171 Sergel 1783 fick S. återse Rom. Han åtföljde då Gustaf III på dennes resa till Italien, där han biträdde som rådgifvare vid inköpet af de antika skulpturer konungen förvärfvade. Därifrån återkom han våren 1784. Hans tid upptogs nu dels af utförandet i marmor af äldre arbeten, dels af porträttbyster och reliefer. Nationalmuseum eger ett 30-tal porträttbyster, af dem 14 i marmor, bland dessa hertigarna Karl och Fredrik Adolf, drottning Sofia Magdalena, hertiginnan Charlotta, K. F. Scheffer och F. A. von Fersen (alla dessa 1780-83), samt från senare år en monumentalbyst af Gustaf III (1792), Gustaf IV Adolf som barn (1780) och som fullvuxen (1798 och 1805), G. A. Reuterholm (1794) m. fl. Bland öfriga byster märkas K. De Geer (i Uppsala domkyrka), K. F. Adelcrantz (i Konstakademien), K. Spärr e (i Börsen i Stockholm), K. von Fersen och Charlotta Fredrika von Fersen (på Bogesund), Sergels själf porträtt (1793, på det af S. egda Spånga i Arla socken, Södermanland). Flera af dessa finnas i afgjutning i Nationalmuseum, som eger äfven ett 40-tal af S:s omkr. 200 porträttmedaljonger, hvaribland ett par själf porträtt (1782 och omkr. 1790), Linné, Bell-man, Kellgren (afbildad i art. Kellgren, sp. 1385), Leopold, Chapman, Despréz, Karl Johan (1811; en påbörjad byst af densamme blef aldrig färdig). Bland öfriga arbeten af S. märkas Augustin Ehrensvärds sarkofag (afbildad i art. E h r e n-svärd, sp. 30) med ornering af brons på Ehrensvärds graf på Sveaborg, Två lejon för operahusets frontespis (nu i Nordiska museet) och grupp af två genier öfver prosceniet i Operan (nu på samma plats i det nya operahuset). Bland hans skisser bör särskildt beaktas den utmärkta allegorien öfver fredsslutet i Värälä (Nationalmuseum). S:s sista monumentalverk var Gustaf III:s staty (se afbild-ning i art. Gustaf, sp. 678) på Skeppsbron nedanför Slottsbacken, beställd af Stockholms borgerskap efter fredsslutet 1790. Skissen utfördes s. å., den stora modellen var färdig 1793, gjut-ningen skedde 1799, men aftäckningen egde rum först 24 jan. 1808. S. utgick ur fransk skola; stilen i hans studier och utkast från ungdomen har af hans biograf G. Göthe blifvit karakteriserad som "en moderat, akademiskt skolad rokoko". Men i Rom greps han af den antikhänförelse, som sedan 1700-talets midt karakteriserar konststräfvandet i Italien och som därifrån spred sig öfver Europa. Hans mål blef att "följa naturen efter de gamles grundsats". Han intar i konstutvecklingen en plats bland tidens främsta representanter för antikens pånyttfödelse; men så länge han stod i sin fulla kraft, blef han aldrig en doktrinär antikhärmare, han lefde sig in i senantikens formspråk, utan att likväl tappa bort sin personlighet. "Faunen" tillhör de mest lefvande plastiska konstverken. Där finns intet af schema och maner, formkaraktären är genomförd med säkerhet och helhet, och ett energiskt och förstående naturstudium talar ur hvarje detalj. Det är ett verk af intensiv lifskraft och lifsberus-ning, af sjudande blod, af ett ungdomligt temperament, tygladt af skönhetsinstinkt och medveten skönhetskänsla. De heroiska ynglingastatyerna visa ädel formkänsla, parad med lifsvärme. Det är först i hans senare verk, som lif svärmen afky- les och den individuella karaktären utslätas af den nyklassiska estetikens formschema - samma afkylning, som gör sig gällande i hela den samtida konsten. Hans utveckling afbröts onekligen af förflyttningen från Rom till Stockholm, där han blef ensam i sin sträfvan, långt ifrån de befruktande källsprången, från stora initiativ och spännande täflan. Hans snille flammade upp i mer än ett af de verk han slutförde, framför allt i Car-tesius' monument och i Gustaf III:s staty. Sitt eldfulla temperament, sinnets friskhet, de stora idealen uppgaf han ej, så länge han egde hälsa och kroppslig kraft. En helstöpt och märgfull personlighet, tog han sitt öde med stolt köld, erkännande, att han "icke nått målet". Men han var på samma gång ett barn af sin tid, en kraftnatur, som ej försummade att taga för sig vid lifvets gästabudsbord, på en gång olympier och älskvärd sällskapsbroder. Han var också en spefågel, som aldrig tröttnade att i öfverlägsna skämtbilder göra narr af sig själf och andra, oftast med frodig och öfverdå- Fig. 4. Serqel jublar öfver att ha fått två bref från Per Tnam till Dagsnäs. Peunteokning af Sergel, 1802. (Konst- akad., Stockholm.) digt burlesk humor (jfr fig. 4). Han lefde den rike mannens lif, var en af samhällets märkesmän och uppsöktes af alla bildade främlingar, hvilkas vägar förde till Stockholm, där hans ateljé omtalades som en af stadens märkvärdigheter. Sjuklighet och melankoli fördystrade hans ålderdom, motvikt mot lidande och missmod sökte han i umgänge med själsfränder och vänner. Till dem hörde L. Masre-liez, Ehrensvärd, Elias Martin samt de danske konstnärerna Abildgaard och Juel, som han gång på gång besökte i Köpenhamn, där han 1794 blef led. af konstakad. Som lärare vid akademien hemma visade han intresse och sökte fortplanta