73 Senarmontit-Senat 74 om kristallers ledningsförmåga för värme (1847) och för elektricitet (1850), hvarvid han påvisade ledningsförmågans olikhet i olika riktningar, om isomorfa kroppars optiska egenskaper och om artificiell framställning af mineral. Han författade vidare den geologiska beskrifningen på departementen Seine-et-Marne och Seine-et-Oise (1844) och utgaf Millers lärobok i kristallografi på franska (1842). Han var medlem af Franska vet. akad. sedan 1852. Hans flesta arbeten trycktes i "Anna-les des sciences" och "Annales de physique et de chimie". S. A-s. Senarmontit, miner., i regelbundna oktaedrar kristalliserande antimonoxid, Sb2 03, från Algeriet (se A n ti m ön). A. Ung. Senart [sånär], Emil e Charles Marie, fransk indolog, f. 1847 i Reims, är en af Frankrikes mest betydande vetenskapsmän på den indiska filologiens områden, hvilken han som förmögen privatman kunnat egna sig åt, utan att behöfva bekläda något ämbete på undervisningens område. Det är företrädesvis på den indiska epigrafikens och i anslutning därtill de eftersanskritiska språkskedenas område han varit verksam. Hans arbete på Asoka-inskrifterna har varit epokgörande. Bland hans skrifter märkas Grammaire Pälie de Kaccä-yana (1871; d. I af Kaccdyana et la littérature grammaticale du Pälie, hvaraf d. II aldrig utkommit; äfven i "Journal asiatique", Yl serie, törne XVIII), Essai sur la le g ende du Bouddha (1871; 2:a uppl. 1882), Les inscriptions de Piya-dasi (I-II, 1881-86,'äfven i "Journal asiatique"), Le Mahävastu (se d. o.; I-III, 1882 -98), Les castes dans Vlnde, les faits et le systéme (1896, jfr K. F. Johansson, "Det moderna kastväsendet i Indien", i "Ymer" 1898, och "Till frågan om det indiska kastväsendets ursprung", i "Nordisk tidskr." s. å.), Bouddhisme et Yoga (i "Revue de 1'histoire des religions" 42), Origines bouddhiques (1907). S. har utgett de af Dutreuil de Rhins funna fragmenten af Dhammapada på en prakrit-dialekt och med kharosti-skrift (Le manuscrit kharosthi du Dhammapada. Les fragments Dutreuil de Rhins, i "Journal asiatique" 1898)._ K. F. J. Senat, lat. senatus (af samma rot som senex, gammal), betyder eg. "församlingen af gamla män". I Rom bestod denna församling i början af hufvudmännen (patres) för de patriciska familjerna, som lära ha insatts af Romulus, för att utgöra ett hundramannaråd åt konungen i viktiga angelägenheter. Om senaten under konungatiden vet man mycket litet. Vid adelsrepublikens införande 509 f. Kr. bestod den af 300 medlemmar (senatorer), bland hvilka man skilde på patres maiorum gentium, senatorerna af de ursprungliga patriciska släkterna, och patres minorum gentium, senatorer af de patriciska (enligt andra plebejiska) släkter, som efteråt införlifvats med den romerska staten; de senare nämnas dock först 401 f. Kr. Många anse, att den formel, hvarmed talarna i senaten benämnde hela korporationen (patres conscripti, där ett et, "och", tänkes som utfallet mellan de båda orden), uppkommit däraf, att senatorer af de senare tillkomna släkterna kallades conscripti, "skrifna på samma senatslista". Detta antagande är osannolikt. Konungen ensam hade rätt att kalla till senatorer för den tid han fann för godt. Senaten synes på denna tid, utom sin rådgifvande verksamhet, ha haft två bestämda befogenheter, nämligen anordning för interregnum (se d. o.) och den s. k, patrum auctoritas, som innebar förlänandet af rättslig kraft åt statshandlingar; måhända hade den tidens senat äfven något att göra med utrikes angelägenheter; ur dess krets togos äfven præfectus urbi (se Prefekt) samt vissa domare. Då de högste riksämbetsmännen, konsulerna, voro tillsatta endast för ett år, men senatorerna, åtminstone faktiskt, för lifstid, kom senaten att få ett afgörande inflytande på statens angelägenheter: den hade bestämmanderätten öfver krig och fred, ledde utrikes ärendena, hade öfveruppsikten öfver statsegendomen, öfver Italien och provinserna, öfver finansförvaltningen och religionsväsendet samt egde dessutom att i första hand öfverlägga om de angelägenheter, som skulle underställas folkförsamlingen. Dock var under republikens tidigare skeden den slutliga afgöranderätten konsulerna förbehållen, men under dess två senaste århundraden blef senaten en bland f. d. riksämbetsmän nästan automatiskt rekryterad församling (se nedan och Romerska riket, sp. 756) med ofvan nämnda befogenheter i fullaste mått: om ämbetsmännen heter det, att de äro "in auctoritate senatus", d v. s. att de ställa sig till senatens förfogande. Ännu själfständigare blef rådet därigenom, att invalet i senaten fråntogs konsulerna och lämnades åt de sedan 443 fungerande censorerna (se Censor). Dessa upptogo vid sin lectio senatus i regel alla f. d. kuruliska ämbetsmän, kvestorerna och småningom folktribunerna; kvestorernas antal ökades af Sulla, just för att senatens komplettering skulle lättare kunna ske. Emellertid uppstod på 200-talet f. Kr. den väldiga författningskampen (jfr Romerska riket, sp. 733 ff.) mellan senatspartiet och folkpartiet, och senatens makt försvagades i synnerhet genom Graccherna (se Romerska riket, sp. 734). Redan förut hade genom lex Publilia och sedan genom lex Hortensia (se Romerska riket, sp. 755, 756) stadgats, att senaten skulle ge sitt godkännande (auctoritas) före folkets beslut. Ännu efter Gracchernas tid utöfvade senaten tämligen fritt sin makt. Så uppträdde den 63 f. Kr. på Ciceros förslag summariskt mot Catilina och hans anhängare; men detta stämplades af den allmänna meningen som olagligt och kostade i sina följder Cicero lifvet. Cæsar tillintetgjorde senatens verkliga makt, och efter 49 f. Kr. var den blott en skugga af sig själf; Cæsar valde lika enväldigt som konungarna sina officiella rådgifvare. Augustus, som ju icke var villig att påtaga sig det fulla ansvaret för den envåldsmakt han faktiskt utöfvade, delade den till namnet mellan sig och senaten. Men då komitierna upphörde utom som en form vid vissa tillfällen, fick senaten såsom representant för folkviljan lagstiftningsmakten, och senatsbeslut ersatte folkförsamlingarnas lagar, där ej kejsaren eller pretorianprefekten ingrep med sina reskript eller edikt. Senaten hade fortfarande förvaltningen af Italien och provinserna (dock utöfvade den -- när kejsaren så ville -- faktiskt sin makt endast i de provinser, s. k. senatoriska, som ej hade någon här förlagd inom sitt område eller i kejsarens