Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbokroatiska litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
161
Serchio-Serenad
och bulgariskan den sydslaviska språkgruppen. De
grekisk-ortodoxe serbern abegagna det af Vuk
Ste-panovié Karadjic (se denne) reformerade cyrilliska
skriftsystemet hvaremot de romersk-katolske kroaterna
ha det latinska alfabetet enligt fonetiska principer
(se Ga j), hvarvid man bl. a. liksom i tjechi-skan
nyttjar diakritiska tecken, t. ex. c för ljudet tj,
c för tsj, § för sj, z för franskt j-ljud, hvarjämte
må anmärkas, att liksom i tjechiskan c uttalas ts och
z som franskt z. Detta språk, för hvilket man förut
haft benämningarna "illyriska" (jfr 111 y r i s m)
eller "sydslaviskt" (jugoslavenski), men som numer
kallas serbiska eller kroatiska, sönderfaller i tre
hufvuddialekter, hvilkas gränser dock icke sammanfalla
med de historisk-geografiska. Till grund för denna
tredelning ligger den olika beteckningen för ordet
hvad (fornsl. och ry. tjto). Den viktigaste dialekten
är den s. k. étakavStina, som talas i Serbien,
Bosnien. Hercegovina, Montenegro, större delen af
Dalmatien, Slavonien och de serbiska språknejderna
fr. o. m. Slavonien österut. CakavStina talas ännu på
de dalmatiska öarna, men har i det närmaste försvunnit
på det dalmatiska fastlandet, och kajkavstina, som
talas i nordvästra Kroatien, bildar öfvergångslänken
till sloveniska (där hvad heter kaj). Stakavstinan,
det tongifvande serbokroatiska litteraturspråket,
har tre underafdelningar, beroende på ändringar
af det fornslaviska ljudet j e i vokalen jatj:
den jekavska dialekten (t. ex. bijelo, "hvitt")
förekommeri de södra landsändarna (Dalmatien,
Hercegovina, Bosnien, Montenegro samt delar af
Serbien och Kroatien). Den östra dialekten, ekavska
(belo), talas i Syrmien, Backa, Banatet, Gamla
Serbien och större delen af Serbien, och ikavskan
(bilo) i västra Slavonien, f. d. Militärgränsen
och Dalmatien ned till floden Narenta (Neretva). I
sitt förhållande till det samslaviska urspråket och
kyrkoslaviskan karakteriseras serbo-kroatiskan i
fonetiskt afseende af följande drag: förlust af
nasalljud och af de fornslaviska vokalerna z,
u, y; vokalisering af l till o i slutet af en
stafvelse (t. ex. Beograd i st. f. Belgrad), r
stafvelsebildande vokal (t. ex. Srbija, Serbien)
samt den ofvannämnda öfvergången af fornsl. jatj
till je, e eller i. I början af ord bortfaller
ofta h framför annan konsonant (t. ex. leb = hleb,
bröd). Intet konsonantljud får betecknas med dubbla
konsonanter. I formläran har språket förlorat all
dualisbildning, men bibehållit fullständig deklination
med sju kasus, bestämd och obestämd böjning för adj.,
de i öst- och västslaviska språken förlorade tempona
imperfekt och aorist, bildning af ett nytt futurum
samt genom analogibildning den gamla ändeisen -m i l
pers. sing. presens utsträckt till alla verb. Språket
har fyra betoningar: två korta (en skarp och en
svag) samt två långa med stigande eller fallande
tonhöjd. Bland grammatikaliska arbeten må nämnas:
Leskien, "Grammatik der serbo-kroatischen sprache",
I (1914), Resetar (1916, en serbisk och en kroatisk
uppl.), Maretié, "Gramatika i stilistika kroatskoga
ili srpskoga knjizevnog jezika" (1889), och Stojan
Novakovic, "Srpska gramatika" (1902). Arbeten öfver
accent och dialektologi: Leskien, "Untersuch-ungen
iiber quantität un d betonung in den slavi-schen
sprachen" I (1885, 1893); Broch, "Die dialekte des
sudlichen Serbiens" (1903); Resetar (i "Schriften
der Balkankommission" 1900, 1907) och
Tryckt den 13/ic 16
"Archiv fur slavische philologie" och Belic,
"Dia-lekti istocne i juznje Srbije" (1905). Lexika:
Vuk Step. Karadjic, "Lexicon serb.-germ.-latinum"
(3:e uppl. 1898), Ivekovi6-Broz, "Rjecnik
hrvat-skoga jezika" (I, II, 1901), och Popovic,
"Wörter-buch der serbischen und deutschen sprache"
(2 dlr, 1886, 1895). Sydslaviska akademiens stora
ordbok, grundlagd i Agram 1880 af Danicié, har
med 7 bd hittills fortskridit till bokstafven JV.
