Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serafimermedaljen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
133
Serapis-Serbien (Gränser. Storlek. Ytbildning.
Geologiska förhållanden.)
134
fall. - 2. Läkare. Se Medicin, sp. 1428. -
3. Biskop. Se Kyska litteraturen, sp. 1356.
1. Hj. H-t.
Serapis 1. S a ra p is, en egyptisk gud, som enligt
sägnen under en af de förste Ptolemeerna kommit från
Sinope till Alexandria. I denna stad blef han föremål
för en storartad kult. Måhända har likheten i namn
och delvis i funktioner mellan honom och den inhemske
egyptiske Asar-Hapi (Osiris-Hapi) underlättat den
förstnämndes inrym-
Serapis tronande (som underjordens gud, med Cerberus
vid sin sida); på hjässan ett sädesmått.
Antik staty i
Museo Pio-Clementino, Kom.
mande i egypternas panteon. I och med Alexan-drias
öfverhandtagande makt och inflytande stegrades
denne guds anseende. S. identifierades till sist
med solguden själf och ställdes därigenom liksom i
spetsen for gudavärlden. Från Alexandria utbredde
sig kulten af Serapis dels i Egypten, hvarest spår
däraf möta i de många Serapishelge-domarna, de
s. k. Serapea (se Serapeum), dels till Medelhafvets
norra kusttrakter, där S. flerstädes, särskildt
i Italien, åtnjöt ett anseende, större än till
och med i Alexandria, ett anseende så stort,
att myndigheterna ingrepo för att något stäfja den
fanatiska hopens excesser. Bland de klassiska folkens
gudar liknar han mest Pluto, med hvilken han också
vanligen sammanställes, hvarför han väl snarare
liksom sin egyptiske förebild bör betraktas som en
underjordens än som en dagens och himmelens gud.
K. P-*
Séraskér (Sér-i-askér), den turkiske krigs, ministern
(se Serdär). - Seraskerät (S er-ask i er a t),
turkiska krigsministeriet (se K o n-s t a n t i n o
p e l, pl. I, fig. 6).
Seravezza [-ve’ttsa]. Se Serravezza.
Seravschan, Sarafschan, flod i Turkestan,
upprinner på Seravschan-glaciären i närheten af
Koksu i Alaibergen och strömmar i västlig riktning
i en trång dal mellan Turkestankedjan i n. och
Seravschanbergen i s. Utkommen ur denna dal vid
fortet Pendsjakent i östra delen af landskapet
Seravschan, delar sig floden i flera armar, af
hvilka en flyter förbi staden Samarkand, hvilka åter
samlas till
en vid gränsen till Buchara. Floden, som hittills
alltjämt haft västlig riktning, böjer sig 70 km. v. om
gränsen åt s. v., förser genom en kanal staden
Buchara med vatten samt försvinner i sanden s. om
byn Kara-Kul 60 km. s. v. om Buchara och 30 km. från
Amu-darja, hvars biflod den förr var. Dess vatten
afledes i mycket stor utsträckning genom kanaler till
bevattningsändamål. Järnvägen till Samarkand håller
sig ända från Kara-Kul i dess närhet. Längd 886 km.
J. F. N.
Seravschanbergen (Serafschanbergen). Se Karategin.
Serber. Se Serbien, sp. 136-137 och 142.
Serbien (serb. Srbija, turk. Sirp), konungarike i
mellersta delen af Balkanhalfön.
Gränser. Storlek. S. gränsar i n. till Ungern och
Slavonien, från hvilka länder det skiljes genom
Donau och Save, i v. till Bosnien (gränsflod Drina),
Montenegro och Albanien, mot hvilket gränsen följer
Svarta Drina och Ochridasjön, i s. till Grekland,
där gränsen går s. om Ochrida, tvärs öfver Presbasjön
och därifrån i hufvudsakligen östlig riktning till
Doiransjön, i ö. till Bulgarien (längst i n. är Timok
gräns) och Rumänien (gräns Donau). Sedan genom freden
i Bukarest (1913). S:s område nära nog fördubblats,
är dess areal 87,780 kvkm. (förut 48,300 kvkm.).
Ytbildning. Geologiska förhållanden. Landet är fylldt
af berg och kullar och genomdraget af en mängd floder,
hvilkas dalar ofta äro smala klyftor. I nordvästra
delen tillhöra dessa berg dinariska systemet och ha
dettas riktning från n. v. till s. ö., ö. om Morava
gå de åt ö. eller n. i riktning mot Balkan eller
Transsylvanska alperna. Inom det förra området träffas
så höga toppar som Povljen planina (1,480 m.), Golija
planina (1,931 m.) och den malmrika åsen Kopaonik,
som i Borovnjak (Suvo Rudisjte) når 2,160 m., medan
de nordöstra bergen kulminera i Lisak (1,453 m.) och i
Siljak (1,566 m.). Mellersta S. har sina högsta toppar
i kedjan Stara planina, som bildar gräns mot Bulgarien
och hör till Balkansystemet. Där når Pobježdin potok
2,119 m. och Midžor 2,186 m. Den sydliga, senast från
Turkiet eröfrade landsdelen, är ej mindre än norra
delen fylld af berg, men innesluter också landets
två största slätter Kosovo polje (se d. o.) och
Monastirbäckenet (Pelagoni l. Bitolia) n. ö. om
Presbasjön. Af bergen här märkas Sjar planina, med
toppen Lju-beten, Bigla ö. om Presbasjön, med toppen
Peristeri (2,530 m.), och Nidje Košuf på gränsen mot
Grekland, med toppen Kaimakstjalan (2,517 m.). Till
sin geologiska byggnad är S. mycket omväxlande. Bergen
i v. höra till dinariska veckningsområdet och äro
sålunda af mesozoiska kalklager, ehuru de högsta
topparna i regel äro s. k. granitöar. Nordöstra
S. består af kristalliniska skiffrar jämte granit
och diorit, hvilka bildningar öfver hufvud taget äro
förhärskande i hela östra S. Paleozoiska skiffrar
bilda Sjar planina och bergen ö. om Ochrida- och
Presbasjöarna. Östligare uppträda kristalliniska
skiffrar, som ännu under tertiärtiden varit
utsatta för veckningar. Inom kalkområdet förekomma
i mängd s. k. karstföreteelser (doliner, poljer,
katavotrer). Men äfven öfriga delar af S. utmärkas
genom af berg kringslutna bäcken. Så är Moravadalen
en serie sådana skilda från hvarandra genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
