liberala författningen beredde en fruktbar jordmån, det finansiella tillståndet var dåligt, och förhållandet till Österrike försämrades; förvirringen ökades ytterligare genom drottning Natalias vistelse i landet, hvarifrån hon 1891 förvisades, medan däremot Milan s. å. rentaf förklarade sig beredd att afsäga sig sitt serbiska statsborgarskap. Under en starkt tillspetsad partisituation afsatte konung Alexander genom en statskupp 13 april 1893 regentskapet och öfvertog själf regeringen; i jan. 1894 återkom den 1893 med sin gemål formellt försonade Milan till S., och 21 maj 1894 återinfördes genom en ny kupp 1869 års nu reaktionärt verkande författning. De genom 1893 års statsstreck öfverraskade partierna hämtade emellertid snart krafter till nya förbittrade strider, ministärerna växlade hastigt (april 1893 Alexanders lärare Dokitj, dec. s. å. Gruitj, 1894 efter hvarandra Simitj, Nikolajevitj och Christitj, juli 1895 Novakovitj, dec. 1896 åter Simitj, okt. 1897 Georgevitj), och statsfinansernas tillstånd var betänkligt (öfverenskommelse i Karlsbad 1895 med utländska bankgrupper om räntereduktion för S:s statsskuld). Georgevitjs ministär (1897--1900) bragte för någon tid genom hårdhändta metoder stillhet i landet. Milan, som i jan. 1898 utnämndes till arméns öfverkommendant, utöfvade nu ett betydligt inflytande, hvilket framkallade skarpa slitningar med Ryssland. Ett attentat mot honom i juli 1899 gaf tillfälle till eftertryckliga förföljelser mot det radikala partiets ledare. Situationen förändrades emellertid fullständigt genom konung Alexanders förlofning med Draga Masjin, änka efter en ingenjör och förutvarande hofdam hos drottning Natalia, i juli 1900 (förmälningen 5 aug.). Milan bröt med sin son, afsade sig sitt befäl och bosatte sig utom S. (d. 1901), och Georgevitj afgick, hvaremot tsaren skyndade sig att lyckönska och radikalerna åter kommo till nåder. Efter införandet (genom Vutsjitjs kabinett) af en ny frisinnad författning med tvåkammarsystem 19 april 1901 dröjde det ej längre än till 7 april 1903, innan Alexander (med ministerpresidenten Markovitjs hjälp) suspenderade denna och upplöste skupsjtinan. Jäsningen i landet, ökad genom ryktet om planer att göra den alltjämt barnlösa Dragas broder löjtnant Lunjevitj till tronföljare, kom till utbrott i en sammansvärjning af officerare, hvilka natten till 11 juni 1903 mördade Alexander, Draga, hennes bröder, Markovitj m. fl., hvarpå Peter Karageorgevitj (furst Alexanders son) 15 juni utropades till konung. Peter I, som s. m. tillträdde regeringen, hade en ingalunda lätt ställning. Beroende af kungamördarna, som hjälpt honom till makten, blef han å andra sidan just därför afskuren från de europeiska makternas gemenskap; först efter hand återknötos de diplomatiska förbindelserna med dessa, sist (1906) med England. I det inre, där partikampen fortfor, härskade 1903--08 för det mesta radikalernas moderata fraktion (omväxlande Gruitj och Pasjitj, den senare för längre tid från april 1906). I det yttre vållades betydande svårigheter af en envis handelskonflikt med Österrike-Ungern, och sedan den i början af 1908 hjälpligt afvecklats (definitivt först 1910), tillspetsades situationen i okt. s. å. genom Österrike-Ungerns formliga annexion af Bosnien och Hercegovina. För de icke minst på dessa länder riktade storserbiska drömmarna var detta ett svårt slag; en våldsam agitation uppväxte, för hvilken särskildt kronprins Georg framträdde som målsman, och militära rustningar skedde till stöd för S:s kraf på territoriell kompensation (särskildt gällande sandjaket Novibazar, som skilde S. från Montenegro, och öppen väg till Adriatiska hafvet). I febr. 1909 bildades (i st. f. kabinettet Velimirovitj) en stark koalitionsministär under Novakovitj, och vid samma tid nådde spänningen sin höjdpunkt. Men då Ryssland, som ej nu ville riskera krig med Österrike och dess bundsförvant Tyskland, icke gaf S. sitt stöd, måste detta under stormakternas tryck formligen uppge sitt motstånd mot annexionen (31 mars). Några dagar förut hade den tygellöse kronprins Georg, som beskylldes att ha vållat en sin tjänares död, afsagt sig tronföljden till förmån för sin yngre broder Alexander. Den besvikna serbiska utvidgningslusten sökte sig emellertid snart, utan att glömma misstämningen mot Österrike, utlopp åt ett annat håll. Tanken på ett Balkanförbund, som hittills visat sig outförbar på grund af de olika kristna Balkanstaternas inbördes politiska och kyrkliga rivalitet i det tidtals af faktiskt inbördeskrig hemsökta Macedonien, befanns nu mogen att realiseras. Milovanovitj, hvilken i juli 1911 aflöst Pasjitj (från okt. 1909) som ministerpresident, hann före sin död (juli 1912) afsluta de af Rysslands diplomati, särskildt dess minister i S., Hartwig, ifrigt främjade fördrag med Montenegro, Grekland och Bulgarien, hvarigenom Balkankoalitionen mot Turkiet (äfven med en spets riktad mot Österrike) våren 1912 åstadkoms. I sept. s. å. trädde åter den gamle Pasjitj till makten, och i okt. började de förbundne kriget mot Turkiet. Den serbiska armén, hvars öfverlägsenhet genast visade sig genom segern vid Kumanovo 24 okt., eröfrade å sin sida såväl Novibazar (hvilket Österrike efter 1909 års öfverenskommelse med Turkiet utrymt) som stora delar af Macedonien och trängde äfven fram till Adriatiska hafvets kust. Österrikes bestämda motstånd mot att låta S. fatta fast fot där hotade i nov. att medföra en konflikt mellan dessa makter, hvilket framkallade krigiska förberedelser mot Österrike i Ryssland. Spänningen tilltog åter, då under det efter vapenstilleståndet dec. 1912--febr. 1913 återuppflammade kriget S. lämnade Montenegro militärt biträde för Skutaris eröfring; genom en flottdemonstration af stormakterna förmåddes det emellertid (april) att afstå därifrån. Serbiska trupper deltogo också med bulgarerna i Adrianopels stormning (26 mars). Den under stormakternas kraftiga påtryckning åstadkomna preliminärfreden i London 30 maj 1913 beröfvade Turkiet större delen af dess europeiska område, men gjorde Albanien till en särskild stat och lämnade fördelningen af resten till öfverenskommelse mellan segrarna. Enigheten dem emellan var då redan på upphällningen. Visserligen innehöll det serbisk-bulgariska fördraget af 13 mars 1912 en uppdelning af det väntade bytet, men beträffande ett område var redan däri skiljedom af tsaren förutsedd, och S. ansåg dessutom förutsättningarna nu rubbade, då det för S. afsedda Albanien