179 Seringe-Serlachius 180 stupade. Haidar Ali och Tippo Sahib hvila i ett af den senare på ön uppfördt mausoleum. (J- F. N.) Serlnge [säraj], Nicolas Charles, fransk botanist, f. 3 dec. 1776 i Longjumeau, d. 29 sept. 1858 i Lyon, där han var professor, utgaf hufvudsakligen deskriptiva arbeten, såsom- Essai d'une monographie des saules de la Suisse (1815), Descriptions et fignres des Céréales européen-nes (2:3. uppl. 1841-47), Flor e des jardins et des grandes cultures (3 bd, 1847-49) samt smärre botaniska skrifter i sammelverken Mélan-ges botaniques (1818-31), Musée helvétique d'histoire naturell e (1823) och Bulletin botanique (1830). C. Lmn. Seringham [seri^gom], stad. Se Srinangam. Seringueira [-géYra], bot., brasilianskt namn på Hevea-sutsT (se Brasilien, sp. 12) Serino [-rinå], stad i italienska prov. Avellino (Kampanien), 88 km. från Neapel, vid järnvägen till Nola och Benevento. 5,478 inv. (1911) i hela kommunen. Silkes- och vinodling. Sidenväfverier. l km. n. ö. om järnvägsstationen flyter ån S., förnämsta källan till Neapels (se d. o., sp. 652) vattenledning. J. C. Serinus canaYia, zool. Se Kanariefågeln. Serio [seriå] 1. Serioso, it., mus., allvarligt. - Opera seria, den tragiska, stora operan, i motsats till den komiska, opera buffa. A. L.* Serioso [-åså], mus. Se Serio. Séris ve;nit usus ab a^nis, lat., "erfarenheten kommer med åren", citat från Ovidius, "Metamor-phoses", 6, 29. Seriös (fr. sérieux), allvarsam, högtidlig, "viktig". Serjänia, bot. Se B a r b a s c o och S a p i n-d a c e se. Serjeant-at-arms [särdJ8nt et ä'ms], eng. (af mlat. serviens de armis, väpnad tjänsteman, särskildt åt monarker), väbel, i England titel dels för några hofmän med uteslutande ceremoniella åligganden, dels för två ämbetsmän, hvilka äro attacherade hos lordkansleren i hans egenskap af ordf. i öfverhuset och hos underhusets talman. Underhusets serjeant-at-arms har att bistå talmannen vid ordningens upprätthållande under husets förhandlingar; han bär talmansklubban (the mace), när talmannen i spetsen för husets medlemmar beger sig in i öfverhuset för att mottaga budskap från konungen, samt eger ock bl. a. att på talmannens order från huset aflägsna mot talmannen tredskande underhusmedlemmar. V. S-g. Serjeant-at-law [sä'djont et lä'], eng., förr bruklig hederstitel för den högsta klassen bland engelska (och irländska) barristers (se d. o.). Titeln är en förvrängning af den i medeltidslatinskt lagspråk förekommande termen serviens ad legem och förekommer redan på 1200-talet. Som tecken på sin värdighet bar en serjeant-at-law en särskild barett (coif), och denna advokatklass åtnjöt flera privilegier, som under 18CO-talet småningom afskaffa-des. Till 1873 togos domare vid öfverdomstolarna uteslutande bland serjeants-at-law. De utgjorde en särskild sammanslutning med egen ämbetslokal, Serjeants' inn, till 1877; efter den då inträffade upplösningen af denna advokatklass har titeln serjeant-at-law genom dödsfall bland dees dåvarande innehafvare småningom utslocknat. V. S-g. Serkland. Se S ä r k l a n d. Serla'chius. 1. Johan S., präst, lärd, f. 1658 i Särklaks (däraf namnet) i Nyland, d. 1729, blef 1681 prästvigd i Uppsala, 1682 magister i Åbo och 1684 lektor i Viborg. Efter att som kyrkoherde i Kexholm 1710 och i Helsingfors 1713 ha blifvit fördrifven af ryssarna, flydde han till Sverige och erhöll 1715 östra Husby pastorat i Linköpings stift. S. var riksdagsman 1686, 1713, 1723 och 1726. Han var en mycket fosterländskt sinnad man och egde omfattande lärdom. Skrifter: Oratio de solis globi structura (1676), De ministris sacrorum apud veteres (1682) m. m. - 2. K a r l S., den föregåendes brorson, vitter-hetsidkare, f. omkr. 1693, d. 1754 eller 1755, vistades någon tid i Göteborg, sedan i Hamburg och slutligen i Stockholm, där han uppehöll sig som "hofrättsadvokat". Han utgaf några medelmåttiga diktsamlingar i den lohensteinska skolans stil. - 3. Gustaf Adolf S., sonsons son till en broder till den föregående, industriman, f. 5 nov. 1830 i Ilomants, Karelen, d. 13 juni 1901 å Mänttä, ingick på den farmaceutiska banan och innehade 1858-68 apotek i Tammerfors. Hans intresse hade emellertid väckts för den nya metoden att framställa papper af trämassa, och han grundlade i en obygd i norra Tavastland vid Mänttä fors ett träsliperi, det första i landet. Han arbetade med framgång för Vasabanans byggande ö. om Näsijärvi, hvarigenom järnvägen kom nära Mänttä. Vid närmaste station, Filppula, anlade han 1882 ett nytt träsliperi, sedan han å Mänttä uppfört en pappersfabrik. Dessa industriella inrättningar utvidgades sedermera, så att de en tid voro landets största på detta område, och 1898 byggde S. till Filppula en smalspårig järnväg. Han var äfven i öfrigt mycket verksam för utvecklingen af landets kommunikationsväsen och utgaf flera broschyrer i ämnet. Han ifrade för s. k. "ödemarksbanor", hvilka skulle uppsöka trakter, där naturliga möjligheter till industriell verksamhet voro för handen. Stor förtjänst inlade han om skapandet af vintertrafik på Köpenhamn och England och anskaffandet af isbrytare till Hangö hamn, hvars utveckling till stor del kan tillskrifvas hans ansträngningar. - 4. Johan Julian S., den föregåendes sysslings son, rättslärd, f. 20 dec. 1854 i Kuopio, student 1870, juris utriusque kandidat 1878 samt doktor och docent i civillagfarenhet och romersk rätt vid universitetet 1881. Kedan 1882 inträdde han vid Viborgs hofrätt, var 1885-91 yngre led. af lagberedningen, blef 1891 häradshöfding i Jämsä domsaga och mars 1897 hofrättsråd i Viborgs hofrätt. 1900 kallades han till led. af senatens justitiedepartement. Då det kejs. manifestet af 20 juni 1900 ang. ryska språkets införande vid ärendenas behandling i särskilda af Finlands ämbetsverk föredrogs i senaten, var S. ense med samtliga kolleger om en hemställan till högsta ort med påvisande af manifestets lagstridighet, men inlämnade samtidigt ansökan om afsked, för den händelse manifestets promulgation det oaktadt på-bjödes. Hemställan blef resultatlös, och då det icke var kändt, om afskedsansökningen beviljats, ansåg