Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Semitiska språk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Senat
76
namn styrdes af prokuratorer). Senaten hade
ännu kontrollen öfver cerarium, medan fiscus
o. s. v. disponerades af kejsaren (jfr Romerska
riket, sp. 761). Senaten valde fortfarande de ärlige
ämbetsmännen, och som inträdet i senaten alltjämt
mestadels betingades af beklädandet af ett riksämbete,
kompletterade senaten sig själf. Formellt hade den
rätt att till- och afsätta kejsare, men det var
ytterst sällan, och eudast under kejsardömets första
århundraden kunde den utöfva sin rätt. Snart återstod
för riksrådet jämnt så mycket makt, som kejsaren ville
lämna det, och endast under den juliska ätten och
vid enstaka tillfällen under 100- och 200-talet funno
härskarna med sin fördel öfver-ensstämmande att skjuta
senaten före sig. Genom Vespasianus’ åtgärd att i
senaten inkalla notabler från Italien och provinserna
skulle den ha kunnat bli en riksrepresentation;
men en dylik ingick näppeligen i antik tankegång,
och detta motverkades l äfven genom uppkomsten af
ett särskildt senators- | stånd (se Romerska riket,
sp. 752). I den diokletiansk-konstantinska staten
är senaten, som efter Konstantinus förekom äfven i
Konstantinopel och som af kejsar Julianus förlänats
med samma rättigheter som den i Rom, ej annat än ett
med hög rang utstyrdt kommunalråd. - Caesar hade höjt
senatorernas lagliga antal, från det ursprungliga
300 till 900, som f. ö. var en inskränkning från
de faktiska förhållandena på triumvirernas tid,
då antalet senatorer stundom uppgått till öfver
1,000. Augustus nöjde sig med ett riksråd af 600
senatorer och höjde den för senatorerna erforderliga
consus. Blef en provinsial senator, måste han placera
en viss del af sin förmögenhet i italisk jord, och
åldersgränsen sattes till 60 år. - Senatorn måste
infinna sig till sammanträdet vid vite. Augustus
fordrade för beslutmässighet närvaro af minst 2/^;
sedan nöjde man sig med ett quorum af 50 till 70
senatorer. - Tiden för sammanträdet var olika,
men efter solnedgången kunde beslut ej lagligen
komma till stånd. Samlingsplatsen måste vara ett
religiöst invigdt rum, templum, en helge-lom eller
en invigd curia. När Gassar ökat antalet, byggde
han ett nytt rådhus (Curia Julia, se Rom, sp. 656),
som skulle rymma hela senaten. - Föredragande
i församlingen voro först konungarna och efter
konungamaktens fall konsulerna; senare kunde ock
pretorer och folktribuner föra ordet. Kejsaren fick
i sin egenskap af princeps senatus (se P r i n c e
p s) rätt att afge förslag ett visst antal gånger
(jus tertice, quartce o. s. v. relationis}. Faktiskt
blef han härigenom ordf., när han behagade, i
synnerhet som han såsom innehafvare af cunsularis och
tribuniciti potestas o. s. v. hade riksämbetsmännens
alla rättigheter. Ordf. var i regel den, som kallat
till sammankomsten; han gaf ordet åt hvem han ville,
afbröt förhandlingarna, när han behagade, och bestämde
röstningsordningen, hur han ville, ehuru i båda
fallen vissa regler utbildat sig. Om protokoll och
senatsbeslut se Senatusconsultum. Senatorerna hade
i början inga andra utmärkelsetecken än de kuruliske
ämbetsmännen (se K u ru l i sk). Senare ändrades detta
(se Romerska riket, sp. 755). Från Augustus’ tid buro
äfven senatorssöner den breda bården på tunikan. -
Senatorer fingo ej
drifva handel; gjorde de det eller väckte de
offentlig skandal, uteslötos de af censorerna, sedan
af kejsarna. - Ur senaten togos de kommissioner,
som hjälpte segrande fältherrar att konstituera de
eröfrade länderna till romerska provinser. När en
inflytelserik senator hade något att beställa i
provinserna, fick han ofta s. k. legatio libera,
som tillförsäkrade honom samma skydd och rätt
som ett sändebud samt en hel mängd ekonomiska
fördelar. Litt.: bl. a. P. Willems, "Le senat de
la républi-que romaine" (2:a uppl. 1883), Bloch,
"Les ori-gines du senat romain" (s. å.), Mommsen,
"Rö-misches staatsrecht", III, 2 (3:e uppl. 1887),
samt i allmänhet större arbeten i romersk historia
och romerska antikviteter. Jfr äfven Gregorovius,
"Ge-schichte der stadt Rom" (5:e uppl. 1903-08).
Vanligen anser man med Gregorovius, att senaten
ej omtalas efter 579 e. Kr. Dock riktar kejsar’
Otto III (980-1002) ett edikt till "konsulerna och
senatorerna i Rom". Den senat, hvilken omtalas som
insatt 1145 under Pierleone och Eugenius III, var
ett rent kommunalråd, som var valdt af "folket",
om 56 medlemmar, 4 från hvardera af de 14 "rioni",
och som skulle styra "romerska republiken". Emellertid
äro meningarna ang. medeltidens senat mycket delade,
beroende därpå, att vi af källorna hittills endast
glimtvis kunnat få inblick i den tidens förhållanden.
Från Rom öfvergick namnet senat till nyare
församlingar för att beteckna vare sig riksrådet
eller folkrepresentationens öfre kammare, dit
valbarhet är bunden vid högre ålder än till den
andra kammaren. Det förra var förhållandet i
Sverige, där rådet (se Riksråd) under 1600-talet
(med säkerhet från 1630-talet) och långt in på
1700-talet (särskildt under Karl XII:s regering)
ofta kallades senat; i Polen kallades de höge
riksämbetsmännen med säte i riksdagen senatorer,
och 1791- 1831 benämndes den öfre kammaren i de
polska författningarna senat. I Frankrike fanns
under konsulatet och kejsardömet 1800-14 en "senat
con-servateur" (se Frankrike, sp. 1155), och 185–70
kallades representationens öfre kammare så. I Kina
fungerade enligt författningen af 1912 en församling,
som i Västerlandet benämndes senat. - Numera är senat
namn på en af representationens afdelningar i Belgien
(se d. o., sp. 1254), Brasi-Jien (se d. o., sp. 16),
Chile (se d. o., sp. 192), Colombia (se d. o.,
sp. 558), Cuba (se d. o., sp. 941), Dominikanska
republiken, Ecuador (se d. o., sp. 1321), Frankrike
(se d. o., sp. 1132), Haiti, Italien (se d. o.,
sp. 1045), Mexico (se d. o., sp. 356), Nicaragua,
Nord-Amerikas förenta stater (se d. o., sp. 1203-04),
Paraguay (se d. o., sp. 27), Peru (se d. o., sp. 602),
Portugal (se d. o., sp. 1450), Rumänien (se d. o.,
sp. 1166) och Spanien, öfre kammaren i Turkiet kallas
i västern senat. I de tyska hansestäderna är senaten
både dömande och regeringskollegium. I Finland är den
kejserliga senaten också båda delarna (se F i n-1 a n
d, sp. 304). Om den dirigerande senaten i Ryssland,
ett lån från Sverige, till en del administrerande,
till en del dömande i högsta instans, se R y s s l a
n d, sp. 1421-22. Vid vissa universitet talar man om
senatus academicus, motsvarande hvad som i Sverige
kallas "större akademiska konsistoriet". Jfr S e n
a t o r. J-C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
