189 190 beck, där han vid blott 26 års ålder erhöll rätt att anlägga eget apotek. Sedan 1820 innehade han rådsapoteket i Hameln, Hannover. 1804, vid 21 års ålder, gjorde S. den upptäckt, som var hans lifs storverk. Han framställde nämligen då ur opium jämte den s. k. mekonsyran ett kristalliserande ämne, hvilket som en bas var bundet vid nämnda syra till ett salt och som han tillika påvisade vara den väsentligen verksamma, sömn-gifvande beståndsdelen i opium - principium somniferum - nämligen morfinet. Institut de France tillerkände S. för hans arbete om morfinet ett pris på 2,000 frcs. Upptäckten innebar icke blott påvisandet af den väsentligen verksamma beståndsdelen i opium och öfverlämnandet åt lakar-världen af ett bland de allra värdefullaste läkemedlen, utan af kraftiga verkningar på djurorganismen, torde finnas ämnen, som tillhöra samma grupp som morfinet; och hans upptäckt öppnade vägen för en rad andra sådana under de följande årtiondena, genom hvilka många alkaloider, såsom stryknin, kinin, veratrin m. fl., blefvo kända. S. publicerade äfven många andra arbeten. 1904 aftäcktes af Deutscher apotheker-verein en minnestafla öfver S. å det hus i Hameln, där hans apotek varit inrymdt. C. G. S. Serubbabel, en man af Davids släkt, som spelade en viss roll i Jerusalem efter judarnas hemkomst från Babel. Huruvida han verkligen varit ledare för dem, som först återvände därifrån, är f. n. ovisst, enär den förteckning på de åter-komne, som finnes i Esr. 2 (= Neh. 7), af flera forskare betraktas som åsyftande en senare tid. På profeterna Haggais och Sakarias' tid (520 ff.) stod i hvarje fall S. med öfversteprästen Josua i spetsen för judarna i Jerusalem. S. var då persisk ståthållare öfver den judiska kolonien (Hagg. 1: 1), och såväl Haggai som Sakarias utpekade honom rent af som den blifvande Messias (Hagg. 2: 21-24, Sak. 6: 9 ff.). Huru länge S. innehade sin ställning som judarnas världsliga öfverhufvud, vet man icke, då han efter denna tid försvinner ur historien. E. S-e. Sérullas [serylla'], Georges Simon, fransk kemist, farmaceut, f. 1774, d. 1832, fältapotekare, sedan 1825 professor vid Val de grace (militär-läkarskola i Paris), 1829 led. af Institutet, upptäckte bl. a. 1822 jodoformen (se d. o.). Serum, plur. s er a (lat., eg. en vätska, som är afskild ur en tjockare vätska, t. ex. serum lactis, vassla), betyder numera en från medföljande fasta kroppar befriad vätska, hämtad ur djurkroppen. Om ej annat säges, menar man med serum från blodkroppar fritt blodvatten (se Blod), d. v. s. blod, som genom vispning eller skakning med fasta kroppar befriats från sitt fibrin och genom centrifugering från sina blodceller (se B l o d). Man kan också låta blodet stå och koagulera samt sedan pressa ut serumet ur den så bildade blodkakan. Blodserum är en tämligen trögflytande, klibbande vätska af bärnstensgul färg. Den så kallade blodplasman, som jämte serum innehåller fibrin, utgöres iios människan utom af vatten af 7,2 proc. ägghvit- ämnen, hvaraf serumalbumin 4, serumglobulin 2.8 och fibrinogen 0,4 proc., dessutom fett i olika mängd alltefter näringstillståndet och salter, omkr. 0,8 proc., samt något socker och extraktivämnen. Dessutom finnes i serum en hel del s. k. enzymer (se d. o.) äfvensom de egendomliga kroppar, hvilka spela en hufvudroll i serumterapien (se d. o.). Mängden af dessa kroppar kan i hög grad ökas genom införande af främmande ägghvitämnen, då s. k. immunsera uppstå. Andra ur djurkroppen hämtade sera äro lymfserum och varserum, som bestå af lymfa (se d. o.) eller var (se d. o.), hvilka befriats från däri befintliga celler. S. A-s. Serumalbumin, kem., detsamma som b l o d-albumin. SeÄgghvita. Serumdiagnostik, läran att medelst serum igenkänna sjukdomar, sera eller bakterier. Om främmande kroppar, särskildt ägghvitämnen, celler eller fint fördelade kroppsväfnader inkomma i ett lefvande djurs blod, bildas i detta s. k. antikroppar (se d. o.), möt-kroppar, som vanligen i högre eller lägre grad motverka just de inträngda kropparna, som i detta fall kallas antigen. Närvaron af dessa möt-kroppar kan således tjäna som igenkänningstecken på, att motsvarande främmande kroppar, antigen, inträngt i djurets blod. Sådana prof ha betydelse för af görandet, om sjukdoms-alstrande bakterier inkommit i blodet, d. v. s. för diagnosen af motsvarande sjukdomar. Bland dessa motkroppar äro agglutininerna, som, om de tillsättas till en uppslamning af motsvarande bakterier, klumpa tillsammans dem och låta dem sjunka ned genom vätskan. På denna omständighet är den Gruber-Vidalska reaktionen grundad. Om blodserum från af nervfeber angripna sättes till en uppslamning af tyfoidbaciller (se B a k t e r i o l o g i, sp. 722), klumpas de tillsammans. Sålunda kunna af sjukdomen angripna igenkännas medelst deras blodserum, äfven om de icke lida märkbart men af densamma, såsom de s. k. bacillspridarna, hvilka äro farliga som utbredare af nervfebern, just emedan de ej själfva veta sig vara sjuka. Omvändt kan man igenkänna tyfoidbaciller, som renodlats ur blod, urin eller tarmuttömningar från en sjuk person, såsom sådana genom att uppslamma dem i en fysiologisk (= 0,9 proc.) koksaltlösning, till hvilken satts immunserum från ett djur, t. ex. en häst eller en kanin, i hvars ådror tyfoidbaciller införts. På likartadt sätt kunna kolera, rödsot, cerebrospinalmeningit, maltafeber, pest, rots och sjukdomar härrörande från colibaciller m. m. diagnosticeras. De s. k. agglutininerna i immunsera äro nämligen strängt specifika, d. v. s. de reagera endast med de baciller, som användts vid immuniseringen (insprutningen i ådrorna). Äfven bakteriolysinerna, d. v. s. motkroppar, som bildats efter injektion af bakterier och under vissa förhållanden förmå upplösa dessa, har Eich. Pfeiffer användt fv>r att igenkänna tyfus-, kolera-och närsläktade baciller eller sera af i däraf förorsakade sjukdomar insjuknade. En annan användning af immunsera afser fastställande af den djurart, från hvilken ett bestämdt blodprof, t. ex. ett extrakt ur en blodfläck, härrör. Blandas nämligen detta blodprof med serum från ett djur, som blifvit förutbehandladt med serum