69 Semuncia-Senap 70 vernementsrepresentation Se K y s s l a n d, sp. 1424. Semu'ncia (lat., af semi, half, och u'ncia), i forntidens Kom ett mynt = 1/2 uns = J/24 as. Se A s. Semur, S. -en-Auxois [samyräåsoa'], arron-dissemangshufvudstad i franska dep. Göte-d'Or (Bourgogiie), ligger på en af Armanpon kringfluten klippa och Lyon järnvägen. 3,176 inv. (1911; i hela kommunen 3,411). Gotisk kyrka (från 1000-talet), väl bevarade rester af ett slott från 1200-talet. College; museum med bibliotek. J- F- ^- Sen, japanskt bronsmynt = 1/ioo yen = l.ss öre. Sen, Keshab Ch un der, indisk religiös reformator. Se Bråhma-samäj. sen., förk. för lat. senior (se d. o.). Sena, Tendo, anat., ett inom djur- och människokroppen förekommande organ af limgifvande fibrös bindväf och i vanligaste fall förenande muskel med ben. Till sitt yttre är senan hvit och glänsande, till konsistensen tämligen fast och seg. Den består af bindväfstrådar, ordnade i buntar, hvilka hänga samman med muskeltrådarna under en mängd växlande föreningsformer. Senorna kunna vara korta eller långa, fina eller grofva, runda, half-runda, band- eller hinnelika; i sistnämnda form kallas de vanligen aponeuroser. Alltid äro de likväl mindre än de muskler de tillhöra; de göra följaktligen de ställen, där de gå fram, mindre voluminösa än muskelplatserna (jfr underarmen med handlofven, vaden med smalbenet). Deras ombyte af beståndsdelar synes ock ske mera långsamt än musklernas. De äro föga tänjbara eller elastiska och förhålla sig alldeles passiva vid muskelsammandragning och rörelser. "Senig" är följaktligen ett alldeles oriktigt uttryck för stark. I kött af slaktdjur förekomma flerstädes mellan musklerna mer eller mindre tjocka hvita strängar, som i dagligt tal, men orätt, kallas senor i stället för nerver (det grekiska ordet néu'ron var dock ett gemensamt namn för de af nutiden skilda begreppen sena och nerv). G- v. D.* Sena, stad. Se Senna. Senaar. Se S e n n a r. Sena Ga'llica. Se S e n i g a 11 i a. Sena Julia. Se S i en a 2. Sénancour [senakör], E t i e n n e Pivert de, fransk författare, f. 16 nov. 1770 i Paris, d. 10 juni 1846 i Saint-Cloud, begaf sig 1789 ut på en stor resa, men tvingades af sjuklighet att stanna i Fribourg (Schweiz), där han gifte sig (hustrun dog redan 1800 efter ett ganska olyckligt äktenskap). Melankolisk till sin läggning, full af bitterhet öfver sitt lif, som han ansåg förfeladt, och stor beundrare af Rousseaus läror och liksom denne intagen af Alpernas storartade skönhet, skref han Réveries sur la nature primitive de Vhomme (1799) och sin roman i brefform eller snarare själf bekännelse Obermann (1804), hans mest berömda arbete, hvars hjälte, besläktad med "Werther" och "René", ger uttryck åt den lifsleda och det natursvärmeri, som utmärkte tiden omkring revolutionen. Sedan S. återvändt till Frankrike, skref han flera andra arbeten, bland hvilka kunna nämnas De Vamour (1805), Lettres sur Bonaparte, Chateaubriand (1814), Libres meditations d'un so-litaire inconnu (1819), Resumé de 1'histoire des traditions morales (1825), Observations sur le génie du Christianisme et les écrits de M. de Bo-nald (1826). Hans skrifter voro så godt som okända ända fram till 1830; men efter romantikens genombrott och sedan Sainte-Beuve och George Sand fäst uppmärksamheten på honom, uppnådde han stor berömmelse och erhöll en pension af regeringen. Han utgaf då en ny ändrad upplaga af sitt första arbete under titeln Réveries (1833) och en fortsättning på "Obermann": Isabelle (s. å.). En kritisk uppl. af "Obermann" utgafs 1912-13 af Michaut. - Se Sainte-Beuve, ' Portraits contem-porains" (I, 1846), George Sand, "Préface d'0ber-mann" (1847 och 1863), J. Levallois, "Un précur-seur. S." (1867), G. Brändes, "Emigrantlitteraturen" (1872), A. S. Törnudd, "E. P. de S." (Helsingfors, 1898), J. Merlant, "L'evolution reli-gieuse de S." (1906), G. Michaut, "Vie de S. par sa so3ur" (s. å.), "S." (1909), "S., ses amis et ses ennemies" (s. å.), R. Bouyer, "Un contem-porain de Beethoven" (1907), och Legrand-Cabrier, "Sur un roman de 1833, 1'Isabelle de S." (1911). J. Merlant utgaf 1905 "Bibliographie des oeuvres de S." J- M. Senap, Senapsfrö, Svartsenap, Brun senap, Semina sinäpis (nigrce), farm., erhålles af den officinella Brassica nigra Koch (Sinäpis nigra L. 1. Melanosinäpis communis Schimper et Spenner), som hör till fam. Cruciferce. De öfriga arterna af släktet Brassica L. ha foderbladen upprätta och skidorna trinda; men hos nämnda art äro foderbladen utstående och skidorna korta, tjocka, nästan kvadratiskt fyrkantiga, på grund hvaraf arten af somliga uppställts som ett eget släkte, Melanosinäpis (svartsenap). Brassica nigra är en grenig ört, med skaftade, mörkgröna, bredflikiga nedre blad, gula blommor och tilltryckta skidor. Den anses vara inhemsk i sydöstra Medelhafsländerna, Mesopotamien och Afganistan. Förvildad och odlad finnes den i större delen af Europa, äfven i södra Sverige, i norra Afrika, västra och södra Asien samt Nord-Amerika. Fröna samlas från odlad växt, förnämligast från kulturer i Holland, England, Elsass, Italien, östra Medelhafsländerna (Levanten), Ostindien m. fl. län- Frukt (skida) och förstoradt frö af svartsenap (Brassica nigra). der. Skidorna innehålla (se fig.) i hvartdera af de 2 rummen 4-6 små, klotrunda eller föga aflånga, i allmänhet tämligen likstora frön (semina sinäpis) af omkr. l mm. tvärlinje och l mg. vikt. Färgen är mer eller mindre mörkt rödbrun å den fint nätgropiga ytan. Växtämnet är gult, och pulvret af fröet är grönaktigt. Läggas hela senaps-frön i vatten, omges de efter en stund af gråaktigt slem ur fröskalet. Själfva fröet innehåller fet olja och ägghvita. Hela senapsfrön ha ingen smak, men söndertuggade ge de först en mild, fet, svagt syrlig och sedan skarpt brännande smak. Med