garanti. Alexanders nyktra politik under kriget bidrog emellertid ej att stärka hans ställning gentemot den växande misstämningen i landet, hvilken tog sig uttryck i en 1857 upptäckt sammansvärjning, som sträckte sig in i själfva senaten. Inom den 1858 sammankallade skupsjtinan härskade den bl. a. af Vutsjitj och I. Garasjanin ledda oppositionen, och i dec. förklarades Alexander afsatt, hvarpå han i jan. 1859 abdikerade. I stället inkallades åter den nära 80-årige Milosj Obrenovitj (1859--60), hvars ännu i åldern hårdhändta regering till stor del präglades af skarpa motsatser mot Turkiet. Efter hans död tillträdde hans son Mikael Obrenovitj (1860--68) med stöd af sin arfsrätt för andra gången regeringen. Medan han i det inre stärkte den furstliga myndigheten och genomförde en betydande förbättring af härväsendet, fullföljde han (med Garasjanin som ledande minister) i sin yttre politik energiskt sträfvandena att befria S. från de turkiska fästningsgarnisonerna, det påtagligaste tecknet på dess fortfarande beroende af sultanen. Turkarnas oförsiktiga bombardemang af Belgrad i juni 1862 föranledde genom sin återverkan på stormakterna (konferensen i Konstantinopel och protokollet af 4 sept. 1862) bortförandet af den turkiska civilbefolkningen från fästningarna och raseringen af ett par af dem. S. nöjde sig dock icke därmed, utan fortsatte sina militära och diplomatiska åtgärder, och genom direkta förhandlingar, förda af Ristitj (Ristić), med den af upproret på Kreta besvärade Porten genomdrefs 1867 utrymningen af Belgrad och de öfriga återstående fästningarna. Inom S. rådde vidtgående, särskildt af "omladinan" (se d. o.) närda planer på rikets förstoring, men i den mån Mikael kan ha varit benägen att göra dem till sina, stäcktes de genom mordet på honom i Topčiders park 10 juni 1868. Mordanstiftarnas förhoppning att kunna återföra Alexander Karageorgevitj på tronen korsades, i det att till furste utropades den ende återstående medlemmen af släkten Obrenovitj, Milan (1868--89; se d. o.). Under hans minderårighet styrdes S. af ett regentskap, bestående af Blasnavats, Ristitj och Gavrilovitj, hvilka 1869 genomförde en ny författning med förstärkning af skupsjtinans makt. Sedan Milan 1872 själf öfvertagit regeringen, tvangs han snart att taga ställning till den 1875 genom upproret i Hercegovina och Bosnien tillspetsade Balkankrisen. Efter åtskillig tvekan förklarade han i juli 1876 krig mot Turkiet, men förhoppningarna på hjälp utifrån svekos, den otillräckligt utrustade armén under den ryske panslavisten general Tjernajev blef i grund slagen (definitivt vid Djunis i okt.), och endast ett af Ryssland framtvingadt vapenstillestånd s. å. räddade S. från att krossas. Sedan det rysk-turkiska kriget 1877--78 vändt sig till ryssarnas förmån, grepo serberna i dec. 1877 åter till vapen och trängde framgångsrikt öfver sin östra gräns. Freden i San Stefano (3 mars 1878) med dess tillskapande af ett nytt stort Bulgarien, äfven omfattande af serberna eröfrade områden, var för dem en stor missräkning, och fastän Berlinfördraget (13 juli s. å.) gaf S. suveränitet och betydande gränsutvidgningar (bl. a. Niš, Pirot och Leskovac), kvarlefde ett starkt, icke minst mot Ryssland riktadt missnöje, bl. a. öfver godkännandet af den österrikiska ockupationen af Bosnien och Hercegovina. 4. S. som suverän stat. Den -- trots tillfälliga närmanden -- i stort sedt permanenta rysk-österrikiska intressemotsatsen i Balkanpolitiken återverkade under de följande årtiondena äfven på S:s inre förhållanden, i det att de radikala och liberala partierna i regel anslöto sig till Ryssland, medan Milan jämte det s. k. framstegspartiet ("naprednjatsi") ställde sig på Österrikes sida. Sedan den liberale Ristitj, som sedan april 1876 intagit en ledande ställning inom regeringen, på hösten 1880 afgått, anförtroddes denna under en längre tid mestadels åt medlemmar af framstegspartiet, bland hvilka M. Garasjanin särskildt gjorde sig gällande. Tillståndet i landet var under de af partistrider och finansiella svårigheter fyllda närmast följande åren synnerligen oroligt, den ryssvänlige metropoliten Mikael afsattes 1881 (återkallad 1889), och mycken oreda uppstod, då det Paris-konsortium (Bontoux' Union générale), som besörjde S:s järnvägsbyggnader, 1882 gick öfver ända. Proklamerandet af S. som konungarike 6 mars 1882 lugnade icke stämningen, i okt. s. å. utsattes Milan för ett attentat, och på den hösten 1883 till ministerpresident kallade Christitjs kraftåtgärder svarade radikalerna s. å. med en upprorsrörelse, som nedslogs med vapenmakt och föranledde häktningar eller landsflykt af åtskilliga bland deras ledare. I febr. 1884 öfvertog Garasjanin regeringen. I den genom Öst-Rumeliens våldsamma förening med Bulgarien (sept. 1885) framkallade nya Balkankrisen tog S. i "jämviktens på Balkan" namn energiskt position mot sina stamfränder och började 14 nov. krig. Dess armé blef emellertid i grund slagen (vid Slivnica och på serbisk mark vid Pirot), men till S:s lycka hejdade Österrike s. m. med sitt diplomatiska maktspråk bulgarernas framryckning, och en vapenhvila afslöts, som 3 mars 1886 i Bukarest förvandlades till fred utan någon förlust för S. Både Milans och Garasjanins ställning rubbades allvarligt genom det misslyckade företaget; den senare fick dock först i juni 1887 lämna plats för ett liberal-radikalt kabinett under Ristitj (vid årsskiftet Gruitj), hvilket redan i april 1888 fick vika för en ny ministär under konungamaktens trogna stöd, Christitj. Milan, hvars anseende ytterligare skadats genom hans skandalösa konflikt med sin gemål Natalia, utmynnande i skilsmässa 24 okt. s. å., sökte genom den nya frisinnade författningen af 3 jan. 1889 stärka sin ställning, hvarpå Christitj ersattes med Protitj. Han öfverraskade emellertid kort därefter sitt folk genom att 6 mars s. å. abdikera till förmån för sin son Alexander Obrenovitj, hvarpå han lämnade landet. Då konung Alexander I (1889--1903) var minderårig, uppdrogs styrelsen åt ett regentskap, bestående af Ristitj, Protitj (d. 1892) och Belimarkovitj. Ministären var till en början radikal (Gruitj, febr. 1891 Pasjitj l. Pašić), men ersattes genom ett hastigt drag i aug. 1892 med ett liberalt kabinett under Avakumovitj. Regentskapstiden var fylld af ofruktbara partistrider, för hvilka den