en försyn, "en gud", som "är dig nära, han är hos
dig, han är inom dig; en helig ande (
sacer spiritus)
bor inom oss, som vaksamt iakttager det onda och
goda hos oss" (ep. 41). Han visar stark medkänsla för
slafvarna och uttalar sin afsky för de blodiga spelen
på amfiteatern o. s. v. På grund af dylika uttalanden
har man stundom med orätt antagit, att S. påverkats
af kristendomen: hans tankar, hvaraf somliga finnas
redan hos Platon, kunna alla härledas från hans
stoiska ståndpunkt, och direkt mot en sådan påverkan
tala t. ex. hans gillande af själfmordet under
vissa förhållanden, hans ännu i det sista famlande
uttalanden om själens odödlighet, hans saknad af tro
på en personlig Gud samt obekantskap med andra för
kristendomen karakteristiska sanningar. - Som språk-
och stilkonstnär är S. en typisk och på samma gång
glänsande representant för den s. k. silfveråldern
(se
Latinska litteraturen, sp. 1325): i medveten
opposition mot t. ex. Cicero undviker han fylliga
perioder och använder med förkärlek korta, med
stilistisk beräkning rytmiskt formade satser, där
samma tanke konstfullt varieras för att emellanåt,
särskildt mot slutet, skarpt poängteras, ofta i
antitesens form; en stil, som i hans tragedier på
grund af innehållets patos stundom slår öfver i
svulstighet. S. lästes med ifver och beundran af
samtidens ungdom, och det torde vara otvifvelaktigt,
att hans stil, som innebar ett närmande till det
talade språket, bidrog att uppehålla latinets
lifskraft och förbereda dess fortsättning i
dotterspråken. Efter hand framträdde opposition
(se
Quintilianus) mot hans stilart, som
hos dem, som togo efter honom, utan att ega hans
talang, urartade till osmakligt maner. De kristne
författarna, t. ex. Tertullianus, yttra sig om S. i
mycket sympatiska ordalag, och något senare, troligen
under 300-talet, utgafs af obekant författare en
brefväxling mellan S. och Paulus, som länge ansågs
äkta, men som af den nyare tidens kritik på fullgoda
grunder betecknas som fingerad. Högt värderad under
medeltiden, då bl. a. hans "Naturales qusestiones"
var den förnämsta läroboken i fysik, har S. sedan
renässansens dagar flerstädes förlorat mycket af
den glans, som förut omstrålat honom; dock har den
franska smaken städse skattat honom högt, och ännu
i vår tids franska vältalighet spårar man sambandet
med den stil, hvars mest glänsande representant han
var. Både som människa - rikt begåfvad och ideellt
anlagd, men störtad i de gröfsta realiteter - och
som litterär personlighet - den mest framstående,
den julisk-claudiska dynastiens period kan uppvisa
- är S. förtjänt af vårt lifliga intresse.
- Litt., utom handböcker i romerska litteraturens
historia: L. Friedländer, "Der philosoph S." (i
"Historische zeitschrift", 1900); "Seneca, valda
skrifter", öfv. af K. A. Brolén (1883); "Medea",
öfv. af K. A. Melander (1882); "Senecas bref"
I af F. Gustafsson (Helsingfors 1907, med utmärkt
inledning); J. Bergman, "Berömda filosofer" (II,
1912;. 1 o. 2. H.Sgn.
Seneca falls [se'niko få'ls], by. Se
Seneca, flod.
Sènéchal [-ja'l],
Sénéchaussée [-Jåsse].
Se
Seneskalk.
Senecio L.,
bot. farm., ett af växtrikets största
släkten (med omkr. 1,300 arter), hörande till fam.
Compositæ, afd.
Tubulifloræ. Hithörande växter
äro örter, buskar eller träd, spridda öfver hela
jorden, med strödda blad och vanligen gula blommor
(mera sällan purpurfärgade, orangeröda, violetta eller
hvita), men f. ö. af mycket växlande utseende. Holken
har vanligen en s. k. ytterholk af korta fjäll,
frukten har hårpensel. Undersläktet
Emilia omfattar
örter, af hvilka
S. sagittatus (Cacalia sonchifolia)
ofta odlas i trädgårdarna som pryd-
Fig. 1.
Senécio cruentus.
nadsväxt. Undersläktet
Eusenecio omfattar såväl en-
som fleråriga örter, buskar (stundom klättrande)
och träd, t. ex. S.
Johnstoni på Kilimandjaro. Till
Fig. 2.
Senécio vulgaris (korsört),
1 växtens
öfre del,
2 lägre sittande stjälkblad,
3 holkfjäll och
blomfäste, sedan flygfrukterna bortförts,
4 blomma, o frukt.
Eusenecio höra flera välbekanta prydnadsväxter,
såsom
S. elegans,
jakobsblomster, från Syd-Afrika,
med blommor i olika färger,
