namn styrdes af prokuratorer). Senaten hade ännu kontrollen öfver ærarium, medan fiscus o. s. v. disponerades af kejsaren (jfr Romerska riket, sp. 761). Senaten valde fortfarande de årlige ämbetsmännen, och som inträdet i senaten alltjämt mestadels betingades af beklädandet af ett riksämbete, kompletterade senaten sig själf. Formellt hade den rätt att till- och afsätta kejsare, men det var ytterst sällan, och eudast under kejsardömets första århundraden kunde den utöfva sin rätt. Snart återstod för riksrådet jämnt så mycket makt, som kejsaren ville lämna det, och endast under den juliska ätten och vid enstaka tillfällen under 100- och 200-talet funno härskarna med sin fördel öfverensstämmande att skjuta senaten före sig. Genom Vespasianus' åtgärd att i senaten inkalla notabler från Italien och provinserna skulle den ha kunnat bli en riksrepresentation; men en dylik ingick näppeligen i antik tankegång, och detta motverkades l äfven genom uppkomsten af ett särskildt senatorsstånd (se Romerska riket, sp. 752). I den diokletiansk-konstantinska staten är senaten, som efter Konstantinus förekom äfven i Konstantinopel och som af kejsar Julianus förlänats med samma rättigheter som den i Rom, ej annat än ett med hög rang utstyrdt kommunalråd. -- Cæsar hade höjt senatorernas lagliga antal, från det ursprungliga 300 till 900, som f. ö. var en inskränkning från de faktiska förhållandena på triumvirernas tid, då antalet senatorer stundom uppgått till öfver 1,000. Augustus nöjde sig med ett riksråd af 600 senatorer och höjde den för senatorerna erforderliga census. Blef en provinsial senator, måste han placera en viss del af sin förmögenhet i italisk jord, och åldersgränsen sattes till 60 år. -- Senatorn måste infinna sig till sammanträdet vid vite. Augustus fordrade för beslutmässighet närvaro af minst 2/3; sedan nöjde man sig med ett quorum af 50 till 70 senatorer. -- Tiden för sammanträdet var olika, men efter solnedgången kunde beslut ej lagligen komma till stånd. Samlingsplatsen måste vara ett religiöst invigdt rum, templum, en helgedom eller en invigd curia. När Cæsar ökat antalet, byggde han ett nytt rådhus (Curia Julia, se Rom, sp. 656), som skulle rymma hela senaten. -- Föredragande i församlingen voro först konungarna och efter konungamaktens fall konsulerna; senare kunde ock pretorer och folktribuner föra ordet. Kejsaren fick i sin egenskap af princeps senatus (se Princeps) rätt att afge förslag ett visst antal gånger (jus tertiæ, quartæ o. s. v. relationis). Faktiskt blef han härigenom ordf., när han behagade, i synnerhet som han såsom innehafvare af consularis och tribunicia potestas o. s. v. hade riksämbetsmännens alla rättigheter. Ordf. var i regel den, som kallat till sammankomsten; han gaf ordet åt hvem han ville, afbröt förhandlingarna, när han behagade, och bestämde röstningsordningen, hur han ville, ehuru i båda fallen vissa regler utbildat sig. Om protokoll och senatsbeslut se Senatusconsultum. Senatorerna hade i början inga andra utmärkelsetecken än de kuruliske ämbetsmännen (se Kurulisk). Senare ändrades detta (se Romerska riket, sp. 755). Från Augustus' tid buro äfven senatorssöner den breda bården på tunikan. -- Senatorer fingo ej drifva handel; gjorde de det eller väckte de offentlig skandal, uteslötos de af censorerna, sedan af kejsarna. -- Ur senaten togos de kommissioner, som hjälpte segrande fältherrar att konstituera de eröfrade länderna till romerska provinser. När en inflytelserik senator hade något att beställa i provinserna, fick han ofta s. k. legatio libera, som tillförsäkrade honom samma skydd och rätt som ett sändebud samt en hel mängd ekonomiska fördelar. Litt.: bl. a. P. Willems, "Le sénat de la république romaine" (2:a uppl. 1883), Bloch, "Les origines du sénat romain" (s. å.), Mommsen, "Römisches staatsrecht", III, 2 (3:e uppl. 1887), samt i allmänhet större arbeten i romersk historia och romerska antikviteter. Jfr äfven Gregorovius, "Geschichte der stadt Rom" (5:e uppl. 1903--08). Vanligen anser man med Gregorovius, att senaten ej omtalas efter 579 e. Kr. Dock riktar kejsar Otto III (980--1002) ett edikt till "konsulerna och senatorerna i Rom". Den senat, hvilken omtalas som insatt 1145 under Pierleone och Eugenius III, var ett rent kommunalråd, som var valdt af "folket", om 56 medlemmar, 4 från hvardera af de 14 "rioni", och som skulle styra "romerska republiken". Emellertid äro meningarna ang. medeltidens senat mycket delade, beroende därpå, att vi af källorna hittills endast glimtvis kunnat få inblick i den tidens förhållanden. Från Rom öfvergick namnet senat till nyare församlingar för att beteckna vare sig riksrådet eller folkrepresentationens öfre kammare, dit valbarhet är bunden vid högre ålder än till den andra kammaren. Det förra var förhållandet i Sverige, där rådet (se Riksråd) under 1600-talet (med säkerhet från 1630-talet) och långt in på 1700-talet (särskildt under Karl XII:s regering) ofta kallades senat; i Polen kallades de höge riksämbetsmännen med säte i riksdagen senatorer, och 1791--1831 benämndes den öfre kammaren i de polska författningarna senat. I Frankrike fanns under konsulatet och kejsardömet 1800--14 en "sénat conservateur" (se Frankrike, sp. 1155), och 1852--70 kallades representationens öfre kammare så. I Kina fungerade enligt författningen af 1912 en församling, som i Västerlandet benämndes senat. -- Numera är senat namn på en af representationens afdelningar i Belgien (se d. o., sp. 1254), Brasilien (se d. o., sp. 16), Chile (se d. o., sp. 192), Colombia (se d. o., sp. 558), Cuba (se d. o., sp. 941), Dominikanska republiken, Ecuador (se d. o., sp. 1321), Frankrike (se d. o., sp. 1132), Haïti, Italien (se d. o., sp. 1045), Mexico (se d. o., sp. 356), Nicaragua, Nord-Amerikas förenta stater (se d. o., sp. 1203--04), Paraguay (se d. o., sp. 27), Peru (se d. o., sp. 602), Portugal (se d. o., sp. 1450), Rumänien (se d. o., sp. 1166) och Spanien. Öfre kammaren i Turkiet kallas i västern senat. I de tyska hansestäderna är senaten både dömande och regeringskollegium. I Finland är den kejserliga senaten också båda delarna (se Finland, sp. 304). Om den dirigerande senaten i Ryssland, ett lån från Sverige, till en del administrerande, till en del dömande i högsta instans, se Ryssland, sp. 1421--22. Vid vissa universitet talar man om senatus academicus, motsvarande hvad som i Sverige kallas "större akademiska konsistoriet". Jfr Senator. J. C.