193 Serumterapi 194 närheten af insprutningsstället; i svårare fall utbreda sig dessa symtom och åtföljas af feber, svullnader i körtlar och ledgångar och albuminuri. Sc-rumsjukdomen gynnas i sitt uppträdande däraf, att de flesta som läkemedel använda sera äro producerade af samma slags djur, nämligen hästar. Af denna anledning är det af stort värde att framställa mycket starka eller högvärdiga sera, så att man ej behöfver införa några större mängder däraf i den sjukes kropp (se Serumterapi). Man använder också sera från andra djur såsom getter o. s. v. S. A-s. Serumterapi, användning af blodsera för botande af sjukdomar. Normalt blodserum innehåller åtskilliga ämnen, som förmå binda i detsamma inkommet gift eller delvis oskadliggöra främmande kroppar, såsom bakterier. Införas sådana främmande kroppar, t. ex. bakterier, blodkroppar från djur af andra arter, bakteriegift och i allmänhet främmande ägghvitämnen, i ett djurs blod, så ökas i allmänhet i hög grad halten af detta djurs serum i afseende på ämnen, som förmå binda eller oskadliggöra den införda kroppen. Om man sedan genom åderlåtning tillvaratar en del af detta "immuniserade" djur och afskiljer dess serum, eger detta s. k. immunserum skyddande verkan mot den införda kroppen, t. ex. bakterien eller bakteriegiftet, och används därför lör att förebygga följderna af de infektiösa sjukdomar, som förorsakas af ett inträngande af sagda kroppar, särskildt bakterier. Det immunserum, som vunnit den största användningen, är antidifteriserum mot difteri-sjukdomen (se Difteri och Bakteriologi, sp. 734). Då difteriens serumbehandling är klassisk alltsedan Behrings och Kitasatos grundläggande undersökningar 1890, må framställningen af antidifteriserum tjäna som exempel på beredning af antisera i allmänhet. Genom renodling af difteri-baciller åstadkommer man till en början en kraftig kultur af sådana, som få utveckla sig i buljong under några veckors tid. Buljongen filtreras, hvarigenom bacillerna och andra olösta kroppar afskil-jas. Filtratet kallas difterigift 1. difteritoxin. Giftets styrka är i olika fall mycket olika. Den bestämmes enligt Behrings och P. Ehrlichs förslag så, att olika mängder af giftet insprutas under huden på marsvin. Den minsta dos, som förmår döda ett marsvin om 250 gr. vikt inom mindre än 4 dygn, kallas Dosis letalis mi'nima l dödsdos). Ett gift, som på en kbcm. innehåller 100 dylika dödsdoser, kallas normalgift. En viss kvantitet af giftet insprutas i ådrorna på en häst. Denne får då feber och en lokal inflammation vid insprutningsstället. När febern gifvit efter, befinnes hästens serum ega förmågan att neutralisera difterigift. Detta pröfvas så, att man blandar l kbcm. normalgift med olika mängder serum och insprutar blandningen under huden på marsvin. Är den tillsatta serummängden tillräcklig, så lider djuret ingen skada. Den minsta mängd serum, som förmår oskadliggöra l kbcm. normalgift, säges innehålla en immuniseringsenhet (vanligen förkortadt till I. E.). Ett serum, som på l kbcm. innehåller 10 dylika enheter, kallas zrikdl immunserum. Ett 200-faldigt serum förmår således neutralisera 200,000 dödsdoser. - Den serumproducerande hästen får nu, sedan han öfver- Tryckt den 21/10 16 stått febern efter den första giftinsprutningen, mottaga en ny kraftigare sådan, får då åter feber, hvarefter hans serunis giftbindande styrka pröfvas och i allmänhet befinnes vida större än förut. På detta sätt fortfares, till dess hästens serum vunnit önskad kraft. Somliga hästar egna sig ej för serum-produktion; de komma ej upp till önskad serum-styrka. Andra äro utomordentligt värdefulla som serumproducenter. Då hästens serum befunnits vara af tillräcklig styrka, åderlåtes han, och hans serum tillvaratages samt tappas på små flaskor om vanligen 10 kbcm. rymd, som utsändas i handeln med uppgift om innehållet uttryckt i immuniserings-enheter. Denna uppgift pröfvas på särskilda anstalter, i Sverige å Statsmedicinska anstalten, innan preparaten utlämnas till försäljning. Då serum stundom starkt försvagas under lagring, företagas också efterpröfningar (vanligen efter 1/2 och 2 år), och om dessa ge ogynnsamt resultat, indragas motsvarande preparat ur handeln. Detta sker också med gamla preparat (vanligen då de nått tre års ålder). Vid användning af antidifteriserum för botande af difterisjuka insprutas under huden eller i en muskel omkr. 1,500 I. E., i svåra fall 3,000. Om sjukdomen fortskridit långt, ger man högre doser, upp till 10,000 I. E., och insprutar dem i blodådrorna för att få snabb verkan. Medlet har visat sig vara af oerhörd nytta. Man använder också difteriserum för profylaktiska ändamål, d. v. s. på friska personer för förhindrande af sjukdomens framfart. Därvid brukas mindre doser (250 å 500 I. E.). Då emellertid sålunda införda skyddsämnen snabbt försvinna ur blodet, varar ett dylikt smittskydd endast omkr. en månad och måste då förnyas. Det används därför ogärna i praktiken utom för personer, hvilka som läkare och sjuksköterskor äro starkt utsatta för difterismitta. Ett serum, som förhåller sig mycket likartadt med antidifteriserum, är tetanusserum mot stelkramp förorsakad af tetanusbacillen (se B a k-t e r i o l o g i, sp. 724). Då stelkramp ofta utvecklar sig långsamt, kommer serumets användning vanligen för sent för att effektivt motverka sjukdomen. Det används emellertid rätt mycket för profylaktiska ändamål, ej blott af dem, som arbeta med tetanus-gift, utan också af personer, som vid jordarbeten fått sår, som förorenats - för detta ändamål har det mycket brukats af soldaterna i löpgrafvarna under nu pågående krig. Då det är svårt att säkert säga, om tetanusinfektion verkligen förelegat i dylika fall, är det omöjligt att af praktiken bedöma medlets verksamhet. Försök med djur, i hvilka tetanusgift insprutats, antyda likväl, att tetanusserum är synnerligen kraftigt skyddande. Ett tredje serum, afsedt att skydda mot af baciller förorsakad rödsot (dysenteri), har också på senaste tid fått ökad användning. Det har likväl visat sig svårt att ur motsvarande bakterier bereda ett kraftigt gift och följaktligen äfven motgift (serum). Då man, enligt utslagen af försök med djur, lyckats få ett kraftigt serum, har detta användts för att stäfja rödsotsepidemier, till synes med framgång. Vidare ha skyddssera tillverkats mot k ö 11 f ö r-giftningens bacill (Bacillus botulinus) och Bacillus pyocyaneus (se B a k t e r i o l o g i, sp. 720), hvilka likväl ej fått någon nämnvärd praktisk betydelse. Ett visst intresse har antiabrin 25 b. 7