utom fanjunkare vid infanteriet benämningen sergeant,
en förändring, som redan förut genomförts vid öfriga
truppslag. --
Sergents de ville [särʃa də vi'l],
fr., poliskonstaplar i de franska städerna utom
Paris (där kallas sådana
gardiens de la paix).
C. O. N.
<img l>Fig. 1. J. T. Sergel, efter målning af J. Juel,
omkr. midten af 1790-talet. (Nationalmuseum, Stockholm.)
Sergel (skref sig själf alltid, äfven efter adlandet,
Sergell),
Johan Tobias, skulptör, f. 28 aug. 1740 i
Stockholm, d. där 26 febr. 1814 och begrafd på Adolf
Fredriks kyrkogård, var son till tyska föräldrar, fadern f. i Jena, modern
i Kreuzburg i Sachsen-Weimar. De flyttade till
Sverige på 1730-talet. Båda idkade broderi i guld
och silfver och fingo en stor kundkrets i Stockholm,
där fadern fick fullmakt som extra hofbrodör. Från
hans ateljé, där äfven döttrarna medverkade, utgick
en mängd arbeten för hofvets och den förnäma världens
räkning. S. gick i början af 1750-talet i Tyska skolan
i Stockholm, lärde samtidigt franska språket, började tidigt
teckna och modellera på egen hand, blef 1756
lärjunge af ornamentsbildhuggaren A. Masreliez, fick
s. å. lektioner i teckning af J. E. Rehn och blef 1757
lärjunge af den från Frankrike inflyttade skulptören
Larchevesque. Han biträdde läraren med utförandet af
dekorativa bildverk för slottsbyggnaden. Dessutom
studerade han vid den nya konstakademien, där han
1758 erhöll den mindre medaljen. S. å. på våren
fick han följa Larchevesque på en resa till Paris;
där lärde han närmare känna den moderna franska
skulpturen och fick se några antika bildverk i
original. Han studerade äfven vid konstakademien
där och vann en medalj. Efter hemkomsten hösten
1758 fortsattes studierna. 1759 fick S. fast lön på
slottsbyggnadsstaten, under de följande åren vann
han åter medaljer från akademien, och 1763 ökades
hans årslön till 4,000 dal. kmt. Han förklarades af
Adelcrantz vara mästare i sin konst, omistlig vid
slottsbygget och för nationen en heder. Under dessa
och närmast följande år deltog han i utförandet
af Larchevesques arbeten -- Gustaf I:s och Gustaf
II Adolfs statyer, minnesvårdar öfver köpmännen
Campbell och Sahlgren i Göteborg (båda förstörda
af brand) samt för Stockholms slott altarverket i
Slottskyrkan (afbildadt å pl. till art.
Altare) och
de allegoriska figurerna i rikssalen, af hvilka den i
form och uttryck nobla kvinnostatyn
Sanningen anses på
goda skäl till betydande del vara ett verk af S. Af
hans själfständiga arbeten från denna tid äro kända
porträttbyster af
fadern (1759, marmor) och
Johan
Pasch (bronserad gips, senast 1767, båda i
Nationalmuseum), några medaljongporträtt i relief samt ett
par etsningar. Riksdagen 1765--66 beviljade honom ett
resestipendium, som utgick från 1767. Han afreste då
i juni till Rom.
Där vidtog ett nytt skede af energiska studier. Med
de antika konstverken för ögonen insåg den unge
konstnären, att han måste börja om igen att
lära. Han arbetar efter antikerna, tecknar efter
renässansmästarna -- bl. a. Rafael, Michelangelo,
A. Carracci -- samt studerar under fyra år efter
naken modell vid franska konstakademien. En resa till
Neapel hösten 1768 ökade hans kännedom om antikens
konst. Efter tre års studier modellerade han 1770 sin
statyett
Hvilande faun (afbildad i art.
Faunus),
hvilken förskaffade honom anseende som en af de
främste bland skulptörerna i Rom. Faunen utfördes i
marmor 1774 i två exemplar; det första, beställdt
af franska sändebudet i Neapel de Breteuil, kom i
franska statens ego, förvarades i Luxembourg ännu
i början af 1800-talet och har slutligen hamnat i
finska konstföreningen i Helsingfors (inköpt i Paris
1874, delvis genom subskription bland föreningens
medlemmar), det
Fig. 2. Sergels Diomedes (proportionsmodell i bränd lera. Nationalmuseum).
andra exemplaret beställdes af Gustaf III (nu i
Nationalmuseum, som eger äfven en modell i bränd
lera). Under de närmast följande åren utvecklar S. en
frodig och liffull skaparkraft, Han gör en mängd små
skulpturer, statyer, grupper, reliefkompositioner, allt
med antika ämnen. De större arbeten han fullbordar
äro -- förutom
Apollino, marmor, kopia efter en senantik staty, på 1700-
