105 Sensitometri 106 stigande olika vinkeluttagningarna A och B (från 1° till 200°) tillföras den på andra sidan skifvan i kassetten C placerade plåten olika, noga kända ljusmängder. Efter framkallning erhålles en skala Fig. 1. Scheiiiers sensitometer. med fält af olika svärtningar, en s. k. tidsskala. Ju känsligare plåten är, desto flera fält bli synliga, och känsligheten uttryckes i scheiner-grader (Sch0). För att kallas högkänslig bör en plåt ha 16-17 Sch0. - Plåtens praktiska värde bestämmes emellertid icke endast af dess absoluta känslighet, utan äfven af dess förmåga att i motsvarande svärtningar återge de olika ljusmängder, som inverkat på densamma. Sensitometrien innebär äfven att bestämma denna egenskap, d. v. s. plåtens gradation. Svärtningen hos de olika fälten mätes rned tillhjälp af en speciell fotometer. Man bestämmer därvid förhållandet mellan det infallande och det genomgående ljuset ( 7 j. Ju kraftigare svärtningen hos ett fält är, d. v. s. ju större den utfällda silfvermängden är (jfr Fotografi, sp. 997), desto större svärtningstal erhålles. I stället för att uttrycka svärtningen 8 direkt med de sålunda erhållna talen tager man af praktiska skäl dess logaritmer, alltså S = log ~f-. (Man erhåller därigenom värden, som äro direkt proportionella mot den utfällda silfvermängden.) Af sätter man i ett koordinatsystem svärtningstalen i lodrät led och i vågrät led log it, d. v. s. logaritmerna för de olika ljusmängder, som inverkat (genom att taga logaritmerna för dessa värden erhåller man tal, som någorlunda motsvara ögats sätt att uppfatta olika ljusstyrkor) och sammanbinder med en linje de sålunda erhållna punkterna, erhålles en kurva, plåtens s. k. svärtningskurva 1. karakteristiska kurva, hvilken på ett synnerligen tydligt och öfversiktligt sätt anger den i fråga varande plåtens karaktär och ändamålsenlighet för olika slags arbeten. Fig. 2 återger en dylik kurva. Som af densamma framgår, kan man särskilja 4 olika områden. Den med NE betecknade sträckan motsvarar området för normal exponering. Inom detta område tilltar svärtningen i det närmaste proportionellt mot logaritm för den inverkade ljusmängden it. Framför detta område ligger perioden för underexponering, i fig. betecknad VE, och efter densamma området för öfverexponering, betecknadt ÖE. Hos en plåt med god gradation bör sträckan NE utgöra en ej alltför kort, i det närmaste rak linje, som har ungefär 45° lutning mot koordinat-axlarna. Det bör emellertid anmärkas, att fram-kallningstiden och framkallarens temperatur ha 1 2 5 Fig. 2. Svärtningskurva. inflytande på kurvans lutning och form. Genom att i praktiken exponeringstiden anpassas så, att den faller på ett område, som motsvarar kurvans raka del, erhåller negativet den riktigaste grada-tionen. Ju längre denna raka del är, inom desto större gränser kan exponeringstiden, med bibehållen god gradation hos den erhållna bilden, varieras, och desto större exponeringslatitud säges plåten ha. Som af kurvans vidare sträckning framgår, aftar svärtningen vid mycket stark öfverexponering. Detta fenomen, som man kallar solarisa-tion, inträder vanligen tydligt vid 8,000-10,000 gånger öfverexponering. - I England används mest Hurter och Driffields system för beteckning af ljuskänsligheten hos fotografiska plåtar. Vid detta system härledes känsligheten ur svärt-ningskurvan, i det att det raka stycke af kurvan, som motsvarar normal exponering, rätlinigt utdrages nedåt, så att det träffar x-axeln (på ofvan-stående diagram antydt med den streckade linjen), på hvilken ljusmängderna i sekund-meter-ljus äro afsätta. Det värde man här afläser kallas inertia (tröghet); genom att dividera detta värde i 34 erhållas det s. k. aktionografiska talet, som utgör ett relativt mått på känsligheten. Om inertia för en viss plåt t. ex. befinnes vara 0,15, betecknas 34 den med känslighetstalet 226 H & D, ty ~-= 226. I motsats till de förut nämnda, på tröskelvärdet grundade metoderna, tar alltså Hurter och Driffield i sitt system hänsyn äfven till den för plåtens praktiska användning så värdefulla gradationen. Hurter och Driffields aktionografiska tal äro, i motsats till Warnerkes och Scheiners gradtal, proportionella mot känsligheten, d. v. s. en plåt, som är betecknad med 300 H & D, fordrar hälften så lång exponeringstid som den, som har beteckningen 150 H & D. - Litt.: Eder, "Ausfuhrliches hand-buch der photographie" (111,1903) och "Zeitschrift fiir wissenschaftliche photographie", arg. 1903, Mees & Scheppard, samma tidskrift, arg. 1904 och 1905, och A. Odencrants, "Bidrag till frågan om fotografisk fotometri" (akad. afh., 1915) och uppsats i "Svenska fotografen" (1915). J. Htzg-