Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sele ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
23
Selenvismutglans-Seleukos
24
Selenvismutglans, miner., detsamma
som gua-najuatit, ett ortorombiskt,
i nålformade prismor kristalliserande
mineral af sammansättningen Bi2(Se . S)3.
A- Hns-
Selenväte, kem. Se Selen och Selenföreningar.
Selet, f. d. stockfångstskog i öfverluleå socken och
tingslag af Norrbottens län, tillhör Bodens revir
i nedre Norrbottens öfverjägmästardistrikt. Skogen
bildades därigenom, att Selets sågverk i ersättning-
för privilegierad stockfångst om 2,000 träd
årligen från kronans marker enligt K. M:ts
be-fallningshafvandes utslag 15 jan. 1859 och 30
dec. 1862 tillerkändes afverkningsrätt å ett område
om 5,809 har kronomark. Genom öfverenskommelse med
dåv. Gällivare bolag 27 jan. 1888 återföll skogen till
kronan med tillträdesrätt l juni 1898. 6 okt. 1903
förordnade Domänstyrelsen, att skogen skulle förvaltas
som kronopark. S-r.
Seléucia, lat. Se S e l e u k e i a.
Selelicider. Se S e l e u k i d e r.
Seleli’cus. Se Seleukos.
Seleukeia (grek. Σελεύκεια, lat. Seleucīa och
Seleucēa), namn på åtskilliga af Seleukos I grundlagda
städer. Ryktbarast och betydligast bland dem var
den, som låg i Babylonien, på västra stranden af
floden Tigris, ungefär 90 km. n. om Babylon, och
tillika vid den stora kanal, som förenade Tigris
med Eufrat. Detta läge och den därigenom betingade
förbindelsen med det inre Asiens stora handelsvägar,
jämte egenskapen att vara det stora syriska rikets
hufvudstad, gjorde staden rik och mäktig. Äfven
sedan residenset förlagts till Antiokia, fortfor S:s
välstånd. Den af många olika nationaliteter (greker,
macedonier, babylonier, judar m. fl.) sammansatta
befolkningen uppgick, enligt Plinius, i 1:a
årh. e. Kr. till 600,000. Den på flodstranden
utsträckta staden säges ha varit anlagd i form af en
örn med utbredda vingar och egde starka fästningsverk,
hvilka satte den i stånd att hela sju år motstå
parternas angrepp. Omkr. 140 f. Kr. eröfrades den
dock af dessa och tjänade sedan under någon tid som
de arsacidiske härskarnas residens. Under romerskt
välde åtnjöt staden en viss själfständighet, men
blef med anledning af en upprorisk resning intagen
och delvis uppbränd af Trajanus (116 e. Kr.) samt
därefter fullständigt förstörd af romerske fältherren
Avidius Cassius (161). S. uppbyggdes dock ånyo
och egde bestånd, tills anläggandet af Bagdad på
700-talet medförde fullständig undergång för såväl
S. som den midt öfver floden belägna staden Ktesifon
(se d. o.). De båda städerna betecknades af araberna
med det gemensamma namnet El Madaïn ("dubbelstaden"). –
Ett annat S. (med tillnamnet Pieri’a), likaledes stort
och väl befäst, låg i Syrien, n. om floden Orontes’
mynning; ett tredje (S. Trachea, nu Selefke, se
d. o.) i Cilicien, i hvars närhet kejsarna Trajanus
och Fredrik Barbarossa funno sin död; ett fjärde i
Pamfylien, vid floden Eurymedons mynning; ett femte
i persiska prov. Margiana. A. M. A.
Seleukider (grek. Σελευκίδαι) kallades de konungar,
som, härstammande från Seleukos I Nikator, regerade
i det af denne grundlagda syriska riket, som bestod
från 312 till 64 f. Kr.
Deras välde, hvars hufvudstad under en kort tid var
Seleukeia, sedan Antiokia, omfattade till en början
Babylonien och Syrien, men vidgades genom Seleukos I:s
glänsande eröfringar så, att det vid slutet af hans
lifstid omfattade nästan alla Alexander den stores
besittningar i Asien. Men redan under hans son och
efterträdare Antiochos I led riket stora förluster
genom uppkomsten först af det pergameniska riket (280
f. Kr.) och sedan af de partiska och baktriska rikena
(omkr. 250), hvilka senare beröfvade det hela dess
nordöstra del. Ständiga krig mellan tronpretendenter
hotade tillika väldets bestånd, och då allt landet
ö. om Eufrat eröfrats af parternas konung Mithradates
I (144–136 f. Kr.) samt större delen af Mindre Asien
af romarna förenats med riket Pergamon (190 f. Kr.),
återstodo endast Babylonien, det egentliga Syrien och
östra delen af Mindre Asien. Äfven dessa besittningar
förlorade seleukiderna (omkr. 80 f. Kr.), till
Tigranes, Armeniens konung. Sedan denne besegrats af
romarna och sedan den siste seleukiden, skenkonungen
Antiochos XIII, 64 f. Kr. blifvit afsatt, förvandlades
seleukidernas område till en romersk provins. –
Ättens konungar buro med få undantag namnen Antiochos
och Seleukos. Om de förre se Antiochos, om de senare
se Seleukos. Litt.: Bevan, "The house of Seleucus"
(1902), Bouché-Leclercq, "Histoire des Seleucides"
(I, 1913).
A. M. A.
SeleVkos (grek. Zéhevxog, lat. Seléufcus), namn
på sex konungar i det efter Alexander den stores
tid grundlagda syriska riket. Den förste bland dem,
tillika rikets grundläggare, var S. I, med tillnamnet
N i k a t o r (segaren). Han var en af Alexander den
stores fältherrar och deltog med utmärkelse i dennes
fälttåg. Efter konungens död 323 f. Kr.) understödde
han till en början An-tigonos och Eumenes mot
Perdikkas och erhöll efter den sistnämndes död (321)
ståthållarskapet Babylon. Invecklad i stridigheter med
Antigo-nos, måste han draga sig undan till Egypten,
där han eggade Ptolemaios till krig mot Antigonos
och dennes son Demetrios. Men efter segern vid Gasa
(312) vände han tillbaka och lyckades återvinna
sina besittningar, hvilka betydligt utvidgades genom
glänsande eröfringar, hufvudsakligen i det inre Asien,
ända till Indien, där han framträngde till Ganges. År
306 f. Kr. antog han konungatitel. I förbund med
Ptolemaios, Kassandros och Lysimachos angrep han
därefter ånyo Antigonos, som vid Ipsos i Frygien
förlorade drabbning och lif (301). Mesopotamien,
Armenien, Syrien och södra delen af Mindre Asien
blefvo för S. frukten af denna seger. Återstoden af
Mindre Asien vanns genom segern öfver Lysimachos
vid Kurupedion (281). S:s välde, som nu sträckte
sig från Indus till Hellesponten, var fördeladt i 72
satrapier och omfattade nästan hela den del af Asien,
som tillhört Alexander den stores rike. Ännu i sin
ålders höst umgicks S. med! planer att bringa äfven
sitt fädernesland, Mace-
Seleukos I Nikators bild på ett mynt från Pergamon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
