29 Seliski Vrh-Seljestad(g)juvet 30 Lilybaeum (250 f. Kr.). Staden blef därefter aldrig återuppbyggd. Om dess forna betydelse vittna ännu ruinerna af 7, på två kullar belägna tempel, hvilka äro de äldsta minnesmärkena (från omkr. 628-440 f. Kr.) af dorisk byggnadsstil. Ett af Bjälklag å ett doriskt tempel i Selinus (rekonstr.). dessa, enligt en inskrift helgadt Apollon, var det största grekiska peripteraltemplet och mätte å den ena sidan 113,2 m., å den andra 54 m. med 16,3 m. pelarhöjd. De i S. funna, numera i museet i Palermo förvarade metoperna äro bland de yppersta alstren af grekisk konst. Jämte templen har man blottat ett halfrundt torn (kalladt Teatro), rester af propyléer, altaren, en otalig mängd terrakottastatyetter m. m. i stadens båda nekro-poler. Jfr Hittorff och Zanth, "Architecture an-tique de la Sicile" (1870), Koldewey och Puchstein, "Die griechischen tempel in Unteritalien und Sicilien" (2 bd, 1899). (J. F. N.) Seliski Vrh, bergstopp. Se K a p e l a. Seliva'nov [-åff], K o n d r a t i j, rysk bonde, stiftare af skoptsernas sekt, d. 1832, förkunnade sina läror på 1760-talet och förklarades af sina anhängare för "gudarnas gud" ; han fängslades och fördes till Sibirien 1775, men lyckades fly och uppenbarade sig på 1790-talet i Moskva, där han utgaf sig för att vara tsar Petr Fedorovitj. Af Paul I inspärrades han på dårhus, men sattes på fri fot 1802 och fick en gynnare i f. d. polske kammarherren Jeljanski, hvilken för Alexander I framlade ett vanvettigt förslag om Rysslands förvandling till ett "skoptsiskt fartyg" under tsarens ledning. Jeljanski inspärrades i Suzdalska klostret, och S. aftvangs löftet att ej göra propaganda för sina läror, hvilket han dock snart bröt. När generalguvernören i Petersburg grefve Miloradovitj 1819 erfor, att S. lockat till sig två af hans egna brorsöner och värfvat anhängare i hären och flottan, blef S. på lifstid inspärrad i Suzdalska klostret. Äfven där fick han dock mottaga besök och författade åtskilliga skrifter (tr. 1845 i Nadjezjdins "Izsljedovanie o skoptjeskoj jeresi"). - Hans främste medhjälpare var bonden A. I. S j i l o v från Tula, som inspärrades i Schliisselburg (1797), där han dog 1799. Hans lik begrofs på Preo-brazjenska kullen vid Neva, och där reste petersburgska köpmän 1829 en minnesvård, som blifvit en vallfartsort för skoptserna. A-d J. Selje. 1. Härad och socken kring udden Stad i N. Bergenhus amt, Norge. 242,83 kvkm. 3,367 inv. (1910). - 2. Ö (fno. Selja), hörande till ofvannämnda härad, i Sildegapet, 1,5 kvkm. S. var säte för Gulathingslagens biskop, tills han omkr. 1150 flyttades till Bergen. - 3 Benediktinkloster på ön S., stiftades senast i slutet af 1000-talet och var helgadt åt S:t Albanus. Till dess förhistoria hör legenden om S: ta Sunnivas och hennes följeslagares olycksöde på ön. Denna legend har följande innehåll. Irländska drottningen Sunniva hade för sina hedniska landsmäns förföljelser måst lämna sin fäderneö och landade efter långa irrfärder på hafvet slutligen vid Selja, där hon slog sig ned med sitt irländska följe. Efter en tid började bönderna på ön, som togo främlingarna för vikingar, att visa sig fientliga och samlade sig under sin jarl samt angrepo irerna. Dessa togo sin tillflykt till öns klipphålor, men blefvo vid ett fjällskred afstängda från yttervärlden och omkommo. Efter hand började järtecken och under visa sig på ön: efter Haakon Jarls fall (1015) tedde sig ett underbart sken öfver ön, och då Olof Tryggvesson landade där, fann han drottningens väl bevarade kvar-lefvor i en håla. Han lät på stället uppföra en kyrka, i hvilken hennes ben inlades, förvarade i ett silfverskrin. 1170 öfverfördes dessa reliker till Bergens domkyrka. 8 juli blef Sunnivas och hennes följeslagares festdag, under hela medeltiden firad i Norge under namnet "Seljumanna messa" och ännu bevarad i den norska allmogens sägner, liksom namnet Sunniva (Synnöve) ännu fortlefver. I helgonets följe befann sig enligt legenden hennes broder Albanus den helige, och till hans ära, ej till Sunnivas, uppfördes klostret, hvars ruiner ännu i dag bära vittne om dess förgångna storhet. Hvarken stiftelseåret eller grundläggarens namn äro kända, liksom dess historia är höljd i dunkel. Detta senare beror dels på öns af-skilda läge, dels därpå, att alla klostrets handlingar, bref o. s. v. gått förlorade genom en eldsvåda. Ännu vid midten af 1600-talet förvarades de emellertid i Selje prästgård. Det är egentligen blott på grund af Seljeklostrets nära förbindelse med Munkeliv i Bergen, som man eger någon kunskap därom, särskildt om abbotskiftena. Redan 1305 brann klostret ned, men konventet fortlefde icke dess mindre. Med 1451 upphöra emellertid alla underrättelser, och klostrets slutliga öde är icke kändt: tilläfventyrs fortlefde det ända till reformationen. 1545 lades S. af konung Kristian III under S:t Jörgens spetälskehospital i Bergen. - Se Chr. Lange, "De norske klostres historie" (2:a uppl. 1856), och L. D. Kliiwer, "Norske mindesmaerker" (1823; rörande klostrets ruiner). 1-2. K. V. H. 3. R. G. Se/ljestad(g)]uvet [-juve], en 1,034 m. ö. h. belägen utsiktspunkt på högplatån mellan Röldal och Ödda, S. Bergenhus amt, Norge. Liflig turisttrafik. K. V. IL