65 Semo Sancus-Semper 66 ett tal i Parisparlamentet 1788, hvari han påyrkade sammankallandet af les états généraux. Han var fransk minister i Genua 1790-92. På väg till Florens i ett diplomatiskt uppdrag råkade han jämte H. B. Maret (sedermera hertigen af Bas-sano) 1793 i österrikisk fångenskap, men blef 1795 på Bonapartes föranstaltande utväxlad. Denne sände honom 1799 som Frankrikes sändebud till Haag, kallade honom 1805 till led. af senaten och förlänade honom 1808 greflig värdighet. Vid restaurationen 1814 slöt sig S. till den nya regimen, insattes i pärernas kammare, vann snart Ludvig XVIILs förtroende och utnämndes 1819 till markis. Hans försök att under julidagarna 1830 påverka Karl X i försonlig riktning kröntes med iramgång, men först så sent, att intet längre stod att vinna genom eftergifter. Förgäfves sökte han sedan rädda tronföljden åt Karl X:s son. N.H-tz. Semo Sancus, italisk gudomlighet, dyrkad af latinska, sabelliska och umbriska folk, ofta identifierad med Dius Fidius (se Fidius dius) och stundom äfven med Herakles. Han är statens skyddsgud, som vakar öfver statsöfverenskommelsens helgd (Sancus af sancire, helga, ratificera), öfver edens förpliktelse, äktenskapslöftets obrottslighet och mellanfolkliga förbindelsers giltighet. På höjden Quirinalis i Rom låg hans förnämsta helgedom, med ljusöppning (compluvium) i taket, emedan himmelen och blixten, som S. äfven representerar, borde vara vittne till tempelkulten. Hans präster kallades bidentales (af bidental, en helig plats, där blixten slagit ned). Äfven på Tiberön fanns en helgedom åt S. jämte ett altare, hvars inskrift Semoni Sanco ("åt S.") okritiska kyrkofäder uppfattade så, att altaret var vigdt åt Simon Magus (se Simon). J. C. Semoy l. Semois [səmωa'], biflod fr. h. till Maas (Meuse), kommer från Ardennerna i belgiska prov. Luxemburg och flyter i slingrande lopp genom franska dep. Ardennes samt faller ut vid Monthermé. 198 km. lång. J. F. N. Sempach, stad med omkr. 600 inv. i schweiziska kantonen Luzern, vid Sempachsjön (14,4 kvkm.), 2 km. n. om en efter den uppkallad station vid Olten--Luzern-banan. Staden är historiskt bekant genom ett slag, som stod därinvid 9 juli 1386 och i hvilket Schweiziska edsförbundet vann fullständig seger öfver österrikarna under hertig Leopold, hvilken jämte 1,400 adelsmän stupade i striden. På slagfältet, där ett kapell och ett Winkelriedmonument uppförts, firas årligen en fest till minne af segern. Jfr Winkelried. (J. F. N.) Semper. 1. G o 11 f r i e d S., tysk arkitekt och konstskriftställare, f. 29 nov. 1803 i Altona, d. 15 maj 1879 i Kom, blef 1822 student i Göttingen, där han studerade matematik för Gauss samt filologi och konstvetenskap för Otfried Muller. Därefter egnade han sig åt ingenjörs- och krigsbygg-nadsväsendet och öfvergick sedan till byggnadskonsten. Han studerade denna i München från 1825, men fann sig icke tilltalad af den där härskande efterhärmningen af olika stilar, vistades därpå i Paris 1827-30 under studier för Fr. <rau och fick där en bestämmande grund lagd för sin konst. Därefter företog han en studieresa i Italien och Grekland. När han 1832 kom tillbaka till hemlandet, gaf han uppslaget till en häftig Tryckt den 6/io 16 behof, såsom antiken, och Schinkel att stil- och långvarig strid, som gällde hans teori, att de gamles gudabilder varit färglagda och deras tempel försedda med målade ornament i en flerfald af färger - en åsikt, som forskningen sedermera funnit vara fullt berättigad. På Schinkels förord kallades S. 1834 till professor i arkitektur vid akademien i Dresden. Där fick han tillfälle att i lära och praxis tillämpa sin grundsats, att all arkitektur framgår ur en organisk gestaltning af det praktiska syftet med byggnadsverket, att således icke en bestämd stil kan fastställas som den gifna formen för våra olika i viss mån gjort med härmning utan hänsyn till syftet, såsom i München tillgick, är ett oting. Äfven S. utgick från antiken, men han lät hvar sak skapa sin form och kom därigenom till en modifierad renässans, som kan kallas hans egen. Han byggde först Synagogan (1838-40), en spirituell och effektfull centralbyggnad i orientaliserande stil, med präktig användning af färg i det inre. Därnäst kom utförandet af Teatern (1839-41), en byggnad, i hvilken det särskildt gällde att skapa former, som stodo i harmoni med den närliggande hofkyrkans barockstil och den till slottet hörande Zwingerns, slottsflygelns, öfverdådiga rokoko. Mästaren lyckades på ett glänsande sätt. Byggnaden gaf dessutom ett helt nytt uppslag, i det S. lät dess inre disposition klart och öfverskådligt uttryckas i dess yttre form. Salongen liksom scenhuset markerades tydligt och kraftigt, och den moderna teaterbyggnadens idé var härmed gifven. Vidare utförde han Villa Rosa} Palais Oppenheim vid Elbe m. fl. Därtill kom 1846 uppförandet af Museum i Dresden, byggdt som afslutning af Zwingerkomplexen och hållet i en kraftig renässans (se afbildn. i art. Dresden, sp. 843). Samtidigt gaf han i sina täflingsritningar till Nikolaikyrkan i Hamburg ett modernt uppslag - en kupolkyrka i en mycket fritt hållen romansk stil, det hela lämpadt för samtidens kraf. Han vann första priset vid täflingen, men hans förslag antogs ej till utförande. S. hann ej fullborda sitt museum i Dresden. Invecklad i oroligheterna 1848 och majupproret 1849, flydde han till Strassburg och kom därifrån till England. Där blef han af prinsgemålen Albert utnämnd till professor vid South Kensingtonskolan. Han tog ifrig del i den reform i konstslöjden, som började med den törsta världsutställningen (i London 1851), och bestämde den första anordningen af det sedan så ryktbara South Kensingtonmuseet. S. å. utgaf han Vber die vier elemente der baukunst. 1853 kallades han till Zürich, där han byggde det storartadt enkla, härligt belägna Polytechnicum och äfven verkade som lärare. I sitt epokgörande verk Der stil in den technischen und tektonischen kiin-sten öder praktische cestetik (1860-63) nedlade han sina åsikter om konsten, särskildt arkitekturen 25 b. 3