Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Sergel
1783 fick S. återse Rom. Han åtföljde då Gustaf
III på dennes resa till Italien, där han biträdde
som rådgifvare vid inköpet af de antika skulpturer
konungen förvärfvade. Därifrån återkom han våren
1784. Hans tid upptogs nu dels af utförandet i
marmor af äldre arbeten, dels af porträttbyster
och reliefer. Nationalmuseum eger ett 30-tal
porträttbyster, af dem 14 i marmor, bland dessa
hertigarna Karl och Fredrik Adolf, drottning Sofia
Magdalena, hertiginnan Charlotta, K. F. Scheffer och
F. A. von Fersen (alla dessa 1780-83), samt från
senare år en monumentalbyst af Gustaf III (1792),
Gustaf IV Adolf som barn (1780) och som fullvuxen
(1798 och 1805), G. A. Reuterholm (1794) m. fl. Bland
öfriga byster märkas K. De Geer (i Uppsala domkyrka),
K. F. Adelcrantz (i Konstakademien), K. Spärr e (i
Börsen i Stockholm), K. von Fersen och Charlotta
Fredrika von Fersen (på Bogesund), Sergels själf
porträtt (1793, på det af S. egda Spånga i Arla
socken, Södermanland). Flera af dessa finnas i
afgjutning i Nationalmuseum, som eger äfven ett 40-tal
af S:s omkr. 200 porträttmedaljonger, hvaribland ett
par själf porträtt (1782 och omkr. 1790), Linné,
Bell-man, Kellgren (afbildad i art. Kellgren,
sp. 1385), Leopold, Chapman, Despréz, Karl Johan
(1811; en påbörjad byst af densamme blef aldrig
färdig). Bland öfriga arbeten af S. märkas Augustin
Ehrensvärds sarkofag (afbildad i art. E h r e n-svärd,
sp. 30) med ornering af brons på Ehrensvärds graf
på Sveaborg, Två lejon för operahusets frontespis
(nu i Nordiska museet) och grupp af två genier öfver
prosceniet i Operan (nu på samma plats i det nya
operahuset). Bland hans skisser bör särskildt beaktas
den utmärkta allegorien öfver fredsslutet i Värälä
(Nationalmuseum). S:s sista monumentalverk var Gustaf
III:s staty (se afbild-ning i art. Gustaf, sp. 678)
på Skeppsbron nedanför Slottsbacken, beställd af
Stockholms borgerskap efter fredsslutet 1790. Skissen
utfördes s. å., den stora modellen var färdig 1793,
gjut-ningen skedde 1799, men aftäckningen egde rum
först 24 jan. 1808.
S. utgick ur fransk skola; stilen i hans studier
och utkast från ungdomen har af hans biograf
G. Göthe blifvit karakteriserad som "en moderat,
akademiskt skolad rokoko". Men i Rom greps han af
den antikhänförelse, som sedan 1700-talets midt
karakteriserar konststräfvandet i Italien och som
därifrån spred sig öfver Europa. Hans mål blef att
"följa naturen efter de gamles grundsats". Han
intar i konstutvecklingen en plats bland tidens
främsta representanter för antikens pånyttfödelse;
men så länge han stod i sin fulla kraft, blef han
aldrig en doktrinär antikhärmare, han lefde sig
in i senantikens formspråk, utan att likväl tappa
bort sin personlighet. "Faunen" tillhör de mest
lefvande plastiska konstverken. Där finns intet af
schema och maner, formkaraktären är genomförd med
säkerhet och helhet, och ett energiskt och förstående
naturstudium talar ur hvarje detalj. Det är ett
verk af intensiv lifskraft och lifsberus-ning, af
sjudande blod, af ett ungdomligt temperament, tygladt
af skönhetsinstinkt och medveten skönhetskänsla. De
heroiska ynglingastatyerna visa ädel formkänsla,
parad med lifsvärme. Det är först i hans senare verk,
som lif svärmen afky-
les och den individuella karaktären utslätas af den
nyklassiska estetikens formschema - samma afkylning,
som gör sig gällande i hela den samtida konsten. Hans
utveckling afbröts onekligen af förflyttningen
från Rom till Stockholm, där han blef ensam i sin
sträfvan, långt ifrån de befruktande källsprången,
från stora initiativ och spännande täflan. Hans snille
flammade upp i mer än ett af de verk han slutförde,
framför allt i Car-tesius’ monument och i Gustaf III:s
staty. Sitt eldfulla temperament, sinnets friskhet,
de stora idealen uppgaf han ej, så länge han egde
hälsa och kroppslig kraft. En helstöpt och märgfull
personlighet, tog han sitt öde med stolt köld,
erkännande, att han "icke nått målet". Men han var på
samma gång ett barn af sin tid, en kraftnatur, som ej
försummade att taga för sig vid lifvets gästabudsbord,
på en gång olympier och älskvärd sällskapsbroder. Han
var också en spefågel, som aldrig tröttnade att i
öfverlägsna skämtbilder göra narr af sig själf och
andra, oftast med frodig och öfverdå-
Fig. 4. Serqel jublar öfver att ha fått två bref
från Per
Tnam till Dagsnäs. Peunteokning af Sergel,
1802. (Konst-
akad., Stockholm.)
digt burlesk humor (jfr fig. 4). Han lefde den rike
mannens lif, var en af samhällets märkesmän och
uppsöktes af alla bildade främlingar, hvilkas vägar
förde till Stockholm, där hans ateljé omtalades som en
af stadens märkvärdigheter. Sjuklighet och melankoli
fördystrade hans ålderdom, motvikt mot lidande och
missmod sökte han i umgänge med själsfränder och
vänner. Till dem hörde L. Masre-liez, Ehrensvärd,
Elias Martin samt de danske konstnärerna Abildgaard
och Juel, som han gång på gång besökte i Köpenhamn,
där han 1794 blef led. af konstakad. Som lärare
vid akademien hemma visade han intresse och sökte
fortplanta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