H. A. (A-d J.)
Serchio [-kiå], fordom Auser, flod i Toscana,
Italien, rinner upp i prov. Massa e Carrara, på
de liguriska Apenninernas södra sluttning, samt
flyter i sydlig hufvudriktning genom den vackra
Garfagnanadalen, provinserna Lucca och Pisa. Efter
att ha gjort en svängning mot n. faller S. ut i
Liguriska hafvet n. om Arno, med hvilken flod den
fordom förenade sig vid Pisa. Numera sammanbindas
de båda vattendragen af en kanal. Längd 110 km.
(J. F. N.)
Sercial, ett slags vin. Se Madeiravin.
Sercq [särk], ö. Se Sark.
Serdar (oriktigt Sirdar), pers., "högste
befälhafvare", är inom turkiska armén under formen
Serdar-i-ekrem ("den ädle S.") den titel, som
motsvarar det västerländska "generalissimus",
"général-en-chef". Alldeles likbetydande är
sér-i-askér (l. séraskér), "armé-chef", som utgör
den officiella titeln för krigsministern, hvilken
enligt regeln är arméns högste befälhafvare.
H. A.*
Serdobsk, kretsstad i ryska guv. Saratov, vid
Chopers biflod Serdoba och en bibana till Rjazan–
Uralsk-banan. 7,381 inv. (1897). Spannmålshandel.
(J. F. N.)
Seregno [-nja], stad i italienska prov. Milano,
vid Milano–Como m. fl. järnvägar och medelst
spårvägslinje förenadt med Milano. 14,989 inv. i
hela kommunen (1911). Bomulls- och sidenindustri.
J. F. N.
Serena, La, hufvudstad i chilenska prov. Coquimbo,
vid floden Elqui, något ofvanför dess utlopp i
Stilla hafvet. 17,111 inv. (1912). Staden, en af
Chiles vackraste, är biskopssäte och har en praktfull
katedral, seminarium, lyceum. Export af koppar från
de närbelägna stora Lambertsska smältverken Herradura
de Coquimbo samt silfver- och koboltmalmer öfver den
10 km. i s. v. liggande hamnen Puerto de Coquimbo,
dit järnväg går. (J. F. N.)
Serenad (sp. serenāda, serenāta, af sere’no,
aftondagg, klar natthimmel), "(privat) aftonmusik i
fria luften", betecknar företrädesvis ett vare sig för
sångstämmor eller instrument komponeradt musikstycke,
som är afsedt att utföras nattetid, utanför en firad
persons fönster. Redan trubaduren sjöng sålunda
för sitt hjärtas dam, till ackompanjemang af sin
mandolin. Redan på 1600-talet lär det ha varit sed,
att studenterna i universitetsstäder i gryningen
tågade genom gatorna och hyllade flickorna med
sång. Senare bildades små instrumentalkörer, som
hyrdes för samma ändamål. Detta blef fröet till
uppkomsten af en särskild instrumental musikform,
serenata eller cassazione, som spelade en viktig
roll under 1700-talet samt i nyare tid med framgång
återupptagits af Brahms och Volkmann m. fl. Detta
slags serenad bildar ett mellanting mellan sviten
och symfonien; den är lättare och mera konserterande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
