133 Serapis-Serbien (Gränser. Storlek. Ytbildning. Geologiska förhållanden.) 134 fall. - 2. Läkare. Se Medicin, sp. 1428. - 3. Biskop. Se Kyska litteraturen, sp. 1356. 1. Hj. H-t. Serapis 1. S a ra p is, en egyptisk gud, som enligt sägnen under en af de förste Ptolemeerna kommit från Sinope till Alexandria. I denna stad blef han föremål för en storartad kult. Måhända har likheten i namn och delvis i funktioner mellan honom och den inhemske egyptiske Asar-Hapi (Osiris-Hapi) underlättat den förstnämndes inrym- Serapis tronande (som underjordens gud, med Cerberus vid sin sida); på hjässan ett sädesmått. Antik staty i Museo Pio-Clementino, Kom. mande i egypternas panteon. I och med Alexan-drias öfverhandtagande makt och inflytande stegrades denne guds anseende. S. identifierades till sist med solguden själf och ställdes därigenom liksom i spetsen for gudavärlden. Från Alexandria utbredde sig kulten af Serapis dels i Egypten, hvarest spår däraf möta i de många Serapishelge-domarna, de s. k. Serapea (se Serapeum), dels till Medelhafvets norra kusttrakter, där S. flerstädes, särskildt i Italien, åtnjöt ett anseende, större än till och med i Alexandria, ett anseende så stort, att myndigheterna ingrepo för att något stäfja den fanatiska hopens excesser. Bland de klassiska folkens gudar liknar han mest Pluto, med hvilken han också vanligen sammanställes, hvarför han väl snarare liksom sin egyptiske förebild bör betraktas som en underjordens än som en dagens och himmelens gud. K. P-* Séraskér (Sér-i-askér), den turkiske krigs, ministern (se Serdär). - Seraskerät (S er-ask i er a t), turkiska krigsministeriet (se K o n-s t a n t i n o p e l, pl. I, fig. 6). Seravezza [-ve'ttsa]. Se Serravezza. Seravschan, Sarafschan, flod i Turkestan, upprinner på Seravschan-glaciären i närheten af Koksu i Alaibergen och strömmar i västlig riktning i en trång dal mellan Turkestankedjan i n. och Seravschanbergen i s. Utkommen ur denna dal vid fortet Pendsjakent i östra delen af landskapet Seravschan, delar sig floden i flera armar, af hvilka en flyter förbi staden Samarkand, hvilka åter samlas till en vid gränsen till Buchara. Floden, som hittills alltjämt haft västlig riktning, böjer sig 70 km. v. om gränsen åt s. v., förser genom en kanal staden Buchara med vatten samt försvinner i sanden s. om byn Kara-Kul 60 km. s. v. om Buchara och 30 km. från Amu-darja, hvars biflod den förr var. Dess vatten afledes i mycket stor utsträckning genom kanaler till bevattningsändamål. Järnvägen till Samarkand håller sig ända från Kara-Kul i dess närhet. Längd 886 km. J. F. N. Seravschanbergen (Serafschanbergen). Se Karategin. Serber. Se Serbien, sp. 136-137 och 142. Serbien (serb. Srbija, turk. Sirp), konungarike i mellersta delen af Balkanhalfön. Gränser. Storlek. S. gränsar i n. till Ungern och Slavonien, från hvilka länder det skiljes genom Donau och Save, i v. till Bosnien (gränsflod Drina), Montenegro och Albanien, mot hvilket gränsen följer Svarta Drina och Ochridasjön, i s. till Grekland, där gränsen går s. om Ochrida, tvärs öfver Presbasjön och därifrån i hufvudsakligen östlig riktning till Doiransjön, i ö. till Bulgarien (längst i n. är Timok gräns) och Rumänien (gräns Donau). Sedan genom freden i Bukarest (1913). S:s område nära nog fördubblats, är dess areal 87,780 kvkm. (förut 48,300 kvkm.). Ytbildning. Geologiska förhållanden. Landet är fylldt af berg och kullar och genomdraget af en mängd floder, hvilkas dalar ofta äro smala klyftor. I nordvästra delen tillhöra dessa berg dinariska systemet och ha dettas riktning från n. v. till s. ö., ö. om Morava gå de åt ö. eller n. i riktning mot Balkan eller Transsylvanska alperna. Inom det förra området träffas så höga toppar som Povljen planina (1,480 m.), Golija planina (1,931 m.) och den malmrika åsen Kopaonik, som i Borovnjak (Suvo Rudisjte) når 2,160 m., medan de nordöstra bergen kulminera i Lisak (1,453 m.) och i Siljak (1,566 m.). Mellersta S. har sina högsta toppar i kedjan Stara planina, som bildar gräns mot Bulgarien och hör till Balkansystemet. Där når Pobježdin potok 2,119 m. och Midžor 2,186 m. Den sydliga, senast från Turkiet eröfrade landsdelen, är ej mindre än norra delen fylld af berg, men innesluter också landets två största slätter Kosovo polje (se d. o.) och Monastirbäckenet (Pelagoni l. Bitolia) n. ö. om Presbasjön. Af bergen här märkas Sjar planina, med toppen Lju-beten, Bigla ö. om Presbasjön, med toppen Peristeri (2,530 m.), och Nidje Košuf på gränsen mot Grekland, med toppen Kaimakstjalan (2,517 m.). Till sin geologiska byggnad är S. mycket omväxlande. Bergen i v. höra till dinariska veckningsområdet och äro sålunda af mesozoiska kalklager, ehuru de högsta topparna i regel äro s. k. granitöar. Nordöstra S. består af kristalliniska skiffrar jämte granit och diorit, hvilka bildningar öfver hufvud taget äro förhärskande i hela östra S. Paleozoiska skiffrar bilda Sjar planina och bergen ö. om Ochrida- och Presbasjöarna. Östligare uppträda kristalliniska skiffrar, som ännu under tertiärtiden varit utsatta för veckningar. Inom kalkområdet förekomma i mängd s. k. karstföreteelser (doliner, poljer, katavotrer). Men äfven öfriga delar af S. utmärkas genom af berg kringslutna bäcken. Så är Moravadalen en serie sådana skilda från hvarandra genom