Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undantagits, medan Bulgarien vunnit det från början ej
påräknade Adrianopel. Spänningen tillväxte, och
ett anfall af bulgarerna på serbiska och grekiska
trupper 29 juni 1913 gaf signalen till det andra
Balkankriget. Bulgarien dukade redan i juli under
för sina motståndare, till hvilka äfven Rumänien och
Turkiet sällade sig, och genom freden i Bukarest
10 aug. s. å. måste det lämna S. och Grekland
i besittning af större delen af Macedonien. S:s
territoriella vinst genom de båda Balkankrigen uppgick
till nära 40,000 kvkm. med öfver 1,6 mill. inv.; dit
hörde Novibazar, Priština, Prizren, Üsküb, Istip,
Ochrida och Monastir. Först efter envist motstånd
förmåddes det (okt.) att afstå från den utfartsväg
till Adriatiska hafvet, som det genom sina eröfringar
i norra Albanien hoppats förvärfva sig.
Framgångarna å ena sidan och Österrike-Ungerns
hämmande verksamhet å andra gåfvo den mot dess
sydslaviska landsdelar riktade, af ryske ministern
Hartwig (d. i juli 1914) uppmuntrade storserbiska
propagandan ökad liflighet. Mordet på den österrikiske
tronföljaren Frans Ferdinand i Sarajevo 28 juni 1914,
begånget af serbiska bosnier, befanns vara frukten
af en vidtutgrenad sammansvärjning, hvars rötter
man ansåg sig kunna spåra till serbiska officerare
och ämbetsmän tillhörande sällskapet "Narodna
odbrana". Österrike riktade nu 23 juli till S. en
not med mycket vidtgående fordringar; bl. a. skulle
österrikiska ombud medverka vid de påyrkade åtgärder,
hvarigenom den antiösterrikiska agitationen i
S. skulle utrotas, samt vid undersökningen mot de för
delaktighet i sammansvärjningen beskyllde serbiske
medborgarna; fristen för svaret var inskränkt till två
dagar. Då S. i sitt svar trots eftergifter i de flesta
punkterna gjorde invändningar mot nyssnämnda kraf,
förklarade Österrike 28 juli krig. S:s hållning var
utan tvifvel beroende på vissheten om Rysslands stöd,
och det österrikisk-serbiska fredsbrottet framkallade
också omedelbart det stora europeiska kriget. Om S:s
andel däri se närmare art. Världskriget. Hufvuddragen
däraf (intill sommaren 1916) voro: en första
österrikisk offensiv i aug. 1914, afbruten på
grund af ryssarnas framryckning mot Galizien;
en andra österrikisk offensiv på hösten s. å.,
i början framgångsrik (serbisk reträtt, Belgrad
besatt 2 dec.), men i dec. omintetgjord genom en
lyckosam motoffensiv (Belgrad utrymdt 15 dec.);
långvarigt afbrott i krigsoperationerna 1915,
för S:s del beroende på de lidna förlusterna,
sjukdomar och brist på krigsmateriel; Bulgariens
anslutning till centralmakterna, sedan af ententen
framtvingade serbiska anbud om landafträdelser
ej ansetts tillräckliga (krigsförklaring i midten
af okt. 1915); tysk-österrikisk-bulgarisk offensiv
utefter hela norra och östra gränsen i okt. 1915,
hvilken, då Grekland undandrog sig sin förbundsplikt
enligt dess och S:s allians af år 1913 och ententen
ej lämnade effektiv hjälp, trots tappert motstånd,
i nov. hade S:s fullständiga krossande till följd;
regeringens flykt ur landet och öfverförandet af
arméns rester från Albanien till Korfu samt därifrån
till ententemakternas operationsbas i Saloniki;
S:s ställande under de segrande makternas förvaltning.
