ungtertiära berg, som blott genom en smal, af floden bildad dalfåra stå i förbindelse med hvarandra. Floder. Norra S:s viktigaste floder äro gränsfloderna Donau och Save samt de till dem flytande Drina, Morava och Timok. Af dessa kan Morava framhållas som S:s hufvudflod, enär landets förnämsta del är Moravas flodområde. Genom vinsten från Turkiet 1913 fick S. ännu en betydande flod, Vardar, som i sitt öfre lopp flyter genom serbiskt område och jämte sina bifloder afvattnar denna del af landet. Endast landets allra västligaste delar afflyta till Adriatiska hafvet, hufvudsakligen genom Ochridasjöns aflopp Svarta Drin. Klimat. Växt- och djurvärld. Klimatet är ganska kontinentalt och uppvisar stora olikheter mellan låglandet vid Donau och de södra bergstrakterna. Belgrad har en jan.-temperatur af -1° med extremer ända till -15°, medan julitemperaturen är 23° och årsmediet är omkr. 11°. I Skoplje (290 m. ö. h.) vid öfre Vardar har jan. -1,1°, juli 24,1° och året 11,8° i medeltal; men i bergen ligger snön flera månader. Nederbörden faller hufvudsakligen på våren och försommaren (april--juli) samt i okt. och stiger i Belgrad till 660 mm. Floran påminner om södra Rysslands eller mellersta Europas. Den saknar Medelhafsregionens alltid gröna löfträd. Slätterna sakna trädväxt, men bergen äro skogklädda. Vid Sjar planina gå ekarna till 1,500 m., därofvan vidtar en alpregion till 2,500 m. De talrikast förekommande löfträden äro ekar af flera arter, som ge upphof till den stora svinafveln, vidare bokar, askar, almar, lindar och valnötsträd. Barrträden spela liksom på den öfriga delen af halfön en mindre roll och förekomma hufvudsakligen på bergen i sydvästra delen af landet. Vid Ochrida växa pinjer och cypresser. Svårgenomtränglig småskog täcker stora områden. Faunan eger flera märkliga representanter. Björnen förekommer i aflägsnare bergstrakter, vargen är allmän. Stengeten vistas i stort antal på Sjar planina, hjortar, rådjur och vildsvin uppträda i alla större skogar, örnar, storkar, fasaner och en mängd vattenfåglar äro likaledes allmänt förekommande; floderna äro rika på fisk.

Serbiska folkdräkter.

Befolkningen utgjorde i det gamla området 2,911,701 inv. 1910, med öfvervikt för mankönet (mot 1,000 män 937 kvinnor). Folkökningen är snabbare än i något annat europeiskt land utom Ryssland (16 per 1,000 inv. årligen; i Sverige 7,6). I de delar, som vunnos 1913, har folkmängden beräknats till 1,636,291 pers. Af 1910 års befolkning bodde endast 382,882 (13,3 proc.) i städer. Folktätheten var 1910 61 inv. på 1 kvkm., den högsta på Balkanhalfön, men de nytillkomna delvis glest befolkade landskapen torde sänka siffran. Ehuru S. har en etnografiskt ganska blandad befolkning, utgöra dock de icke-serbiska folkelementen -- rumäner, bulgarer, albaner, greker, turkar, österrikare och ungrare, tyskar, judar (5,729) samt zigenare (46,148) -- endast ett mindretal, medan de rene serberna voro 2,778,706. Detta enligt 1910 års statistik. Genom eröfringen 1913 har serbernas antal växt, men äfven albanernas, grekernas och turkarnas, så att proportionen mellan folken sannolikt icke är mycket ändrad. Ty i detta nya område bo serber i stort antal, och det turkiska vilajetet Kosovo, som var en del af detsamma, kallades Gamla Serbien, emedan det varit centrum i det medeltida storserbiska riket. Den serbiska folkstammen tillhör den stora slaviska folkfamiljens södra gren, är således närmare besläktad med ryssar än med polacker och tjecher, men har dessutom med säkerhet i sig upptagit största delen af landets ursprungliga befolkning. Serbiska folket är, trots