anfall af turkarna, bidrog där att framkalla 1443--44 års lyckosamma fälttåg mot dem och lyckades återvinna sitt rike, men under de fortsatta krigen intog han, fullföljande sina egna syften, en ombytlig hållning. Hans död 1456 (vid mellan 80 och 90 års ålder) åtföljdes af inbördes strider mellan hans arftagare, och 1459 lade turkarna så godt som hela S. under sitt omedelbara välde. Äfven dess kyrkliga själfständighet upphörde för en tid, då det s. å. underordnades patriarkatet i Ochrida. 2. S. som turkisk provins. S. delade sedan samma öden som Turkiets öfriga europeiska provinser, utsatt för förtryck, särskildt under Osmanska rikets svaghetsperioder. Lifligare än i hemlandet upprätthölls ett nationellt medvetande hos de serbiske emigranter, som vid olika tillfällen i stort antal slogo sig ned i Ungern, där också en kyrklig organisation för deras räkning uppväxte. I S. återupprättades i midten af 1500-talet det nationella patriarkatet i Ipek och existerade trots två patriarkers (båda med namnet Arsenij) "exodus" till Ungern 1690 och 1789--40 ända till 1766, då det upphäfdes och förenades med det grekiska patriarkatet i Konstantinopel. Sedan mot slutet af 1600-talet Österrike öfvergått till offensiven mot turkarna, blef S. gång på gång krigsskådeplats; en stor del däraf tillhörde kejsaren under tiden mellan frederna i Pozarevac 1718 och Belgrad 1739, och serbiska friskaror understödde under de olika krigen de österrikiska invasionsarméerna. Någon allmän resning uppstod dock icke i samband med dessa händelser, om de också naturligtvis bidrogo till nationalkänslans mognande och stärkande. 3. Frihetskriget och halfsuveränitetens tid. Den omedelbara utgångspunkten för S:s återupprättande som stat är att söka i det skräckvälde, som janitscharhöfdingarna ("dahierna") oberoende af turkiska regeringen där utöfvade under 1800-talets första år. I febr. 1804 utbröt i S. en resning, urspr. riktad mot dem, men efter hand vänd mot turkarna öfver hufvud, särskildt sedan Porten afvisat de fordringar på större själfstyrelse m. m., med hvilka serberna 1805 på rysk uppmaning vände sig direkt till denna. Under ledning af Kara-Georg (se d. o.) och andra höfdingar ("gospodarer") gjorde sig serberna 1806--07 till herrar öfver hela paschalikatet Belgrad med själfva hufvudstaden, och en organisation af den nya statsbildningen började uppväxa med Kara-Georg som öfveranförare, ett råd ("sovjet") på tolf personer och en folkförsamling ("skupsjtina"), af hvilken Kara-Georg begagnade sig (1811) för att öka sin maktställning i förhållande till de andre gospodarerna. Medan Österrike förhöll sig på det hela taget kyligt mot resningen, fick den af ryssarna, sedan de i slutet af 1806 råkat i krig med Turkiet, en hjälp, som under det med växlande framgång och under åtskilliga inbördes tvister förda frihetskrigets fortgång särskildt 1810 visade sig värdefull. Men i freden i Bukarest 1812 nöjde sig Ryssland, upptaget af kampen med Napoleon, för S:s räkning med allmänna bestämmelser om amnesti, inre själfstyrelse och rätt att betala sina afgifter till Porten direkt utan mellanhänder; dess fästningar skulle däremot åter besättas af turkarna. Efter resultatlösa förhandlingar med S. gingo dessa 1813 till anfall, och Kara-Georg jämte flera andra af resningens ledare flydde ur landet, som med lätthet åter bragtes under sultanens välde. Mot turkarnas nya våldsregemente utbröt under ledning af Milosj Obrenovitj (se Obrenovitj), som kvarstannat i landet och ingått förlikning med dem, våren 1815 åter en resning, som 1816 förmådde dem till vissa medgifvanden, hvilka i praktiken gåfvo S. en tämligen vidsträckt autonomi. Makten låg nu i Milosjs händer, å ena sidan emanerande från sultanen, å den andra grundad på hans ställning som serbernas höfding, hvilken i nov. 1817 konsoliderades, i det att han af de serbiske kneserna (ortsföreståndarna) formligen erkändes som öfverknes med arfsrätt inom sin familj. Mordet på den till S. återvände Kara-Georg i juli s. å., hvilket han själf beskylles att på turkisk befallning ha föranstaltat, befriade honom också från en farlig medtäflare, men inledde en släktfejd, som under ständiga växlingar räckte nästan ett århundrade. S:s ställning utåt befästes under hans regering. Efter 1828--29 års krig med Ryssland, som med användning af Bukarestfredens bestämmelser uppträdde för tillvaratagande af S:s intressen (konventionen i Akjerman 1826, freden i Adrianopel 1829), erkände sultanen genom en hatt-i-scherif af 1830 Milosjs ärftliga furstevärdighet, och en 1833 genomförd gränsreglering utvidgade S:s område i s. med sex distrikt. Genom förhandlingar med Porten och patriarken i Konstantinopel utverkades godkännandet af den serbiska nationalkyrkans återupprättande. I det inre vidtog Milosj åtskilliga förbättringar i administrativt, judiciellt och militärt afseende, vägar byggdes och skolor inrättades. Men hans despotiska styrelsesätt framkallade en opposition, som äfven tog sig uttryck i upprorsrörelser (1825); inför dess tilltagande styrka fann han 1835 klokast att införa en författning, som kringskar hans makt, och genom ett af sultanen utfärdadt "organiskt statut" af 1838 sattes en senat och en ministär vid hans sida. Ledd af bl. a. senatorn Vutsjitj och Milosjs egen broder Jevrem samt understödd af Rysslands representant, växte oppositionen honom öfver hufvudet, och 13 juni 1839 abdikerade han till förmån för sin son Milan. Då denne redan 8 juli s å. afled, kallades hans broder Mikael till makten, hvilken han 1840 tillträdde, men redan i sept. 1842 fördrefs han genom en likaledes af Vutsjitj ledd resning, och Kara-Georgs son Alexander utropades till furste. Alexander Karageorgevitj (1842--58) måste, på grund af Rysslands missnöje med den skedda förändringen, underkasta sig ett nytt val (juni 1843). Under hans regering, som till en början förflöt jämförelsevis lugnt, inträffade 1850-talets stora orientaliska kris. I kampen mellan suzeränen Turkiet och skyddsmakten Ryssland intog Alexander den väpnade neutralitetens försiktiga hållning, fastän starka krafter sökte draga honom in i kriget särskildt på Rysslands sida. Parisfreden 1856, som beröfvade Ryssland dess ställning som speciell beskyddare för Turkiets kristna folkslag, ställde S:s rättigheter under signatärmakternas samfällda