71 Senapsdeg-Sénarmont 72 ljumt vatten bildar senapspulver en hvitgul emulsion, som utvecklar en skarpt retande lukt, hvilken saknas hos det torra pulvret. Gammalt pulver frambringar icke med vatten någon skarp lukt. Den retande lukten beror på bildandet af flyktig senapsolja, cetheroleum sinapis i Sv. farmakopén. Denna olja finnes icke i torrt senapspulver, men bildas, om ljumt vatten tillsättes, genom inverkan af ett ferment, m y ro sin, på det i fröna befintliga sinigrine-t 1. myronsyrade kalit, C10 H16 NS2 K09. Vid sinigrinets sönderdelning uppstå under upptagande af vatten utom senapsolja äfven drufsocker (glykos) och surt kaliumsulfat. Sinigrinet är alltså en glykosid. Oljan består af isorodanallyl 1. isosulfo-cy an a 11 yl, C3 H5 NCS, blandad med litet c y a n a 11 y l, C3 H5 CN. Handelns senapsolja framställes ej blott ur frön af Brassica nigra, utan äfven och än mer ur frön af Brassica juncea Hook. fil. et Thomson, odlad vid Sarepta i sydryska guv. Saratov samt i Ostindien. Den flyktiga senapsoljan framställes emellertid mest i västra Europa. Efter den som näringsmedel använda feta oljans aflägs-nande genom kallpressning utröras presskakorna med ljumt vatten och få stå några timmar, hvarefter den bildade senapsoljan afdestilleras samman med vattenånga, befrias från vatten och renas. Den så erhållna oljan är färglös eller ljusgul med utomordentligt skarpt stickande lukt och häftigt retande egenskaper. Ångorna framkalla tårflöde, häftig nysning och hosta. På huden alstras stark rodnad, hetta, sveda och blåsor. I medicinen användes senapsoljan eller preparat på senapsfrö som hudretande medel. Senapsolja, löst i koncentrerad sprit (1: 49), är upptagen i farmakopén under namn af spiritus sinapis. Af fröna till den ofvannämnda Brassica juncea beredes genom frönas skalning och kärnans pulverisering ett vackert gult senapspulver, som längre bevarar sin förmåga att bilda den skarpa beståndsdelen än den vanliga svartsenapen. - Frön af vanlig åkersenap, S. arvensis L., äro snarlika, men något större och fullt mogna svarta. Sönderkrossad och blandad med litet ljumt vatten till en tunn s. k. senapsdeg, begagnas svartsenap som ett starkt hudrod-nande och, om degen får kvarligga för länge, blåsdragande medel, med hvars användning man afser att afleda från inre organ, till hvilka blod-trängning eger rum och som äro säte för smärtor. För samma ändamål används äfven senapssprit, stänkt på ylle, senapsduk, eller ock s. k. senapspapper, som utgöres af ett styft pappersblad, på hvars ena sida fästs krossad, från fett befriad svartsenap, ofta äfven spansk peppar e. d. Senapspapperet skall vid användningen blötas i ljumt vatten och läggas på det ställe, där en afledande retning önskas. Redan de gamle grekerna använde senap som matkrydda. De i vatten uppmjukade fröna stöttes sönder och pressades ihop till en fast massa, på hvilken lades glödande kol och som sedan öfvergöts med sodalösning; sedan denna fått afrinna, tillsattes ättika, och massan omrördes. Under medeltiden fuktades senapsmassan med drufsaft (most); af detta mustum ardeum härstamma fr. moutarde, eng. mustard och ty. mostrich. Sedan dess finnas otaliga föreskrifter för beredning af matsenap. F. n. förbru- kas den mesta senapen i England och Tyskland. Till framställning af matsenap användas svart eller brun senap, hvit eller gul senap och sarepta-senap. Det bästa senapsfröet anses vara det holländska, som kommer i handeln i balar ä 100 kg. (s. k. mudden). Fröna skalas först med maskin, sedan de rensats, hvarefter den feta oljan i,25-40 proc.) utpressas. Denna, som icke torkar och har mild smak, används som matolja (särskildt i Ryssland), till smörjning af plåtar i bagerier och till tekniskt bruk. Presskakorna malas därefter och siktas. Det torra, gula senapspulvret utgör s. k. engelsk senap; tillagadt med olika tillsatser (hufvudsakligen ättika, socker och kryddor) kallas det fransk senap. Billigare kvaliteter innehålla ofta skaldelar. Den bruna senapen och sareptasenapen äro oblandade så starka, att de i allmänhet i denna form ej lämpa sig till njutningsmedel. För att mildra skärpan uppblandas de därför vanligen med gul senap eller andra tillsatser. Den gula senapens 1. hvitsenapens (Sinapis alba) frön äro betydligt större än svartsenapens och af ljusgul färg. De innehålla jämte myrosin s. k. sinaibin, som vid inverkan af nämnda ferment ger upphof till socker och den skarpt smakande, men luktlösa och ej flyktiga paraoxibenzylsenaps-oljan 1. sinalbinsenapsoljan, C7 H7 ONCS. En inblandning i senapen af kajennpeppar eller spansk peppar är ofta ett tecken på, att senapen är dålig. Förr importerades mycken, för bordet färdig senap, men sedan i Sverige börjat fabriceras senap ("Win-borgs senap") af lika god beskaffenhet som den engelska och franska, har importen minskats betydligt. Levantisk senap erhålles från Cleome ornithopodioides, som jämte ferinentet myrosin innehåller en glykosid, hvilken vid sönderdelning ger upphof till en svafvelhaltig flyktig olja, De malda fröna af en annan kapparidacé, Pedicellaria pentaphylla, användas äfven som senap. Om dillsenap och vägsenap se Sisymbrium, om sumpsenap se Nasturtium, om å k e r-s e n a p se S i n a p i s. O T. S. (C. G. S. G. L-m.) Senapsdeg. Se Senap. Senapsduk. Se Senap. Senapsfrö. Se Senap. Senapsolja. Se Senap. Senapspapper. Se S en a p. Senapssprit. Se Senap. Senär (lat. senärius, af sex, sex) 1. T r irm e-t e r, metr., ett af sex jamber bestående versmått. Det har icke kommit till mycken användning i den moderna svenska poesien; dock har det nyttjats af Almquist i "Svangrottan på Ipsara" (hela dramat), "Ramido Marinesco" och "Signora Luna", Atterbom i "Lycksalighetens ö" och "Fågel blå" m. fl., Runeberg i "Kungarne på Salamis", V. Rydberg i "Nero och ljungelden'', Stagnelius i "Backanterna" och Tegnér i "Fritjofs saga". Jfr J a m b. Sénarmont [-må'], Henri Hureau de, fransk mineralog och fysiker, f. 1808 i Broué (Eure-et-Loir), d. 1862 i Paris, studerade vid École polytechnique, där han sedan blef professor, och École des mines. S. har utgett åtskilliga skrifter om polarisationen vid reflexion (1840) och om reflexionen och dubbelbrytningen hos metalliskt reflekterande kristaller (1848), vidare