divisiones, colores (eg. "talares och retorers tankar, uppdelningar, färgläggningar"), är den väsentliga källan för vår kunskap om den romerska vältalighetens ställning vid början af kejsartiden I förra delen, controversiæ ("tvistefrågor"), rättegångstal, behandlas ur öfningssynpunkt en mängd fingerade rättsfall, hvarvid S. först anför olika retorers tankar om lagens användning på föreliggande fall; därpå uppdelas fallet i olika frågor; slutligen ges anvisning på medlen att framställa saken i en förskönande dager. Senare delen, suasoriæ ("tillstyrkanden"), tal vid öfverläggning, innehåller några prof på öfningar af denna art. - S. var en allvarlig natur och varm beundrare af gammalromersk anda; i stilistiskt hänseende uppställde han Cicero som mönster. - S:s arbete gaf under medeltiden bl. a. stoff till Gesta romanorum (se d. o.). 2. Lucius Annæus S. ("Seneca philosophus"), romersk filosof och författare, son till S. 1 och dennes dygdiga, högt bildade maka Helvia, f. omkr. 4 f. Kr. i Corduba, d/ 65 e. Kr. i Rom, erhöll i Rom en vårdad uppfostran ; af fadern undervisades han i retorik (se d. o.), af Sotion, stoikern Attalos m. fi. i filosofi, ett ämne, som - jämte naturvetenskapliga frågor - vida mer intresserade honom. S., hvars hälsa städse var vacklande, verkade någon tid som sakförare och beträdde med kvesturen ämbetsmannabanan samt blef senator. På tillskyndan af Messalina (se d. o.) blef S. år 41 af Claudius förvisad till Corsica, enligt uppgift för delaktighet i kejsarens brorsdotter Julia Livillas utsväfningar, i själfva verket säkerligen af politiska motiv. Återkallad år 49 på föranstaltande af Agrippina (se d. o. 2), blef han pretor och hedrades med uppdraget att leda uppfostran af hennes son, sedermera kejsar Nero (se d. o.). S. utöfvade på den unge fursten ett ej ringa inflytande i god riktning och innehade under de första åren af Neros regering en ledande statsmans ställning. År 62 drog han sig tillbaka från hofvet, dåmera föremål för kejsarens misstankar, och 65, efter upptäckten af den pisonska sammansvärjningen (se Piso 4), fick han af Nero befallning att ge sig döden. Såväl S. som hans hustru Paulina, som ej ville öfverlefva sin make, öppnade då ådrorna; Paulina blef emellertid på kejsarens befallning förbunden och lefde ännu några år. Se vidare, särskildt om S. och Nero, Tacitus' berömda framställning i "Annales", XIV: 52 ff., XV: 62 ff. S. utöfvade ett författarskap, som i mångsidighet står oupphunnet under kejsartiden. Bland bevarade skrifter på prosa må nämnas a) Filosofiska arbeten, hvaraf tio pläga sammanfattas under den något oegentliga benämningen dialogi

Filosofen Senecas förmodade bild å en antik herm (nu i Berlin). ("dialoger"); hit höra de providentia ("om försynen"), de ira ("om vreden"), de vita beata ("om lefnadslycka"), de brevitate vitæ ("om lifvets korthet"), ad Helviam matrem de consolatione, en trösteskrift till hans moder Helvia i anledning af hans landsförvisning, m. fl. Till samma genre som dialogerna höra de clementia ("om mildhet"), dedicerad till Nero kort efter dennes tronbestigning, samt ett större arbete de beneficiis ("om välgärningar"). Särskildt märkliga genom sin rikedom på tankar och intresseväckande skildringar äro epistulæ morales ("sedelärande bref"), eg. små etiska afhandlingar i brefvets form, inalles 124 i (minst) 20 böcker, S:s mest betydande arbete. - b) Af naturvetenskapligt innehåll äro naturales quæstiones ("naturvetenskapliga frågor", i 7 böcker), hufvudsakligen om meteorologiska företeelser samt något astronomi och geografi, i anslutning till Poseidonios m. fl., med inströdda etiska tankar om den gudomliga världsstyrelsen m. m. - I bunden form skref S., utom åtskilliga epigram, nio tragedier (Medea, Oedipus, Hercules furens, Hercules oetæus, Thyestes, Phoenissæ, Phaedra, Troades och Agamemno), de enda bevarade alstren af denna diktart inom den romerska litteraturen, men af säregen art: de voro ej direkt fortsättning af republikens sorgespel och ej närmast afsedda för scenen, utan för deklamation ("läsdramer"), hvarför också den dramatiska handlingen är betydligt inskränkt, hufvudsakligen till sensationella moment, medan praktfulla, färgrika beskrifningar och öfver hufvud taget sådant, som var anlagdt på retorisk effekt, inta ett betydande rum; därjämte innehålla dessa stycken, särskildt i körsångerna, moralfilosofiska betraktelser och sentenser, ej sällan som omklädnad för opposition mot det kejserliga godtycket. I detta sammanhang må nämnas, att äfven en s. k. fabula prætextata, d. v. s. tragedi med romerskt ämne, Octavia (efter hufvudpersonen, Neros olyckliga gemål), i handskrifterna tillägges S.; den härrör emellertid från en okänd, något senare författare. - På omväxlande prosa och vers skref S. en kvick, men hänsynslöst elak satir öfver den nyligen mördade kejsar Claudius (det enda bevarade profvet på en s. k. menippeisk satir, se Satyre ménippée). - En betydande del af S:s skrifter (tal och bref, geografiska, moralfilosofiska och naturvetenskapliga arbeten) har gått förlorad. S. var som filosof, liksom romarna i allmänhet, föga intresserad af metafysiska problem och systematiska undersökningar, men så mycket mera af psykologiska företeelser och de etiska sanningarnas popularisering; för hans samtid var ju också filosofien närmast praktisk lefnadsvisdom. Till sin grundåskådning stoiker (se Stoiska skolan), i anslutning till Poseidonios, upptog han åtskilligt från andra riktningar (se Eklekticism) och mildrade sina strängare föregångares läror genom att söka anpassa dem efter det verkliga lifvet. Hos samtid och eftervärld har S., den rike hofmannen, ej utan skäl fått uppbära klander för bristande öfverensstämmelse mellan lif och lära, något, som han också delvis medger, liksom man ej sällan finner uttalanden, som röja djup psykologisk blick för människoandens svagheter. Hans religiösa tankar ha alltid varit uppmärksammade: han tror på