91 Seneskalk-Sengångare 92 vid äro dels ärfda egenskaper hos organismens celler, dels individens lefnadsförhållanden (klimat, lefnadssätt, sjukdomar m. m.) bestämmande faktorer. I vårt land torde 70 år kunna betraktas som ett genomsnittstal för ålderdomens inträdande med fullt uttalade kännetecken, så att senescensen för enskilda individer kan ligga öfver eller under denna ålder. G- H. Seneskalk (fr. sénéchal. af lat. sefnex, gammal, och fnhty. scalc, tjänare), äldste tjänare, en af de förnämste hofämbetsmännen hos flera germanska folk (se Ministerialer) och, efter major-domusvärdighetens försvinnande (se Major do-mus), i Frankrike den kungliga förvaltningens chef, såsom sådan också kallad grand sénéchal. Detta ämbete afskaffades 1191, men i stället öfver-vakades de lägre lokale ämbetsmännen, les prévöls, från denna tid af högre lokala ämbetsmän, kallade baillis (se d. o.). I södra och västra Frankrike hade dock dessa titeln sénéchal, och deras ämbetsområden kallas sénéchaussées. De förre inne-hafvarna af de här belägna stora kronlänen hade låtit öfvervaka förvaltningen i dessa genom egna storseneskalkar, som vid länens indragning bibe-höllos, men då såsom kungliga. Detta var troligen orsaken till, att titeln sénéchal här användes i st. f. titeln bailli. Se A. Esmain, "Cours élémentaire cThistoire du droit francaise" (1901). S. B. Senfl, L u d w i g, schweizisk-tysk tonsättare, f. omkr. 1492 i Zürich, d. omkr. 1555 i München, elev af H. Isaak (se denne) i Wien, efterträdde honom där som hof-kapellmästare och fick 1530 en liknande syssla i München. S. var Tysklands förnämste tonsättare under förra hälften af 1500-talet, , särskildt genom sina tyska visor, som äro behandlade flerstäm-migt med kontrapunk-tik i den nederländska skolans stil och ega en förvånande mångsidighet i stämningar samt frisk och ofta innerlig melodik. Han gjorde också sättningar af folkvisemelodier. I gamla tryck finns ett 160-tal visor af S., i handskrift många. Hans motetter och likaledes flerstämmiga hymner värderades högt af Luther. Vidare skref S. musik till Horatius; oden (1534 och, tills, med Hofhaimer, 1539) samt mässor, magnificat och sekvenser. 8 magnificat och 12 utvalda motetter af S. ha i nytryck utgetts som del III: 2 af "Denkmäler der tonkunst in Bayern". E. F-t. Senftenberg. 1. Brandenburgsk stad i Nieder-Lausitz, på högra stranden af Schwarze Elster. 8,051 inv. (1910). Brunkolsgrufvor och brikettfabrikation. - 2. (Tjech. Zamberk) Stad i östra Böhmen, vid Wilde Adler. 3,425 inv. (1900). Sengalla, vete*., galla i senorna. Se Galla, sp. 606. Senger, flod. Se S en g u el. Sengilei, kretsstad i ryska guv. Simbirsk, vid Volga. 6,247 inv. (1900). Spannmålshandel. Senglaciala tiden, geol. Se K v artärperioden, sp. 384. Sengning (ty. sengen, eng. singeing), svedning af ylle- eller bomullstyg öfver gaslågor eller upphettade metallplattor för att befria dem från utstående fibrer. Stundom "sengas" (svedes) också tvinnadt bomullsgarn. Se Appretera, sp. 1251 och^1253. G. A.w. Sengsvln (af ty. sengen, sveda), husdjurssk., svin, hvilkas hår afsvedas i st. f. att lossas genom skåll-ning. Dessa svin, äfven kallade slakteris v i n f exporteras i slaktadt tillstånd hufvudsakligen till England och Tyskland; de böra då ej väga mer än omkr. 90 kg. pr st. H. F. Senguel [senge'l] 1. Senger, biflod fr. h. till Chubut i Argentina. Längd 800 km. Sengångare, Bradypodidce, zool., en till ordn. Edentata (trögdjur) och däggdjurens klass hörande familj. Sengångarna utmärkas till det yttre genom sitt i förhållande till kroppen mycket lilla, rundade hufvud, genom sina långa, med starka, skär-formigt böjda klor utrustade framben samt genom sin långa och grofva hårbeklädnad; svansen är rudimentär eller saknas. Tänderna äro enkla och utan rötter, fem i öfver-, fyra i underkäken; framtän-der saknas. Halskotornas antal, hvilket är så konstant hos öfriga däggdjur, växlar inom denna familj mellan sex och nio hos olika arter. Magen är delad i tre afdelningar. Sengångarna äro fredliga, föga intelligenta djur, som uppehålla sig i träden, af hvilkas blad och grenar de lefva. Som de hänga och röra sig i trädgrenarna med hufvud och rygg nedåt vända, äro håren riktade Ai (Bradypus tridactylus). från buksidan mot ryggen. På marken röra de sig med stor svårighet. De förekomma endast i centrala och tropiska Syd-Amerikas skogar. Till familjen höra två släkten: 1) A i, Bradypus (se