undantagits, medan Bulgarien vunnit det från början ej påräknade Adrianopel. Spänningen tillväxte, och ett anfall af bulgarerna på serbiska och grekiska trupper 29 juni 1913 gaf signalen till det andra Balkankriget. Bulgarien dukade redan i juli under för sina motståndare, till hvilka äfven Rumänien och Turkiet sällade sig, och genom freden i Bukarest 10 aug. s. å. måste det lämna S. och Grekland i besittning af större delen af Macedonien. S:s territoriella vinst genom de båda Balkankrigen uppgick till nära 40,000 kvkm. med öfver 1,6 mill. inv.; dit hörde Novibazar, Priština, Prizren, Üsküb, Istip, Ochrida och Monastir. Först efter envist motstånd förmåddes det (okt.) att afstå från den utfartsväg till Adriatiska hafvet, som det genom sina eröfringar i norra Albanien hoppats förvärfva sig. Framgångarna å ena sidan och Österrike-Ungerns hämmande verksamhet å andra gåfvo den mot dess sydslaviska landsdelar riktade, af ryske ministern Hartwig (d. i juli 1914) uppmuntrade storserbiska propagandan ökad liflighet. Mordet på den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand i Sarajevo 28 juni 1914, begånget af serbiska bosnier, befanns vara frukten af en vidtutgrenad sammansvärjning, hvars rötter man ansåg sig kunna spåra till serbiska officerare och ämbetsmän tillhörande sällskapet "Narodna odbrana". Österrike riktade nu 23 juli till S. en not med mycket vidtgående fordringar; bl. a. skulle österrikiska ombud medverka vid de påyrkade åtgärder, hvarigenom den antiösterrikiska agitationen i S. skulle utrotas, samt vid undersökningen mot de för delaktighet i sammansvärjningen beskyllde serbiske medborgarna; fristen för svaret var inskränkt till två dagar. Då S. i sitt svar trots eftergifter i de flesta punkterna gjorde invändningar mot nyssnämnda kraf, förklarade Österrike 28 juli krig. S:s hållning var utan tvifvel beroende på vissheten om Rysslands stöd, och det österrikisk-serbiska fredsbrottet framkallade också omedelbart det stora europeiska kriget. Om S:s andel däri se närmare art. Världskriget. Hufvuddragen däraf (intill sommaren 1916) voro: en första österrikisk offensiv i aug. 1914, afbruten på grund af ryssarnas framryckning mot Galizien; en andra österrikisk offensiv på hösten s. å., i början framgångsrik (serbisk reträtt, Belgrad besatt 2 dec.), men i dec. omintetgjord genom en lyckosam motoffensiv (Belgrad utrymdt 15 dec.); långvarigt afbrott i krigsoperationerna 1915, för S:s del beroende på de lidna förlusterna, sjukdomar och brist på krigsmateriel; Bulgariens anslutning till centralmakterna, sedan af ententen framtvingade serbiska anbud om landafträdelser ej ansetts tillräckliga (krigsförklaring i midten af okt. 1915); tysk-österrikisk-bulgarisk offensiv utefter hela norra och östra gränsen i okt. 1915, hvilken, då Grekland undandrog sig sin förbundsplikt enligt dess och S:s allians af år 1913 och ententen ej lämnade effektiv hjälp, trots tappert motstånd, i nov. hade S:s fullständiga krossande till följd; regeringens flykt ur landet och öfverförandet af arméns rester från Albanien till Korfu samt därifrån till ententemakternas operationsbas i Saloniki; S:s ställande under de segrande makternas förvaltning. Litt.: Kallay, "Geschichte der serben" (1878), Kanitz, "Das königreich S. und das serbenfolk" (3 bd, 1904--14), Jireček, "Geschichte der serben" (bd 1, 1911, behandlande tiden till 1371, hufvudarbetet för S:s äldre historia) och "Staat und gesellschaft im mittelalterlichen S." (3 bd utkomna, 1912--14), Ranke, "S. und die Türkei im neunzehnten jahrhundert" (1879), Novaković, "Die wiedergeburt des serbischen staates, 1804--13" (1912); vidare Cunibert, "Essai historique sur les révolutions et l'indépendance de la Serbie, 1804--50" (2 bd, 1855), Georgevitch, "Das ende der Obrenovitch, 1897--1900" (1905), och Guéchoff, "L'alliance Balkanique" (1915). Se äfven Iorga, "Geschichte des Osmanischen reiches" (5 bd, 1908--13). H. B-n. Serbiska och kroatiska språket och litteraturen. Se Serbokroatiska litteraturen-och Serbokroatiska språket. Serbiska språket och litteraturen.. Se Serbokroatiska litteraturen och Serbokroatiska språket. Serbokroatiska litteraturen*, omfattande Serbiens, Kroatiens, Slavoniens, Bosniens, Hercego-vinas och Dalmatiens litteratur, torde lämpligast fördelas på följande grupper: I. Den medeltida litteraturen. Enligt Konstantin Porfyrogennetos antogo kroaterna omkr. 630 kristendomen från Rom, ej från Bysans, men fingo-den cyrilliska ortodoxien genom Methodios' (se Kyrillos 3) lärjungar från Mähren på 800-talet. På 1000-talet förbjöds gudstjänst på slaviskt språk af ett kyrkomöte i Spalato, men glagolitiskan,, bildad efter den grekiska minuskelskriften (se G l a-golitiska alfabetet), utbredde sig alltmer i Kroatien, Dalmatien, Istrien och Bulgarien. De äldsta glagolitiska minnesmärkena på serbokroatiska äro Glagolita Clozianus (homilier, utg. af Kopitar 1836 och Vondråk 1893) och Codex Marianus (evangelier från Mariaklostret på Athos, utg. af Jagié 1883). Denna religiösa litteratur utvidgades under de två följande århundradena, t. ex. evangeliet i Reims (1395). En världslig litteratur spåras i den s. k. Diokletianske prästens krönika, förmodligen en kroatisk öfv. af en latinsk text, från 1500-talet. En märklig rättslig urkund är Zakon vino-dolskt från slutet af 1500-talet (utg. af Jagié 1880, Racki 1890, fransk öfv. 1897); likaså ön Veglias (slav. Krk) statuter från 1470-84 i en handskrift af 1526. Andra lagböcker äro utgifna i "Statuta lingua croatica conscripta" (1890). Den första glagolitiska mässboken trycktes i Venezia 1483, den första bönboken (breviarium) 1493. Från Venezia flyttades tryckeriet till Zengg i det kroatiska kustlandet, och äfven i Fiume (slav. Rijeka) trycktes glagolitiska böcker af biskop Sim u n Kozicié från Zara (d. 1536). Genom den lutherska reformationens väckelse utkommo glagolitiska skrifter från tryckeri i Tubingen genom Dalmatin och S t e p a n Konzul. Men den glagolitiska litteraturen i katolskt syfte gynnades ock af påfven Ur- * Vid återgifvandet af namn och boktitlar har användts den i Europa nu allmännast nyttjade transkribe-ringsmetoden, d. v. s. c = ts, c = tj, c = tsj, s = sj, 2 = franskt j (\), z = franskt z (s). Därigenom ha vissa namnformer i denna art. fått ett något olika utseende-möt dem, som återgetts på andra ställen i Nordisk familjebok efter den i detta arbete eljest följda principen..