna Trajanus och Fredrik Barbarossa funno sin död; ett fjärde i Pamfylien, vid floden Eurymedons mynning; ett femte i persiska prov. Margiana. A. M. A. Seleukider (grek. Σελευκίδαι) kallades de konungar, som, härstammande från Seleukos I Nikator, regerade i det af denne grundlagda syriska riket, som bestod från 312 till 64 f. Kr. Deras välde, hvars hufvudstad under en kort tid var Seleukeia, sedan Antiokia, omfattade till en början Babylonien och Syrien, men vidgades genom Seleukos I:s glänsande eröfringar så, att det vid slutet af hans lifstid omfattade nästan alla Alexander den stores besittningar i Asien. Men redan under hans son och efterträdare Antiochos I led riket stora förluster genom uppkomsten först af det pergameniska riket (280 f. Kr.) och sedan af de partiska och baktriska rikena (omkr. 250), hvilka senare beröfvade det hela dess nordöstra del. Ständiga krig mellan tronpretendenter hotade tillika väldets bestånd, och då allt landet ö. om Eufrat eröfrats af parternas konung Mithradates I (144--136 f. Kr.) samt större delen af Mindre Asien af romarna förenats med riket Pergamon (190 f. Kr.), återstodo endast Babylonien, det egentliga Syrien och östra delen af Mindre Asien. Äfven dessa besittningar förlorade seleukiderna (omkr. 80 f. Kr.), till Tigranes, Armeniens konung. Sedan denne besegrats af romarna och sedan den siste seleukiden, skenkonungen Antiochos XIII, 64 f. Kr. blifvit afsatt, förvandlades seleukidernas område till en romersk provins. -- Ättens konungar buro med få undantag namnen Antiochos och Seleukos. Om de förre se Antiochos, om de senare se Seleukos. Litt.: Bevan, "The house of Seleucus" (1902), Bouché-Leclercq, "Histoire des Seleucides" (I, 1913). A. M. A. SeleVkos (grek. Zéhevxog, lat. Seléufcus), namn på sex konungar i det efter Alexander den stores tid grundlagda syriska riket. Den förste bland dem, tillika rikets grundläggare, var S. I, med tillnamnet N i k a t o r (segaren). Han var en af Alexander den stores fältherrar och deltog med utmärkelse i dennes fälttåg. Efter konungens död 323 f. Kr.) understödde han till en början An-tigonos och Eumenes mot Perdikkas och erhöll efter den sistnämndes död (321) ståthållarskapet Babylon. Invecklad i stridigheter med Antigo-nos, måste han draga sig undan till Egypten, där han eggade Ptolemaios till krig mot Antigonos och dennes son Demetrios. Men efter segern vid Gasa (312) vände han tillbaka och lyckades återvinna sina besittningar, hvilka betydligt utvidgades genom glänsande eröfringar, hufvudsakligen i det inre Asien, ända till Indien, där han framträngde till Ganges. År 306 f. Kr. antog han konungatitel. I förbund med Ptolemaios, Kassandros och Lysimachos angrep han därefter ånyo Antigonos, som vid Ipsos i Frygien förlorade drabbning och lif (301). Mesopotamien, Armenien, Syrien och södra delen af Mindre Asien blefvo för S. frukten af denna seger. Återstoden af Mindre Asien vanns genom segern öfver Lysimachos vid Kurupedion (281). S:s välde, som nu sträckte sig från Indus till Hellesponten, var fördeladt i 72 satrapier och omfattade nästan hela den del af Asien, som tillhört Alexander den stores rike. Ännu i sin ålders höst umgicks S. med! planer att bringa äfven sitt fädernesland, Mace- Seleukos I Nikators bild på ett mynt från Pergamon.