Šenoa [ʃe'nåa], August, kroatisk författare, f. 1838 i Agram, d. 1881, studerade vid universitetet i Prag, hvarifrån han 1862 sände till en kroatisk tidskrift bref, Dopise iz Zlatnoga Praga, som gåfvo uppslag till den vittra journalistiken i Kroatien. Sin skönlitterära verksamhet begynte han i Wien 1864 med den satiriska novellen Vječni žid u Zagrebu (Den vandrande juden i Agram). 1867 flyttade han till Agram, där han blef stadsnotarie, sedan senator, dramaturg vid nationalteatern och redaktör af den 1869 uppsatta tidskriften "Vienac". 1872 utkom hans populära historisk-romantiska roman Zlatarovo zlato (Guldsmedens guld) med lokalt ämne från 1500-talet. Bland hans många romaner och noveller, som behandla uteslutande patriotiska ämnen från olika tidsåldrar, märkas Seljačka buna (Bondeupproret; 1877), bondenovellen Prosjak Luka (Tiggaren Luka; 1879) och Kletva (Förbannelsen; fullb. af J. E. Tomić). Gripen af den "illyriska" rörelsen, skref han ock patriotisk lyrik, som i urval utgafs af Franjo Marković 1882. Hans samlade berättelser på prosa publicerades i 8 dlr 1883--1900 af litteratursällskapet "Matica Hrvatska" i Agram. A-d J. Senon, Senonetagen, fr. Sénonien (efter senonernas hufvudstad Sens), geol., den emellan turon och danien liggande etagen af kritsystemet; senon bildar de äldsta i Sverige förekommande kritaflagringarna. Se Kritsystemet, sp. 1476--77. A. Hng. Senoner, ett forngalliskt folk, bosatt i det område, som upptas af dep. Seine-et-Marne, Loiret och Yonne. Deras hufvudstad var Agedincum (oriktigt Agendicum, nuv. staden Sens). En del senoner utvandrade 400 f. Kr. till Italien, slog sig ned i Umbrien och deltog i de italiska folkens strider med Rom, tills de år 283 f. Kr. fullständigt underkufvades af konsuln Publius Cornelius Dolabella. På deras område anlades den romerska kolonien Sena Gallica (nuv. Senigallia) i det land, som efter dem kallades ager gallicus (mellan Ariminium och Ancona). Kolonien fick tillnamnet "Gallica" för att skiljas från Sena Julia (Siena). J. C. Senones [sənå'n], stad i franska dep. Vosges vid lokalbanan Etival--S. 4,151 inv. (1901). Fordom berömdt kloster (grundlagdt omkr. 660) och ett gammalt slott, som förr egdes af furstarna af Salm, men nu liksom klosterbyggnaden är bomullsspinneri. J. F. N. Senonetagen [-āʃen], geol. Se Senon. Se non è vero, è ben trovato [se nån e ve'rå, e ben tråvātå], it., "om det icke är sant, så är det åtminstone bra påhittadt", ett ordstäf, hämtadt från Giordano Brunos dialoger "Gli eroici furori" (1585). Señor [senjå'r, sp. (af lat. se'nior), titel för män, herre. Under det att Don brukas endast vid förnamn, används Señor antingen framför efternamnet eller också tillsammans med Don, då både för- och efternamn utsättas, t. ex. Señor Don Eugenio Sellés. -- Señōra, titel för gifta kvinnor, fru. -- Señori'to, titel för yngre män. -- Señori'ta, titel för ogifta kvinnor, fröken. Jfr Senhor, Seigneur och Signore. -- Om señor hidalgo se Hidalgo. Ad. H-n. Senoren, större bebodd ö i Blekinge skärgård, vid Karlskrona, mellan Sturkö och fastlandet, tillhörande Ramdala socken. Senreflexer. Se Lateralskleros och Reflex 1. Senrenässans. Se Renässans, sp. 1419. Senromansk stil. Se Romansk stil, sp. 710. Sens [sã's], arrondissemangshufvudstad i franska dep. Yonne (Champagne), vid floden Yonne samt Lyon- och Östbanan, 113 km. s. ö. från Paris. 13,516 inv. (1911; i hela kommunen 15,034). Staden är säte för en ärkebiskop och en handelsdomstol samt har en vacker, gotisk katedral (helgad åt S:t Stefan, påbörjad 1140, men fullb.

Katedralen i Sens.

först under förra hälften af 1500-talet; se fig.), med präktiga glasmålningar, ärkebiskopspalatset, officialitetet (fordom andlig domstol, från 1200-talet, restaureradt dels af Viollet-le-Duc, dels senare), ett nytt rådhus (1902), ett viktigt stadsarkiv, bibliotek (30,000 bd) och flera museer (bl. a, ett rikt arkeologiskt) samt lycée. Industrien omfattar tillverkning af gödselmedel, velocipeder, automobiler, landtbruksredskap. Liflig handel med säd, vin och kol. -- S. var de galliske senonernas hufvudstad och kallades i forntiden Agedincum (den ofta förekommande formen Agendicum är oriktig) l. Civitas senonum. Det blef på 300-talet säte för en biskop och sedermera för en ärkebiskop, hvilken bar titeln primas öfver Gallien och Germanien. -- I stadens domkyrka invigdes 1164 af ärkebiskop Eskil i Lund i närvaro af påfven Alexander III, som vid den tiden undan kejsar Fredrik I tagit sin tillflykt till Frankrike, Sveriges förste ärkebiskop, biskop Stefan i Uppsala. Se N. Söderblom, "Ärkebiskop Stefans invigning i