181 Serlio-Sernander 182 sig S. nödd och tvungen att bidraga till promul-geringen. Han häda emellertid då redan faktiskt erhållit afsked och afgick i juli. Sedan 1901 är S. verkställande direktör i Städernas i Finland hypotekskassa. Som medlem af borgarståndet vid 1885 och 1891 års landtdagar utöfvade han fruktbringande verksamhet i lagutskottet. Han har varit led. i regeringskommittéer för ny jaktlag, ny fiskeristadga, lag för ekonomiska föreningar m. m. Som juridisk forskare och skriftställare har S. utöfvat synnerligen betydelsefull och omfattande verksamhet, och han är på vissa områden landets förnämsta auktoritet. Hans arbeten beröra nästan uteslutande den inhemska rätten. Akademiska afh. äro Om återvinning till konkursbo (1881) och Om klander å jord enligt de svenska landskapslagarna (1884). I "Tidskrift utg. af Juridiska föreningen" har han publicerat en stor mängd uppsatser, produkter af djupt gående civilrättslig forskning. Sammanfattande arbeten äro Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt (I-II, 1899 .-1900; 2:a omarb. uppl. Sakrätten enligt gällande finsk rätt, I-II, 1912), Lärobok i obligationsrättens allmänna del enligt finsk rätt (1902), Finsk vattenrätt (1909) samt Kommentar till lagen om vattenrätten (2 hftn, 1913). 1905 utgaf han "Samling af justitiedepartementets domar i tvistemål 1829-65". - 5. Karl Allan S., dsn föregåendes halfbroder, rättslärd, f. 21 mars 1870 i Borgå, blef student 1888, filos, kandidat 1890 och juris utriusque kandidat 1893 samt doktor 1898. S. å. förordnades S. att handha skrif-öfningarna och examina vid professuren i krimi-nallagfarenhet och rättshistoria vid Helsingfors universitet, förestod samma professur från 1900 och utnämndes till dess ord. innehafvare 1902 (från 1907 i straffrätt). S. disputerade med afh. Bristande lagkunskap och dess inverkan på straffbarheten (1897), som efterföljdes af en undersökning om Straff och skadestånd (1901). Läroböcker för de studerande äro Lainopin alkeet (Inledning till lagfarenheten; 1910) samt Suomen rikosoiken-den oppikirja I-// (Lärobok i finsk kriminalrätt; 1909-15). S. var vid landtdagarna 1904-05 och 1905-06 led. af prästeståndet samt invaldes i 1914 års enkammare af det gammalfinska partiet. 1904-05 satt han i grundlagsutskottet och särskilda besvärsutskottet, som handlade frågorna om de under ofärdstiden begångna olagligheterna; 1905-06 åter tillhörde han lagutskottet samt 1914 ånyo grundlagsutskottet. S. var 1904 ordf. i regeringens rusdryckslagstiftningskommitté samt är f. n. ordf. i Helsingfors stads fattigvårds-nämnd. 1. (E. M. R.) 3-5. T. C. Se'rlio f-liå], Sebastian o, italiensk arkitekt och konsthistoriker, f. 1475 i Bologna, d. 1552, trädde 1540 i tjänst hos franske konungen Frans I (1515-47) och byggde en del af slottet i Fontaine-bleau. Mest bekant är han dock som författare i arkitektur. Hans arbeten trycktes i Venezia och Lyon 1540 ff. och utkommo samlade under titeln Tutte le opere di architettura (1584; flera uppl.). De innehålla en mängd teckningar af antika byggnader och tjänade länge som rättesnöre för arkitektur i Europas olika länder. Monografi af L. Charvet (1869). (G-g N*) Sermione [-åne], en halfö. Se Gardasjön. Sermon joyeux [särmå̄'ʃ̇ωajȫ], en art komiskt medeltidsdrama, ett slags parodisk predikan, hvars ursprung går tillbaka till narrfesten (la fête des fous), en det lägre prästerskapets fest, i hvilken de unge klerkerna parodierade den kyrkliga rangordningen och den kyrkliga predikan. Narrbiskopen höll vid dessa tillfällen en parodisk predikan, vanligen af backanaliskt innehåll. Dessa narrfester förbjödos emellertid småningom, och under 1400- och 1500-talen uppträder därför Sermon joyeux som en själfständig komisk diktart utanför kyrkan. Den skrefs då på vers och föredrogs på gator och marknadsplatser eller i muntra gillen. Om den frihet, som kan råda i dessa predikningar, gör man sig i våra dagar knappast en föreställning. I en dylik predikan -- Bien boire -- uppmanar t. ex. prästen till flitigt drickande och anför som stöd för sitt tema Jesu ord på korset: "mig törstar". Den fortlefver sedan genom tiderna i det franska dryckeskvädet och kan spåras äfven i Dalins kalottpredikningar och Bellmanska sånger. Se Petit de Julleville, "Répertoire du théâtre comique en France au moyen âge" (1886) och "La comédie et les mœurs en France au moyen âge" (s. å.), J. Mortensen, "Medeltidsdramat i Frankrike" (1899), och J. P. Jacobsen, "Det komiske dramas oprindelse og udvikling i Frankrig för renaissancen" (1903). J. M.

Sernander, Johan Rutger, botanist, f. 2 nov. 1866 i Viby, Örebro län, student i Uppsala 1885, blef filos. doktor där 1894, docent i växtgeografi 1895, i botanik 1899 och professor i växtbiologi 1908. S. har förnämligast sysselsatt sig med den svenska vegetationens sammansättning. Med tillämpning af den finske växtgeografen R. Hults metod har han i med framgång studerat vårt lands växtsamhällen och i flera fall sökt utforska de forna eller ännu pågående förändringarna genom utredning af artsällskaps eller enskilda arters invandringshistoria. Den af A. Blytt på 1870-talet framställda teorien om forntida omväxlingar af torra och regnrika klimatperioder har S. sökt tillämpa på svenska förhållanden och ge en bestämdare form. Af S:s skrifter på detta område må nämnas Om granens invandring i Skandinavien (1892, äfven på ty.), Om de upländska torfmossarnes byggnad (s. å.), Om Litorina-tidens klimat och vegetation (1893), Om s. k. glaciala relikter (1894), Studier öfver den gotländska vegetationens utvecklingshistoria (s. å., gradualafh.), Studier öfver de sydnerikiska barrskogarnes utvecklingshistoria (1900), Stipa pennata i Västergötland (1908), Sjön Hedervikens vegetation och utvecklingshistoria (1910) m. m. S. har därjämte egnat trägen forskning åt växtbiologien (i detta ords inskränktare bemärkelse); om växternas spridning har han skrifvit bl. a. Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (1901) och Entwurf einer monographie der europäischen myrmekochoren (1906); öfver lafvarnas lif