sammanslutning under arfsberättigade furstar, bland hvilka den tidigast omnämnde är Vysjeslav (omkr. 780), den förste mera tydligt skönjbare Vlastimir (omkr. 850). De bysantinske kejsarna uppehöllo länge öfver dem en öfverhöghet, som var reell eller nominell alltefter rikets växlande styrka, och äfven bulgarerna, med hvilka serberna befunno sig i ständiga strider, utbredde i början af 900-talet sitt välde öfver dem, hvarifrån de emellertid frigjorde sig under Tsjaslav (omkr. 931). Sedan bysantinska riket 1018 fullständigt kufvat bulgarerna och därigenom äfven på den sidan kommit i direkt grannskap till S., öfvergick för detta land det förut ofta fördelaktiga skyddsförhållandet till ett tryckande beroende, åtföljdt af upprepade krig. I kyrkligt afseende påverkades serberna både från ö. och v. Deras kristnande (under 600- och 700-talen) hade sannolikt urspr. utgått från det romerska Dalmatien, och särskildt i kusttrakterna vid Adriatiska hafvet stodo de äfven senare i liflig beröring med den latinska kyrkan, men å andra sidan aflägsnades de från denna genom bruket af de cyrilliska kyrkoböckerna, och i det inre landet kommo de under starkt inflytande från den grekiska kyrkan, framför allt det greciserade (urspr. bulgariska) ärkebiskopsdömet i Ochrida. S. var vid denna tid deladt i två riken, det ena i kustländerna (Dioklitien etc.); det andra i det inre S. med medelpunkt i borgen Ras (nära det nuv. Novibazar). Under 1000-talet var det förra mest framträdande, och dess härskare, Stefan Vojislav och hans ättlingar (dessa antogo konungatiteln), kämpade ofta framgångsrikt mot bysantinerna, men under 1100-talet miste det sin betydelse. I stället blef nu det inre S. hufvudmakten, särskildt sedan Stefan Nemanja omkr. 1170 genom en revolution blifvit storzjupan, såsom härskarna i detta rike kallades. Han bekämpade grekerna, förbunden än med Venezia, än med Ungern, än med de genomtågande korsfararna och det nya bulgariska riket, eröfrade flera af kuststäderna vid Adriatiska hafvet och återstoden af det dioklitiska riket och utvidgade sitt rikes gränser äfven åt ö. och s. Han abdikerade 1196, och följande sin yngste sons Rastkos (S:t Savas) exempel och själf ett föredöme för flera senare serbiska härskare, gick han i kloster under namnet Simeon (d. omkr. 1199 på Athos). Hans son Stefan (1196--omkr. 1228) häfdade i strider mot grannar och släktingar arfvet från fadern; han blef 1217 af en påflig legat krönt till konung (däraf namnet prvovjentsjani kralj, "den förstkrönte konungen"), medan han 1219 med den grekiske patriarkens goda minne, men i strid mot ärkebiskopen af Ochrida, genomförde upprättandet af ett eget serbiskt ärkebiskopsdöme med hans broder, den ofvannämnde Sava, som förste innehafvare. Nära hundra år härskade sedan två generationer af nemanjider: Stefans söner Stefan Radoslav, Stefan Vladislav och Stefan Urosj I (störtad 1276) och den sistnämndes söner med den inflytelserika fransyskan Helena (d. 1314) Stefan Dragutin (d. 1316) och den duktige krigaren Stefan Urosj II Milutin (1282--1321, bekant för sina många giftermål). S., som tack vare ett inbringande bergsbruk kunde underhålla en stark krigsmakt, behöll under denna tid under yttre och inre strider en betydande ställning på den nu (efter Konstantinopels eröfring af korsfararna 1204) politiskt mer än vanligt söndersprängda Balkanhalfön, där också utomstående makter, särskildt Ungern och olika italienska stater, sökte göra sin makt gällande. I tronstriderna efter Urosj II:s död segrade slutligen hans yngste, under ett uppror mot fadern delvis bländade son Stefan Urosj III (1321--31), hvilken 1330 besegrade bulgarerna, men 1331 störtades af sin son Stefan Dusjan och s. å. dödades i fångenskapen. Stefan Dusjans (Dušans) regering (1331--55) var serbiska rikets glansperiod. Under inblandning i de inre striderna i bysantinska riket, ständigt i godt förhållande till Venezia, men i upprepade strider med Ungern och Bosnien, utvidgade han betydligt sitt rikes gränser först i Macedonien och Albanien (1342--45), sedan öfver Epirus och Tessalien (1348). Drömmande om herraväldet öfver Konstantinopel, antog han 1345 titeln "serbernas och grekernas kejsare", upphöjde den serbiske ärkebiskopen till patriark, hvilket föranledde en tids brytning med den grekiska kyrkan, och lät 1346 kröna sig i Skoplje (Üsküb). Ett lysande hof efter bysantinskt mönster spred glans öfver hans rike, och dess inre förhållanden reglerades genom en lagkodifikation (1349). Oroad genom turkarnas hotfulla uppträdande på Balkanhalfön, inledde han (1354) underhandlingar med påfven i Avignon, af hvilken han, erbjudande sitt erkännande af påfvens ledande ställning inom kristenheten, ville autoriseras som dennas öfverbefälhafvare ("capitaneus") mot turkarna, men ett nytt krig mot Ungern tog hans uppmärksamhet i anspråk på närmare håll, och han afled kort därefter, 1355. Hans lysande välde hade icke hunnit byggas fastare, än att det redan under hans svage son Urosj (1355--71), S:s siste härskare af nemanjidernas ätt, lossnade i sina fogar. Som konung bredvid honom uppträdde 1366 den mäktige hofmannen <sp<Vukasjin, som emellertid, då han upptog kampen mot de framträngande turkarna, 1371 stupade i det förkrossande nederlaget vid Tsjirmen (Čirmen). Serbiska riket var nu upplöst i flera delfurstendömen under inbördes stridande furstar. I det egentliga S. voro bland dessa de mest framträdande "knes" (furst) Lazar (Lasar) Chrebeljanovitj och hans måg Vuk Brankovitj. Motståndet mot turkarna uppbars främst af Lazar, hvilken 1387 besegrade dem vid Plotsjnik, men 15 juni 1389 dukade serbiska hären under i slaget på Kosovo polje (se d. o.), hvari både sultan Murad I och Lazar bragtes om lifvet. Denna i folkvisorna besjungna drabbning brukar räknas som tidpunkten för serbiska rikets undergång. Det existerade emellertid ännu någon tid, ehuru för det mesta som turkisk vasallstat, under kristna furstar med den grekiska titeln "despoter". Lazars kloka änka Militsa, som tillhörde en gren af nemanjidernas släkt, upprätthöll först regentskapet för sina omyndiga söner, af hvilka Stefan Lazarevitj (d. 1427) efterträddes af sin systerson Georg Brankovitj (1427--56). S:s mellanställning under de ständiga krigen mellan Turkiet och Ungern var ingalunda lätt. Georg, som 1439 flydde till Ungern undan ett segerrikt