191 Serumglobulin-Serumsjuka 192 från samma slags blod, så får man en fällning, precipitat. Man kan på detta sätt igenkänna, om blodprofvet härrör från en människa, hvilket vid rättsliga undersökningar kan vara af stor vikt. Precipitinreaktionen används ock för diagnos af cerebrospinalmeningit, rots och mjältbrand (se P r e c i p i t i n). En synnerligt stor betydelse har en modifikation af detta förfaringssätt, införd af Bordet och Gengou, vunnit. Den beror på den s. k. komplementförskjutningen (komplementbindningen). Blodserum (vanligen används därtill marsvinsserum) innehåller nämligen s. k. komplement, som sam-manblandadt med s. k. inaktiveradt (d. v. s. under 30 minuter till 56° C. upphettadt) immunserum mot blodkroppar från ett visst djur förmår upplösa dessa blodkroppar. Bildas precipitat i en lösning innehållande komplement, så upptas detta ur lösningen af precipitatet, och lösningen visar sig vid försök med blodkroppar ej innehålla komplement. På denna omständighet beror den viktiga s. k. Wassermannska sy filisr e aktionen. De precipitat bildande kropparna äro i detta fall inaktiveradt serum eller lumbalvätska från patienten, som undersökes, och ett, före användningen utspädt, extrakt i 96-procentig alkohol af hjärta (vanligen från människa, nötkreatur eller marsvin) eller af marsvinslefver. Då precipitat bildats i närvaro af komplement (marsvinsserum), bindes detta, och vätskan ger ingen reaktion med blodkroppar (af får) och inaktiveradt immunserum. I detta fall slutes, att patienten lider af syfilis. Liknande reaktioner ha användts för att påvisa andra sjukdomar, bl a. tuberkulos. De af sir Almroth Wright upptäckta opsoninerna (se d. o.) tjäna äfven för serumdiagnostiska ändamål. Opsoninerna påverka de i blodet befintliga hvita blodkropparna så, att de snabbare och i högre grad uppta-ga och oskadliggöra bakterier. Om man således till en upp-slamning af hvita blodkroppar i en koksaltlösning (vanligen af 1,5 procents halt) sätter en bakterie-emulsion och serum från en normal person och efter en tid under mikroskopet undersöker, hur många bland 100 hvita blodkroppar inneslutit bakterier, så anger detta antal, den s. k. opsoniska indexen, mängden af det motsvarande opsoninet i det tillsatta serumet. Behandlas serum från en patient, som lider af sjukdom, förorsakad af samma bakterie, på motsvarande sätt, så finner man en lägre opso-nisk index än för serum från en normal person. Befinner sig åter patienten i tillfrisknande, visar hans serum en högre opsonisk index än den normala. Denna reaktion, som är grundad därpå, att i blodserum finnas flera sorter af opsonin, som äro specifika hvart och ett mot motsvarande bakterie, har fått stor användning, särskildt i England, för diagnosticering af sjukdomar förorsakade af strep-tokokker och stafylokokker samt äfven tuberkel-baciller. En annan metod att igenkänna sjukdomar är grundad på den s. k. anafylaxien (öfverkänslig-het). Införes nämligen i blodet af ett djur (eller en människa) en ägghvitartad kropp från en annan djurart eller från en växt, såsom blod eller blodserum, mjölk eller ägghvita, så blir djuret efter en a två veckor ytterst känsligt mot äfven de minsta mängder af denna ägghvitartade kropp, om de införas i dess blod. Keaktionen är specifik och visar sig i feber; vid svårare fall inträda häftiga krampanfall, som stundom sluta med döden. Såsom sådan ägghvitkropp kan ett extrakt af baciller tjäna. Om nu en människa (eller ett djur) är angripet af en bacillär sjukdom, innehålles i blodet ett dylikt extrakt af de sjukdomsalstrande bacillerna och har till följd däraf blifvit öfver-känsligt mot extraktet i fråga. Införes ur detta exempelvis ett extrakt kalladt tuberkulin (se d. o.), då det gäller af tuberkulos lidande personer eller kreatur, i dessas blod, så inträffar feber, angifven af en temperaturhöjning (vanligen fäster man sig ej därvid, om den ej uppnår 1° C.), såvida personen eller djuret är tuberkulöst, eljest vanligen icke. Detta s. k. tuberkulinprof har användts dels för att diagnosticera tuberkulos hos människor (farligt och numera i regel öfvergifvet), dels och alldeles särskildt för att utrangera tuberkulos boskap. Man antar numera, att tuberkulinreaktionen ej är ana-fylaktisk, utan beror på sjukdom till följd af mot-kroppsbildning. Ett extrakt på syfilismikroben, Spirochcete pallida, har af Noguchi, som lyckats renodla denna mikrob, under namn af luetin (af lues, se d. o.), användts för diagnos af syfilis. Det framkallar hos af syfilis angripna en häftig reaktion i huden vid insprutningsstället. Noguchi anser det i diagnostiskt afseende öfverträffa Wassermanns reaktion. På liknande sätt används ett afkok af rotsbaciller (bacillus mallei, se Bakteriologi, sp. 727), kalladt maliern (se d. o.), för att utröna, om hästar äro angripna af rots. För detta ändamål kan man också använda serum, taget från en rotssjuk häst, hvilket agglutinerar rotsbaciller, som sålunda kunna, efter renodling, påvisas i de sjuka hästarnas blod. Jfr C. Sundberg, "Medicinsk bakteriologi och immunitetslära" (1915). S. A-s. Serumglobulin, kem. Se Ägghvita. Seruminstitut, anstalter för frambringande och undersökning af skyddssera mot smittsamma sjukdomar. I Sverige framställas antidifteriserum och vaccin mot smittkoppor å Statsmedicinska anstalten, åtskilliga sera mot djursjukdomar på Veterinärhögskolan och antidifteriserum på en enskild anstalt (d:r E. Selander). I Danmark har upprättats det mönstergilla Statens seruminstitut (1901) för sagda ändamål. I Frankrike verka Pasteurin-stituten i Paris och Lille i denna riktning. Ett riksseruminstitut för Holland finnes i Rotterdam. I Tyskland och Amerika äro de förnämsta seruman-stalterna i privat ego. S. A-s. Serumkaseln, kem., äldre namn på serumglo-bulin (paraglobulin eller fibrinoplastisk substans). K. A. V-g. Serum larctis, lat. Se Y a s s l a. Serumsjuka. Införandet af ett främmande serum i kroppen genom insprutning i ådror, under huden eller i musklerna, åstadkommer alltid en reaktion, hvarigenom serumets ägghvitbestånds-delar aflägsnas ur kroppen. Denna reaktion är särskildt häftig, då samma slags serum gång på gång efter ej alltför korta eller alltför långa mellantider införes i kroppen, då anafylaxi inträder (se Serumdiagnostik). Företeelsen i fråga kallas serumsjuka och studerades särskildt af von Pirquet och Schick 1905. Symtomen äro i lättare fall hudrodnad, kläda, ödem och nässelutslag i