Litt.: Kallay, "Geschichte der serben" (1878),
Kanitz, "Das königreich S. und das serbenfolk"
(3 bd, 1904–14), Jireček, "Geschichte der serben"
(bd 1, 1911, behandlande tiden till 1371,
hufvudarbetet för S:s äldre historia) och "Staat
und gesellschaft im mittelalterlichen S." (3 bd
utkomna, 1912–14), Ranke, "S. und die Türkei im
neunzehnten jahrhundert" (1879), Novaković, "Die
wiedergeburt des serbischen staates, 1804–13"
(1912); vidare Cunibert, "Essai historique sur
les révolutions et l’indépendance de la Serbie,
1804–50" (2 bd, 1855), Georgevitch, "Das ende der
Obrenovitch, 1897–1900" (1905), och Guéchoff,
"L’alliance Balkanique" (1915). Se äfven Iorga,
"Geschichte des Osmanischen reiches" (5 bd, 1908–13).
H. B-n.
Serbiska och kroatiska språket och litteraturen. Se
Serbokroatiska litteraturen-och Serbokroatiska
språket.
Serbiska språket och litteraturen.. Se Serbokroatiska
litteraturen och Serbokroatiska språket.
Serbokroatiska litteraturen*, omfattande Serbiens,
Kroatiens, Slavoniens, Bosniens, Hercego-vinas och
Dalmatiens litteratur, torde lämpligast fördelas på
följande grupper:
I. Den medeltida litteraturen. Enligt Konstantin
Porfyrogennetos antogo kroaterna omkr. 630
kristendomen från Rom, ej från Bysans, men
fingo-den cyrilliska ortodoxien genom Methodios’ (se
Kyrillos 3) lärjungar från Mähren på 800-talet. På
1000-talet förbjöds gudstjänst på slaviskt språk
af ett kyrkomöte i Spalato, men glagolitiskan,,
bildad efter den grekiska minuskelskriften (se G
l a-golitiska alfabetet), utbredde sig alltmer i
Kroatien, Dalmatien, Istrien och Bulgarien. De äldsta
glagolitiska minnesmärkena på serbokroatiska äro
Glagolita Clozianus (homilier, utg. af Kopitar 1836
och Vondråk 1893) och Codex Marianus (evangelier från
Mariaklostret på Athos, utg. af Jagié 1883). Denna
religiösa litteratur utvidgades under de två följande
århundradena, t. ex. evangeliet i Reims (1395). En
världslig litteratur spåras i den s. k. Diokletianske
prästens krönika, förmodligen en kroatisk öfv. af en
latinsk text, från 1500-talet. En märklig rättslig
urkund är Zakon vino-dolskt från slutet af 1500-talet
(utg. af Jagié 1880, Racki 1890, fransk öfv. 1897);
likaså ön Veglias (slav. Krk) statuter från 1470-84
i en handskrift af 1526. Andra lagböcker äro utgifna
i "Statuta lingua croatica conscripta" (1890). Den
första glagolitiska mässboken trycktes i Venezia 1483,
den första bönboken (breviarium) 1493. Från Venezia
flyttades tryckeriet till Zengg i det kroatiska
kustlandet, och äfven i Fiume (slav. Rijeka) trycktes
glagolitiska böcker af biskop Sim u n Kozicié från
Zara (d. 1536). Genom den lutherska reformationens
väckelse utkommo glagolitiska skrifter från tryckeri i
Tubingen genom Dalmatin och S t e p a n Konzul. Men
den glagolitiska litteraturen i katolskt syfte
gynnades ock af påfven Ur-
* Vid återgifvandet af namn och boktitlar har
användts den i Europa nu allmännast nyttjade
transkribe-ringsmetoden, d. v. s. c = ts, c = tj,
c = tsj, s = sj, 2 = franskt j (\), z = franskt z
(s). Därigenom ha vissa namnformer i denna art. fått
ett något olika utseende-möt dem, som återgetts på
andra ställen i Nordisk familjebok efter den i detta
arbete eljest följda principen..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
