med vanligt senegalgummi lätt lösas i vatten. Det gummi, som skördas i nedre flodområdet, g. bas du fleuve, anses sämre. Bästa slaget af Galamgummi kallas med ett negernamn ghioloff-gi. Ett rödaktigt senegalgummi från oasen El Hibear bär namnet gummi neboud. Sämsta slaget Galamgummi kallas gonaké. Bättre Galamgummi kallas g. dure, hårdt gummi, till skillnad från det af alla möjliga sorter bestående g. sala-breda l. sadra-beida, som kallas g. molle, mjukt gummi. -- Senegalgummi får icke för farmaceutiskt eller medicinskt behof användas i st. f. arabiskt gummi. O. T. S. (C. G. S.) Senegalslejonet, zool. Se Lejonet, sp. 114. Senegambien (fr. La Sénégambie) var urspr. namnet på de franska kolonierna vid Senegal och Gambia (däraf namnet) och motsvarade närmast den nuv. kolonien Senegal. Sedan 1895 generalguv. Franska Väst-Afrika (se d. o.) upprättades, finnes ej längre namnet S. som officiellt namn, ehuru det väl används i dagligt tal i st. f. Senegal. Förr talade man ock om det engelska S. (nuv. kolonien Gambia) och om det portugisiska S. (nuv. portugisiska Guinea), men äfven för dessa områden användas icke mer officiellt dessa namn. Sjömän från Dieppe uppges ha upptäckt mynningen af Senegal 1364. Detta är dock osäkert. Sedan kom portugisen Diniz Diaz fram till Kap Verde (1445), och tio år senare besöktes udden af Alvise Cadamosto och Vicente Diaz. Upptäckten af det breda Gambia-æstuariet (1446) ingaf portugiserna tanken att på denna väg kunna nå Johannes Prästens rike (Abessinien). Liflig handel (med slafvar och guld) vidtog genast, och 1455 anlade portugiserna ett fäste på ön Arguin (20° 40' n. br.), hvilket holländarna eröfrade 1638. Fransmännens äldsta koloni var ett faktori vid Senegal (1637), kring hvilket uppstod S:t Louis; andra faktorier uppstodo senare; dessutom togo fransmännen 1677 från holländarna Rufisque, Portudal, Joal och Gorée samt erhöllo i freden i Nijmegen (1679) bekräftelse på besittningen. 1717 förvärfvade de Portendic och 1724 Arguin. Under Sjuåriga kriget (1756--63) förlorade de emellertid hela området till engelsmännen, men återfingo 1763 S:t Louis, 1770 Gorée och 1783 det öfriga utom Gambia, som England fortfarande eger. En ny tid för den franska kolonien började, då Faidherbe (se d. o.) blef dess guvernör 1854. Han ordnade förvaltningen och utsträckte dess gränser genom lyckosamma krig med infödda stammar ända till Ba-fing. Hans efterträdare fortsatte f ramryckningen åt ö.; 1880 togs Bafulabé, 1883 Bammako, 1884 besegrades "almamy" Samory i Wassulu, som från fattig kola-handlande bragt sig upp till höfding. 1887 ställde sig sultan Ahmadu af Segu under franskt protektorat, och 1891 eröfrade öfverste Archinard hans hufvudstad Segu-Sikoro och Kaarta och 1893 äfven Massina, så att Bonnier i jan. 1894 kunde besätta det länge åtrådda Timbuktu, hvarefter öfriga ännu fientliga stammar i dessa trakter underkastade sig franska väldet. Samory, som grundlagt ett nytt rike Wassulu, hvilket ännu på 1897 års kartor uppgafs omfatta landet mellan 8 och 12° n. br. samt 5 och 8° v. lgd, vid öfre Niger, blef 1891 slagen vid Kan-kan samt måste draga sig undan till trakten af Kong, hvarifrån han sommaren 1898 fördrefs till Liberia, där han med familj och höfdingar tillfångatogs. I början af 1900-talet var hela Nigerbågen fransk. 1895 bildades generalguv. Franska Väst-Afrika, och kolonialområdet ombildades så, som det ännu består. J. F. N. Senegarot. Radix senegce, farm. med., drog, som erhålles af Polygala senega L. (se Pol y-g a l a) i östliga delarna af Nord-Amerika. Denna drog utgöres af en kort, vresig jordstam och en grenig pålrot. Jordstammen är månghöfdad genom de år efter år från nya knoppar i dess kanter utvecklade stjälkarna, som uppbära små, lansett-lika blad samt ljust blåröda och hvita blommor. Från jordstammen ("rothufvudet") nedskjuter l eller oftare 2 till 3 rötter, egendomligt böjda i olika riktningar och tillika spiralvridna omkring en axel, ofta bildad af en längs efter roten löpande, stramande list, som är kilformigt tunnare i den fria kanten. Hufvudrötterna äro försedda med smala grenar och sparsamma rottågor. Rot-barkens yta är ljust grågul till brungrå och visar längsgående skrynklor samt å öfversta delarna ett något tvärringladt utseende. Veden är ofta oregelbundet utvecklad, så att vedcylindern på tvärsnitt visar sig afplattad eller kilformigt inskuren; luckan fylles af oförvedade, tunnväggiga celler. På motsatta sidan är den sekundära barken (bastet) starkt utvecklad och bildar den omtalade "stramande" listen. Roten har en egen, svag tvållukt. Smaken är något såpliknande, skarp och rifvande i svalget Den viktigaste beståndsdelen är det redan 1804 framställda seneginet 1. senega-saponinet, som befunnits vara identiskt med s. k. polygalasyra. Seneginet verkar retande på slemhinnorna i svalg och mage och framkallar därigenom i vanliga doser på reäexväg bl. a. ökad afsöndring af löst sekret från luftrörens slemhinna, på så sätt underlättande upphostning af slem, hvarför senegaroten mycket begagnas i form af dekokt eller som en sirap, sirupus Senegce, i lungkatarrer (se Expektorerande medel). Senegaroten, hvilken hos indianerna har stort anseende som medel mot ormbett, bl. a. mot bett af skallerormen (rattle-snake-root), kom till Europa 1736, och dess bruk är numera allmänt. O. T. S. (C. G. S.) Senegin, farm. Se Senegarot. Senesce'ns (af lat. sene'scere, åldras), ålderdomsperioden i människans lif, kännetecknas af allmän förminskning af organismens celler och väfnader med motsvarande förändring af deras funktioner. Härvid är det företrädesvis, men ej uteslutande, fråga om kvantitativa processer, så att vid förminskning af organ och väfnader cellernas specifika struktur mestadels bibehålles kvalitativt oförändrad och den förändrade funktionen hufvudsakligen framträder som en kvantitativ rubbning. Den lefnadsperiod, då dessa förändringar börja uppträda, är ej bunden till en viss bestämd ålder i människans lif, emedan de processer och förändringar, som utmärka ålderdomsperioden, börja småningom och först när de nått en viss utveckling framträda som kännetecken på, att människan befinner sig i senescensens lefnadsålder. Den ålder, vid hvilken dessa ålderdomens kännetecken bli mera tydligt framträdande, växlar hos olika individer, olika släkter, olika folkslag. Här-